Första gången jag loggar in på bloggen sedan senaste inlägget. Hunden sitter i min famn och kräver uppmärksamhet. Jag stryker henne försiktigt och hon lägger sig och till sist somnar hon. Om man ändå skulle få somna in så rofyllt.
Jag sitter och läser mitt förra inlägg. I stunden jag skrev det kändes orden så starka och betydelsefulla, som om de verkligen kunde skrika ut min sorg och förtvivlan. Det ända jag ser nu är en blandning av meningar och ord som är osammanhängande eller felstavade.
Årsdagen från din död närmar sig.
Jag känner mig ensam.
Jag bär mamma i min famn, jag bär lillebror på mina axlar.
Jag är i behov av en kvällspromenad med dig, kanske under hösten, när luften är sval mot kinden men man känner på doften att kylan är påväg.
Jag vill gå hand i hand.
Medan din röst lugnar ner mig.
Jag har inte kunnat slappna av i min själ sedan du dog, för du kommer inte att finnas här när jag kommer att behöva dig.
Men han finns i ditt hjärta. Men jag behöver fysisk närvaro.
Det fortsätter att skrika i mitt huvud.
Dom säger att min sorg kommer att bli kronisk.
Låt den bli kronisk.
Pappa jag känner mig så ensam.

Men du ger din pappa skuldkänslor, var inte så självisk, låt honom vila.
Du bör acceptera hans bortgång för att kunna gå vidare i ditt liv.
Acceptera.
Acceptera.
Acceptera.
Acceptera.
Acceptera.
Acceptera.
Acceptera.
Acceptera.

Likes

Comments

Beskedet om bukspottskörtel cancern fick vi under höstlovet 2016. Min pappa hade sedan tidigare erfarenhet av att få cancer besked. Prostatacancern hade han överlevt 6 år tidigare. Det kändes som ett hån. Han och mamma skulle ju leva tillsammans i deras nya lägenhet ända tills de blev gamla och grå. Såpass mycket levde jag i en bubbla att jag inte tänkte på det desto mer. Han fyllde ju trots allt 73 förra året och han var redan grå.
Jag har alltid varit min pappas flicka. Samma grin när vi är arga. Samma frustration om vi inte lyckas med något. Samma sneda leende. Min lilla pappa. Du somnade in idag den 25 februari. Tomheten och saknaden gör mig oförmögen att stiga upp ur min säng. Alla minnen blixtrar framför mina ögon. Alla stunder du inte kommer att få uppleva tillsammans med mig. En oändlig analys av hur du kommer att fattas i mitt liv från och med idag. Min lilla pappa. Jag saknar dig så.

Likes

Comments

Som liten trodde jag att världen alltid skulle finna ett sätt att ge tillbaka åt de människor som gjorde gott. Behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Kristendomens viktigaste budskap. Det är iallafall vad min mamma har lärt mig. Jag tror på det, men inte alltid på att det finns en högre makt som kan belöna vårt goda beteende. Det har hänt för mycket, för mycket som inte går att förklara.
Jag vill skriva av mig. Berätta för någon vad jag går igenom. Ett sätt att ventilera sina känslor och tankar. Att få skriva av sig, vilken frihet! Som en sorts terapi. Inget nytt under solen dock, men det hjälper!
Jag har gått i terapi regelbundet sedan jag var 10år gammal. Det var normalt att vara ängslig, ha ångest. Alla känner såhär konstanr. Eller. DING DING varningsklockorna ringer hos min mamma och hon skickar mig och min lillebror till barnpsykiatriska. Hon är orolig över de effekter hennes och min pappas våldsamma gräl har på oss. Min första gång vid barnpsyk var jag aningen rädd. Men så fort jag förstod att vi varenda gång skulle pyssla så slappnade jag av. Min psykolog  var min hjälte. Hennes vackra blonda långa hår, hennes röst som var så otroligt tröstande och hon förstod mig! Efter några år får min mamma ett samtal, hon skall iväg och studera vidare. Jag närmade mig även 12 års ålder så jag skulle inte få gå vid barnpsyk mer. Det skulle bli ungdomspsyk nu. Jag grät något fruktansvärt mycket de dagen. Men sen stängde jag bort dom känslorna efter mitt sista besök. Det blev inte heller några nya tider. Jag mådde bra. Enligt mig själv iallafall. Sedan började panikattackerna komma. Varför? Vad är dethär?

Likes

Comments