Instagram @vickanrodjevi

Instagram vickanrodjeviInstagram vickanrodjeviInstagram vickanrodjeviInstagram vickanrodjeviInstagram vickanrodjeviInstagram vickanrodjeviInstagram vickanrodjevi

Prenumerera

Vickans tankar... #8

Hej på er! Idag startade jag dagen med att sätta mig i soffan njuta av en frukost till Vasaloppet. Det gjorde självklart att jag fick tankarna tillbaka till förra året. Även hela den här vinterveckan har jag tyckt varit lite jobbigt. För hur mycket jag än övertalar mig själv så är det faktiskt något som jag anser som mitt största misslyckande.

Det var ju 1 år sedan jag stod där på starten till Vasaloppet. Jag var så pirrig. Jag åkte med Linköpings skidklubb upp, träffade massor härliga människor och hade utöver loppet en väldigt rolig upplevelse. Vi kom upp dagen innan på förmiddagen, åkte och hämtade ut nummerlappar, shoppade lite sista-minuten saker innan vi åkte tillbaka till skolan där vi skulle bo. En otrolig gemenskap fick jag vara med om och det är jag väldigt glad över. Nåväl, de var en natt kvar tills det var dags och köra. Vi skulle upp runt 04.00 för att käka frulle (hur osugen man än va på frukost då) innan vi skulle åka till starten. Jag sov bra den där natten och hade faktiskt inte en enda tanke på att jag inte skulle ta mig igenom loppet.

Om vi backar bandet lite grann. För det var ju hösten 2016 som min kropp sa ifrån på allvar för mig. Jag var hemma från jobbet och bara sov. Jag var trött hela tiden och ville inte hitta på någonting för att jag inte orkade. De var svårt att umgås i stora sällskap, hade svårt att koncentrera mig, blandade ihop siffror och hade en riktigt sliten kropp. Det här var alltså 6 månader innan jag skulle stå på startlinjen till Vasaloppet. Jag hade tränat från ett strikt schema hela året, det hade gått riktigt bra och jag hade mitt absolut bästa träningsår hittills. Dock hade jag jobbet bredvid som blev alldeles för mycket. Så efter att jag hade varit hemma i september den där hösten så började ju också alla sjukdagar att komma. För mitt immunförsvar kraschade i botten. Jag var sjuk HELA tiden, minst 1 gång i månaden och ca. 1 vecka åt gången. Feber, snorig, ont i halsen. Samma visa varje månad.

Så när jag stod där på startlinjen första söndagen i mars 2017 så var det i efterhand en självklarhet att jag inte skulle vara så taskig mot kroppen som jag var. Stratskottet gick vid 08.00 och sedan var det bara att köra. Redan efter några staktag så kände jag att kroppen var absolut inte med mig. Jag kommer ihåg början av backen sedan är allting svart. Jag minns inte nåt från mina dryga 3 mil i Vasaloppsspåret. Jag körde tydligen på pannben tills det inte gick mer. Hade jag inte haft min familj längs sidan av spåret så hade jag inte klivit av, då hade ramlat ihop någonstans i spåret och man hade fått bära av mig. Det fanns liksom inget som talade för att jag skulle bryta eller inte klara det. När jag tar mig an något, då gör jag det till 100% och det finns inget annat än att klara det.

Så att kliva av var en OTROLIG besvikelse. Jag sattes på en av de där bussarna som skulle skjutsa mig till Mora. Jag grät hela vägen. Så utpumpad som jag var i kroppen kändes inte av då, då var det bara den mentala biten som var väldigt tuff. Vi åkte hem och sedan vaknade jag upp dagen efter med dunderförkylning och feber och låg hemma 1 vecka i sträck.

Det är lätt att vara efterklok för när man väl är inne i sin bubbla av träning och mål man ska klara bortser man från väldigt mycket. För det var ju verkligen så självklart att min kropp bara skrek efter att få återhämtning HELA tiden. Att jag inte lyssnade på den...

Så visst, Vasaloppet ser jag inte tillbaka på med glädje. Dock finns mitt mål fortfarande kvar. Att jag ska köra Vasaloppet när jag fullt ut har med mig min kropp och knopp igen. För jag vet ju innerst inne att jag faktiskt klarar av det om jag bara får träna utan att vara sjuk hela tiden och att kroppen får vara i ett bra skick från första början. Sen när det blir, det får vi se. Jag har lovat mig själv att inte sätta några sånna mål utan lyssna på kroppen. Funkar den när det är dags, då kör jag. För runt de där 9 milen det ska jag en vacker dag.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229