Tårarna rinner och faller från hennes kind, hon gråter i de mörkaste hörnen där ingen är. Du kan se spåren från hennes ögon till kind och hennes ögon berättar en historia av ilska och smärta. Hon kanske verkar glad men kolla bara igen, hennes ärr från det förflutna gör ont.

Hon är anklagad över att ha skapat det förflutna, som om hon gjorde det, skulpterade det med sina egna händer, men nej det gjorde hon inte. Hon försöker stänga dörren efter sig, gå vidare... men hur ska hon göra det när han står kvar?

Även fast ärren finns kvar från förr och han står kvar i den dimman av deras förflutna, med honom stannade hon, beundrade honom, bevarade honom, levde i honom, med honom. För ett förflutet är ett förflutet, det är där det ska stanna.

För vem bryr sig vart du kommer ifrån? Känn inte skam, för det förflutna förstör inte dina ådror. Va bara äkta, mot dig, mot henne. Oavsett vad dom tycker, är kärlek en risk att ta.

För vem väljer att ha grå himmel varje dag istället för solsken varje dag men lite risk för regn?

Vi kan inte ändra det som hänt, men vi kan förbättra vårt nu. För vi kan inte undgå att ljudet av våra andetag håller samman vårt lugn i själen när vi håller om varandra och att jag känner mig komplett, den lilla pusselbiten jag saknat.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det är grått väder ute, det regnar. Vi ligger här i mitten av min säng. Nerbäddade i täcket. Det enda vi hör är regnet som faller mot fönsterrutan, även våra andetag som snart kommer i takt. Jag blir varm av hans armar som håller om mig. Jag tar tag i hans hand och börjar göra cirkulära rörelser med naglarna. Det blir så speciellt. Allt jag vill är att vara här. Jag vänder mig om, tar ett djupt andetag och vänder blicken mot honom. Det kommer så mycket lugn från hans ögon. Alla mina besvär försvinner från det ögonblicket. Jag kan inte sluta tänka på att jag vill ge han hela min värld. Kan vi inte åka till Paris? Vi kan kramas under Eiffeltornet. Eller så åker vi till en resturang och dricker bubbel och skrattar i timmar. Förresten så älskar jag pastarätter, så vi kanske kan laga det tillsammans någon gång? Kan vi inte åka bil mitt på natten när det regnar? Eller ta en tur på Ikea? För jag vill göra allt med dig. Vet du förresten hur fint ditt hår är? Eller hur vackra drag du har i ansiktet? Eller att dina kramar är dom bästa och mysigaste jag vet? 

Likes

Comments

Någonting vill jag skriva nu. Jag har alltid varit en väldigt positiv och glad tjej. Jag är självklart fortfarande det, de värsta jag vet är negativitet. Det har alltid varit en del av mig att tänka positivt i många situationer och vara allmänt glad. Jag vet att många av mina texter är ganska så tunga och sorgliga på ett sätt. Jag vill inte framstå som en ledsen person. För jag är inte det. Det är inte Vilma. Men jag är en människa och en människa kan känna många känslor på samma gång. Varför jag skriver mina texter är för att själv kunna förstå hur jag känner över olika saker och ting, sen att kunna bemöta mina känslor och ta itu med dom. Även kunna dela med det med andra, som kanske kan relatera eller bara ta åt sig och att texterna ska ge något åt andra. Jag tror att jag nu har råkat haka upp mig på frågan ”vad är lycka?” För jag har aldrig tänkt så tidigare, men det är på grund av olika saker som jag går igenom just nu som jag aldrig någonsin varit med om. Men jag tror att en stor del av lycka är nog att leva i nuet. Att alla saker man gör och upplever är en pusselbit som passar med varandra och tillslut har man en massa pusselbitar som skapar sin lycka. Det är något som jag måste tänka på just nu, att leva i nuet. Att det kommer automatiskt som med andningen utan att man tänker på det. Jag är fortfarande samma Vilma, oavsett ifall jag har mina problem just nu så är jag alltid lika glad och positiv runt människor. Jag vill också berätta att jag är så tacksam över allt jag har i livet som många inte har. Jag har en familj, jag har ett hem, jag får äta mig mätt och jag har underbara vänner runt omkring mig. Jag har även möjligheten att få göra i princip vad jag vill i livet. Jag är tacksam för allt. När jobbiga saker i livet händer så är det viktigt att bemöta dom och sen försöka gå vidare. Det är det jag vill med mina texter. Att leva som människa måste man vara beredd på att man kommer gå igenom jobbiga saker, för tyvärr är det en del av livet. Men att se det på ett positivt sätt, så kan man tänka att det gör en bara starkare. Speciellt om man inte springer ifrån problemen och allt det jobbiga.

Jag är fortfarande samma Vilma, jag är än idag glad och positiv. Jag älskar att hitta på roliga och nya saker. Och jag kan skratta i timmar. Jag brukar oftast skriva om i mina texter att jag får stunder då jag bara gråter och inte känner något hopp. Men ofta så får jag stunder då jag bara stannar upp och kommer på hur tacksam jag är över allt jag har. Att jag är stolt och glad över att jag är jag och att jag har så sjukt fina och underbara människor i mitt liv. Vi alla har upp och ner gångar i livet, det är en del av att leva. Jag är så glad över att jag står här idag och är så stark. Så nu ska jag gå och leva i nuet, göra saker som gör mig glad. Men det viktigaste, att vara människa. Att känna.

Likes

Comments

"Att välja bort något är en sak, men sen kan möjligheter tas ifrån oss ofrivilligt. Det gör mig så arg." Jag bär just nu på något väldigt tungt. En sorg som nästan är omöjlig att förklara, men som jag måste skriva ner för att själv förstå och bearbeta min sorg.

Det handlar om en dröm. En dröm som nästan alla människor har gemensamt. Som var ett av mina stora mål i livet, men som togs ifrån mig. Jag kan börja med att säga att "drömmar och lycka är i tanken ofta starkt förknippade med att få barn, som är det centrala målet i ens liv."

Men det har tyvärr tagits ifrån mig. Jag kan inte få barn. När jag först hörde det var jag sjutton år, det kom som en chock men eftersom det är så stort så var det väldigt svårt att förstå. Nu har det sjunkit i mig lite mer. Jag förstår ännu inte idag. Varför just jag har förlorat den möjligheten. Det är inte bara något jobbigt, utan det är en stor sorg. Som om jag har förlorat någon. Att återhämta mig från det beskedet är fruktansvärt jobbigt och det tar all kraft att förstå och sörja. Vissa dagar och nätter känner jag inget hopp alls, hur ska jag fortsätta mitt liv? Hur ska jag bli lycklig, när att få barn alltid har varit och är en stor dröm i mitt liv. Barnlösheten är inte ett eget val och det känns så orättvist.

Min vardag kan vara väldigt tuff ibland, förlusten för med sig känslor som väcks i olika situationer. Som när jag ser lyckliga familjer som påminner mig om min dröm, som jag har förlorat. Eller känslan av att jag inte är som dom runt omkring mig, att jag har förlorat något som de har. Att jag inte har något som de har. Jag har också svårare att älska. För jag är väldigt rädd för att bli ensam. För hur ska någon kunna älska mig nu, när jag inte kan ge det de flesta vill ha.

Något jag lärt mig nu iallafall är att möta sorgen. Att låta mig själv känna av känslorna och känna dom starkt. Att inte hålla tyst om detta, utan att läsa, skriva och prata. Försöka förstå mer varför det har blivit såhär och att hitta ett sätt att gå vidare, hitta lycka på något annat sätt. Jag måste lära mig att sätta mer värde på mig själv, jag har förlorat denna möjlighet men jag har andra möjligheter. För jag är bra, jag är stark. Jag är bara nitton år och har fått detta besked. Vilket är det tyngsta jag känt. Men jag kommer klara det, även fast det inte känns som det ibland.

Ofrivillig barnlöshet är en sorg. En stor sorg som inte går att jämföras med. Jag är ledsen, arg och irriterad över att jag inte kommer kunna få barn på ett normalt sätt, att detta har tagits ifrån mig gör ont. Men jag är så tacksam över att det finns andra möjligheter för mig att kunna få barn, tillexempel adoptera som är något väldigt fint. Sen att tekniken och sjukvården har gått framåt, ger mig ett visst lugn. Att det kanske finns en annan möjlighet för mig att bli gravid och kanske kunna ge min framtida partner sitt barn, med hans gener. Att jag ändå har förmågan att ge något så fint till någon, tack vare dagens teknik.

Detta jag skriver om är något som inte kan beskrivas exakt med ord hur det känns. Jag önskar bara att detta inte hade tagits ifrån mig, så jag slapp gå igenom denna sorg och att allt hade kunnat gå normalt till. Men nu är det så här och det är bara att försöka acceptera. Jag tror att saker händer för en anledning och jag tror att detta kan bara göra mig starkare.

Likes

Comments

Han var mitt andetag av frisk luft till den stunden då jag andades ut. Då jag såg att jag bara var till besvär. Fjärilarna dog och rosorna vissnade, det visar sig att ingenting är vackert längre inte ens du, inte ens jag. Ibland, antar jag att jag är glad. Som när jag är med mina vänner, lutar mitt huvud bakåt och håller för munnen medan jag skakar av skratt, åt något roligt någon sa.

Men sen blir dag till natt och mitt bekymmerslösa leende blir till en oförklarad sorg, graverat i mitt huvud som en tatuering. Och jag ligger i sängen, tänker på alla saker jag kunnat säga, alla saker jag är för rädd för att erkänna, till och med, med en penna och ett papper. Det är nätter som dessa då jag inser att jag är många saker. Jag är glad och ledsen, utåtriktad och blyg, öppen och tyst. Men för det mesta, är jag tom. Tomhetskänslan, det tar över mig. Precis som när mörkret tar över ljuset. Och som när sorgen tar över glädjen, gryningen blir till skymningen. 

Det läskigaste är inte känslan av tomhet. Utan det läskigaste är när man inser att du har förlorat dig själv. Det sjunker in när du ligger där vaken, två på natten när du har förlorat din förmåga att sova. Och du kan inte ens gråta, för du orkar inte bry dig.

Jag ville skriva allt, exakt hur jag känner. Men på något sätt blev det inte så många ord, ganska så tomt och jag hade inte kunnat beskriva det bättre. För jag är ganska så tom.

Likes

Comments

Hej. Jag blev förälskad i en kille som ville ha en liten del av mig, men ändå andra tjejer. Att jag inte fanns plats i hans hjärta eller att han inte ville ha något förhållande visste jag, men jag backade ändå inte. Jag tog vara på det lilla jag fick av honom. Jag blev inte förälskad i det vi hade, utan för hur han var och att jag trodde på oss två. Och när jag älskar, så älskar jag starkt. Det finns inget annat. Jag kom till den punkten då jag tänkte att jag skulle göra vad som helst för honom. Ge hela mitt hjärta och vänta på att han skulle ge en plats för mig, i hans. Men han strävade emot. Jag sa att jag älskade honom men han var bara tyst.

Han visade ju tydligt att han inte ville ha mig, men bara en liten bit. Så jag blev sårad gång på gång. Jag har många gånger försökt att träffa andra, men ibland klarar jag inte av tanken av att någon annan ens rör vid mig. Så jag hade kommit till en punkt då jag verkligen trodde så starkt på att det är han jag tillhör. Nu insåg jag också att jag har förlorat mig i honom. Flera nätter har jag legat och gråtit tills det inte finns några tårar kvar. För en del av mig är förlorad, i honom. Och jag började skylla på mig själv, att det har blivit såhär. Jag kan inte låta bli att tänka att det är fel på mig eller att jag kunnat göra något annorlunda. För jag har börjat hata mig själv för jag älskar honom så mycket.

Nu är dagarna inte lika bra längre. Jag är inte lika bra. För att leva med hjärtesorg är fruktansvärt. Jag vaknar ibland upp på morgonen med en klump i magen. Så kan tårarna bara komma till mig när jag tillexempel går upp och sminkar mig eller äter frukost, bara sådär. Ibland har jag inte orken att göra något alls. Inte äta, inte duscha. Jag vill bara lägga mig i sängen och somna, sen vakna upp några månader efter. Men det går inte. Igår tog jag iallafall tag i att städa mitt rum, men plötsligt kom tårarna till mig bara sådär. Jag stod framför min sminkspegel och fick en bild i huvudet att han närmade sig mig och höll om mig bakifrån och fick mig att känna mig sådär varm som jag brukade känna mig så fort han rörde vid mig. Men samtidigt gjorde det så ont, för att jag troligtvis aldrig kommer känna det igen.

Likes

Comments

Det gick så plötsligt alltihop, när jag nu fick acceptera att jag var tvungen att börja om. Det finns två tider för mig, en under sommaren 2016 och en efter. Det finns två tider för mig, två tider av mig men det finns ingen logik i hur fort och långsamt tid kan gå, på samma gång. Hur jag kunde känna mig så lycklig med honom under en sån lång tid, men det tog så snabbt. Livet har ett fräckt sätt att bara fortgå när man vill att det ska stå still. Jag minns hur jag var då under förra sommaren, hur jag bara lät tiden gå och inte tänka på livet i sig. Jag bara levde. Tänkte inte på konsekvenserna som kan komma, konsekvenserna efter honom. Tiden efter fick jag uppleva hur det är att känna sig halv, och att lära sig att leva med hjärtesorg. Att vara tvungen att låta dagarna bara gå förbi, medan man har förlorat. När ska jag kunna łeva ordentligt? Att leva som olyckligt kär känns så fruktansvärt långsamt. Och livet, det är fräckt. Det har ett fräckt sätt att bli långsamt när man vill att tiden bara ska ticka förbi. Det känns just nu som om ingenting är bra nog och att jag väntar på något hela tiden. Jag har nu länge undrat när jag kommer börja leva som förr igen, bara sådär automatiskt. Precis som med andningen att det bara händer. Och återigen kunna se det vackra i annat. Det är svårt men jag försöker nu växa till en ny och klokare person, som ser saker så himla annorlunda till skillnad från då. Så jag inte gör samma misstag igen. Men när är det min tur att börja leva på riktigt? När är det min tur att vara lycklig? För jag är trött på att känna den ständiga tomhetskänslan som brinner i bröstet. Jag är trött på att ständigt känna mig ensam och bara vänta på att saker ska hända, medan livet bara flyger förbi.

Texten är skriven av mig, med inspiration och vissa meningar från en text som Michaela Hamilton skrivit, som hon läser upp i poddavsnittet "Livet har ett fräckt sätt". Jag kände igen mig så mycket i denna text, så jag skrev om den lite till min egen och la in mina egna ord.

Likes

Comments

Jag kunde känna dig nära så jag vände mig om. Mitt hjärta slog snabbare medan ja kollade in i dina ögon. Jag sträckte ut min hand men du tvekade. Jag såg igenom dig och visste vad du tänkte, ”jag är ledsen, men de funkar inte nu.” Min hand är fortfarande tillgänglig, men hur länge till ska den vara utsträckt? Jag la mig vid dig och la min högra hand mot ditt bröst, kände dina hjärtslag mot min handflata. Jag blundade, känner mitt hjärta sakta men säkert brista och min mage blir till en knut. Undrar vad det är, om det är hon eller jag. Eller bara du. Jag undrar vad som krävs för att riva dina murar, för jag skulle göra vad som helst. Din högra hand flyttas till min vänstra kind, din tumme gör cirkulära rörelser medan du ler och kollar på mig. Så djupt, som om du kollade rätt in i min själ. Men det blev nästan för långsamt, för jag började sakta men säkert komma på hur ont det kommer göra när du lämnar mig. Så jag blundade och flyttade mig själv från dina varma armar. Det blev tyst, men jag lät det vara. För jag uppskattade ändå din närvaro. Medan jag låg bredvid dig funderade jag på hur kärleken kan vara så nära som den är nu, men ändå så långt bort? Och hur något så vackert, att vi två ligger här kan ändå bli något så fult. Något så betydelsefullt och fint. Men ändå så fruktansvärt plågsamt och giftigt. För hur länge till är det värt att jag väntar?


Likes

Comments

Jag ska sluta undra varför vissa bestämmer sig för att lämna. Jag ska sluta försöka hitta någon anledning till dom att stanna, för egentligen villl jag inte ha någon kvar som redan har bestämt sig för att gå. Och jag är så över med att spendera tid och energi till de som inte riktigt bryr sig egentligen. Som bara kommer när det är lämpligt för dom. Jag är slut med att försöka plocka upp alla bitar från mig själv som jag gav och sen blev kastade mitt framför mig. Jag är färdig med att försöka vara någon som ska passa in i någons mall. Jag är färdig med att vänta på att dom ska komma tillbaka, när dom inte skulle ha lämnat från början. Jag är så trött på att försöka hitta anledningar.

Jag börjar inse att mitt öde har ingenting att göra med de som inte vill vara med mig, de som inte skulle göra allt för att ha kvar mig. De som inte är rädda över att förlora mig. Att förlora någon som inte ens orkar röra sitt lillfinger för att försöka stanna kvar hos mig, kanske det kan vara något bra. För då kan kanske den platsen bli till någon som verkligen gör allt för att ha mig.

Och hur mycket jag än gillar tanken av att ha full kontroll över vad som händer i mitt liv, så börjar jag sakta men säkert acceptera att de finns vissa saker som jag inte kan kontrollera. För sanningen är att om du inte vill vara här, så kommer jag inte att be dig att stanna. Jag ska inte försöka, för relationer borde inte vara så komplicerat. Om du vill vara i mitt liv, har du alltid en plats. Du kommer alltid att hitta mig i mitten. Men jag vet att de få personer jag värderar mer än mig själv, de jag gör allt för, de jag fruktar mest att förlora, kommer alltid före. Och detta är inte om att lära sig att låta någon gå, det handlar om att lära sig, vilka som kommer hålla fast vid mig så som dom gör. Så om du ger allt för att kunna vara vid min sida, kommer jag göra detsamma. För jag är ingen man bara kan ta av. De handlar om att ge och ta.

Jag ska hålla mig fast vid de som är rädd att förlora mig. Och de som inte orkar göra en minsta lilla ansträngning för mig, ska ja låta gå. För det är inte värt att hålla sig kvar vid dom.


Likes

Comments

När han kysste mig så förlorade jag allt. Det var då jag gick under. Men jag trodde att jag var lycklig. Jag gick hem till min mamma och sa ”jag är kär nu, men det är komplicerat” för jag kunde inte se de felen i den oärliga relationen jag dragits in i. Jag ville inte inse det. För inte visste jag att kärlek var ett annat ord för besvär. Han bara kom in i mitt liv utan förvarning och gav mig sömnlösa nätter. Han var duktig på att ljuga, förföra, beröra. Och med ett dolt syfte var han tvungen att förstöra mitt rykte. Det var en konstant strid mellan vansinne och förstånd i mitt huvud. Min hjärna och mitt hjärta bråkade. För ibland förstod jag att detta kommer inte funka. Medan de ord han sa, som egentligen inte hade någon mening, gav mig förhoppningar. För kärleken har aldrig varit så nära som den var då, men ändå så långt bort. För jag försvann i kärlekens dimma när han rörde vid mig. Så jag la mitt hjärta i hans händer, medan han förstörde det bit för bit.

Ljus är roligt att jaga, men jag har jagat honom för länge. Kan inte förstå att det gått så lång tid. Uppenbarligen har han nu gått sin väg. Men jag har tyvärr redan fallit och jag är för svag för att flyga nu. Mitt hjärta är öppet och han är orsaken till varför. Nu ser jag vad han har gjort, så allt jag undrar är varför. Varför han fick mig att känna att det var vi två. Fick mig att känna att han var så äkta. Jag har blivit krossad av de sprickor jag har förlåtit. Men jag har spenderat så mycket tid över att försöka springa ifrån de kaos vi skapat. Det går inte att förstå hur många nätter jag har suttit och velat över om jag ska släppa dig eller inte. För det är så dumt att hålla sig kvar vid någon som gång på gång sårar en, men det är så dumt att släppa någon som är allt man någonsin önskat sig.

Likes

Comments