Det är nu 50 år sedan Jurij Gagarin blev första människan i rymden. Det är ett jubileum värt att fira, då det var starten på den egentliga rymdåldern. NASA hade just bestämt sig för det datum när den första amerikanen skulle skickas ut i rymden, och trodde nog att Alan Shephard skulle bli också den första människan i rymden. Kunskapen om vad som hände i det slutna Sovjetunionen var liten, och nyheten om Gagarins rymdfärd kom som en otrevlig överraskning för USA. Senare har det kommit fram att Gagarin inte landade med sin rymdfarkost, utan lämnade den på väg ned och landade i fallskärm. Så trots allt blev Shephard den första människan som åkte ut i rymden och landade inuti den farkost han också hade startat i. Kanske kunde NASA ha blivit först ändå, genom att ta lite mer risker? Men på den tiden tog NASA det försiktigt och såg till att ha stora säkerhetsmarginaler. Senare började NASA att slarva, vilket har lett till att 17 astronauter har dött i olyckor med amerikanska rymdfarkoster. Med Sputnik, Lajka och Gagarin hade Sovjetunionen tagit ledningen i rymdkapplöpningen. Detta fick många att tro att det sovjetiska systemet, med enpartidiktatur och planekonomi, faktiskt kunde mäta sig med det västerländska, med marknadsekonomi, kapitalism och flerpartidemokrati. Sovjetunionen hade dock nått sitt försprång genom enorma uppoffringar och kunde inte behålla det. USA kunde bygga större och bättre raketer, och Sovjetunionen fick ge upp tävlingen om att landa en människa på Månen. Till slut visade sig demokrati och marknadsekonomi vara överlägsna. På vägen hade det sovjetiska rymdprogrammet drabbats av en rad olyckor med raketer, olyckor som blev kända i väst långt senare. Däremot kunde inte Sovjetunionen dölja de dödsolyckor under rymdfärder som kostade totalt fyra kosmonauter livet. Åtskilliga astronauter och kosmonauter har dessutom dött i flygolyckor under träning, bland annat då Gagarin själv. Han dog i en krasch med ett MiG-15-plan, när han tränade för att ta flygcertifikat. Många människor, även utanför Sovjetunionen, har dessutom dött i rakettester och -experiment. Det första kända dödsoffret inträffade i Tyskland 1930. Är då rymdutforskningen värt alla satsade miljarder och alla döda? Ja, det tycker jag. Det ligger i människans natur att utforska och försöka modigt åka dit ingen har varit tidigare. Rymdfärderna har lett till en snabb utveckling av apparater och material som annars skulle ha dröjt länge eller kanske aldrig utvecklats. Ett exempel är datorerna, vars utveckling snabbades på rejält av kraven på att få bättre datorer till månfärderna. Satelliter är oerhört viktiga för att mäta till exempel temperaturer och havsytenivåer. Satelliter har mätt och gjort upptäckter runt om i solsystemet. De har besökt andra himlakroppar och tagit bilder som skulle ha varit otänkbara från jordytan. Visserligen var Sovjetunionen först ut i rymden med Sputnik, men den gjorde ingenting annat än att åka i en jordbana och skicka ut ping i radioområdet. När USA väl fick upp sin första satellit, gjorde den en viktig upptäckt: Jorden omges av strålningsbälten, där partiklar från solvinden har fångats in av jordmagnetismen. Efter den forskare som hade konstuerat mätinstrumentet, kallas dessa strålningsbälten van Allen-bälten. Många upptäckter de senaste årtiodena skulle ha varit svåra eller omöjliga utan rymdteknik. Rymdtekniken ger oss dessutom möjligheten att utvinna material från andra himlakroppar. Det i sig är ett argument mot alla som hävdar att vi har bara en planet. Det har vi i teorin inte alls. Vi har hela solsystemet inom räckhåll. Utvinning av material på andra himlakroppar ställer dessutom inte till med några miljöproblem. Om 50 år hoppas jag att mänskligheten har permanenta baser på Månen och Mars och att rymdfärder är tillgängliga för fler än stater och miljardärer. Kanske har vi om 50 år också fått kontakt med intelligenta utomjordingar, eller på annat vis fått bevis för att utomjordisk liv existerar. Om 50 år finns det goda möjligheter att mycket har blivit bättre överhuvud taget. Världens befolkningsökning bör till exempel då i stort sett ha upphört. Nya energislag har antagligen utvecklats och är på väg att ersätta kärnkraft och de fossila bränslen som då hur som helst bör vara allt svårare att få fram i tillräcklig mängd. De flesta i dagens fattiga länder kommer att ha en dräglig tillvaro och många till och med en levnadsstandard som åtskilliga i de rika länderna i dag har svårt att nå upp till. Förhoppningsvis har också världens sista diktaturer fallit, så att demokratin håller på att ta över även i dessa länder. Vi människor kan som vanligt se framtiden an med stora förhoppningar, förväntningar och optimism. Till skillnad då mot den pessimism som många visar, inte minst de flesta aktiva inom miljörörelserna.