Instagram @vickanrodjevi

Instagram vickanrodjeviInstagram vickanrodjeviInstagram vickanrodjeviInstagram vickanrodjeviInstagram vickanrodjeviInstagram vickanrodjeviInstagram vickanrodjevi

Prenumerera

Pang bom, så låg man där

Idag för 1 år sedan såg vardagen väldigt annorlunda ut. Jag mådde väldigt annorlunda och jag var helt i min egen bubbla tills den en morgon sprack.

Jag jobbade på gymmet och hade allt administrativt ansvar vilket innebar att jag fanns tillgänglig i princip när som. Vi hade ont om personal vilket gjorde att vi jobbade otroligt mycket, långa dagar och länge utan några lediga dagar. Samtidigt så pluggade jag till Personlig tränare vilket innebar att jag skulle plugga, utföra praktiska tester eller liknande. Dessutom hade vi praktik som skulle utföras. När jag ser tillbaka på det så är det inte alls konstigt att min kropp en dag sa ifrån, rejält.

Jag hade varit ute och sprungit på morgonen, avslutade med att köpa mig en smoothie på vägen hem och tyckte ändå att det hade gått skapligt. Sedan så skulle jag inte jobba förrän på eftermiddagen. Tog en powernap efter ett tag och efter det så kom jag i princip inte upp ifrån sängen. Min kropp sa i från, fysiskt. Aldrig känt den tröttheten som jag kände då. Det spelade ingen roll att jag sov hela dagarna, den försvann inte ändå. Jag förstod då att jag behövde få vara ledig, vila upp mig och ta hand om mig på riktigt. Samtidigt så var det svårt att släppa jobbet. Jag hade hand om många områden på jobbet som enbart jag gjorde. Vad hände med alla dom? Blir kunderna lidande nu? Hur kan jag vara hemma när mina kollegor får jobba ännu mer då för att täcka upp? Det var mycket frågor och det är ändå konstigt. Hur man fortfarande inte sätter sig själv först även om man ligger där i sängen och bara vill sova. JÄMT.

Efter att det hände så försöker jag verkligen varje dag att sätta mina behov först, för att jag är till störst nytta om jag mår bra. Både för mig själv och min omgivning. Men det har tagit mig lång tid. Man kunde snabbt komma upp i samma tempo igen på jobbet, då är det värdefullt att jag jobbade med 2 bästisar som kunde säga till mig att "gå hem", "jag gör det istället" eller bara få frågan "hur mår du idag?". Jag ställde ändå upp i Vasaloppet vilket var det sämsta jag kunde utsätta min kropp ifrån och fick ett rejält bakslag. Både psykiskt och fysiskt.

Efter den där dagen i september för 1 år sedan så fick jag traggla med att komma ihåg saker, jag blandade ihop siffror och jag hade väldigt svårt att umgås i större umgängen. Jag tappade fokus och svårt att koncentrera mig. Det som varit värst är energin. Den har inte funnits där förrän i sommar. Jag har lagt energin på att jobba när jag väl gjort det, sen gick jag hem och den bara rann av mig. Min pojkvän har fått leva ihop med en person som har varit alldeles för lättirriterad, som mest av allt har velat sova och som inte velat hitta på nåt. Han har fått ta all skit vilket också gett mig en hög som bara växt med dåligt samvete.

Jag är ändå väldigt lättade över att min kropp sa ifrån innan det blev ännu värre. Att jag tog vara på signalen jag fick och verkligen har lyssnat på min kropp efter det. Det kunde blivit så mycket värre. Jag vet dock nu att jag har lätt att falla tillbaka. Det här har gjort att min träning som jag älskar nu också har sett annorlunda ut. Förut tränade jag strikt, hade schema och så utveckling vecka för vecka. Under det år som har gått har jag varit mestadels sjuk. Mitt immunförsvar har känns som att det i princip inte har funnits. Varenda liten baskilusk har jag dragit åt mig. Det har gjort att jag har fått träna ibland, oftast väldigt sällan. Börja sakta och inte gå för hårt ut. Det har varit tufft att hela tiden stå still och trampa på ett ställe.

NU HAR DET VÄNT. Sedan ungefär 1 - 2 månader har min kropp börjat svara. Jag har kunnat köra på lite mer, inte känns mig lika tung i kroppen. Om jag har fått någon form av förkylning så har den inte hållit i sig lika länge. Många små positiva framsteg. Därför ser jag extra mycket fram emot den här hösten. Jag har en stabil vardag, jag känner min kropp bättre än någonsin tidigare och jag vet vad som är viktigast. Det är inte att jobba mest, ha bästa jobbet, visa sig stark utåt eller att ALLTID vara den som säger ja. Det viktigaste är att jag har en hälsa som är på topp så jag kan göra precis vad jag vill. Det är viktigast. Vad andra sedan tycker, det spelar ingen roll. Jag satsar på hälsa och att må så bra som möjligt på bästa sätt. Det är det viktigaste.

Så idag klappar jag mig själv på axeln, tackar mig själv för att jag har tagit hand om mig och att min kropp har fått läka under året som gått. Nu har jag börjat komma tillbaka till mig själv igen och vet precis vart jag aldrig vill hamna igen. Det som faktiskt betyder mest av allt är att min pojkvän i somras sa "Det märks att du mår så himla mycket bättre. Du är glad hela tiden nu, precis så som du brukade vara". För dom orden kommer jag fortsätta att ta hand om min kropp, sätta den i första hand och låta den bestämma, inga undantag.

Gillar

Kommentarer

Filippa Jansson
Filippa Jansson,
Åh ❤ Been there, igenkänning 100%. Tur att du mår bättre nu, det är det viktigaste! En på min arbetsplats sa en gång till mig "det är ju faktiskt bara ett jobb och det finns annat som är viktigare i livet". Det försöker jag tänka på när jag stressar upp mig 😊 Man hinner inte mer än sin heltid ❤ Kramis
Victoriarodjevi
Victoriarodjevi,
Det är så sant och det är något jag också bär med mig om dagarna. Världen går inte under för att jag inte hinner med att göra allting just idag. Jag trot vi alla har mycket att lära och dela med oss av. Ta hand om dig! 😊 nouw.com/victoriarodjevi
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229