Prenumerera

Nu ska jag berätta för er

Min kamp

För 17 år sedan föddes en flicka vid namn Natalie Signe Angelica Näslund Vesterberg. Ett skrikande spädbarn kom till denna stora värld ovetandes om hur hemsk den kan vara.

Jag föddes och växte i takt med tiden som gick precis som vilket barn som helst. Jag blev allt större och äldre, jag minns inte så mycket ifrån mina första år. När jag blev äldre började jag på dagis och fick mina första riktiga vänner. Jag känner fortfarande en hel del av de som gick på samma dagis som mig även om vi inte umgås idag. På dagis var jag väldigt omtyckt av både barn och fröknar, min favoritfröken kallades för Carola. Jag minns min sista dag på dagis och jag kände mig så himla stor som skulle få börja på förskolan/sexårs. Mina första skolår gick jag på en skola som hette Långbergsskolan inne i Strängnäs. Vi lekte och lärde oss en massa saker. Jag var inte så omtyckt av alla lärare. När jag var liten såg jag ingen anledning till att duscha, borsta håret och rena kläder det visste jag nog inte ens vad det var. Vid den här tiden bodde jag hemma hos pappa som jobbade på en gård med djur som hette Valsberga. Han jobbade alltid sent och jobbade nästan alltid över så det hände ofta att farmor eller farfar hämtade mig på skolan. Så var det också under tiden på dagis. I skolan kunde jag bli retad för att jag aldrig borstade mitt långa fina hår. Jag kommer håg på ett av mina utvecklingssamtal där både mamma och pappa var med på, en av mina lärare påpekade att jag borde duscha oftare. Visst jag var liten och äcklig men det gjorde ont att höra. Efter det blev det lite bättre men jag hatade fortfarande att duscha.

Jag var en riktig busunge som liten och jag var inte alltid så snäll emot mina kompisar. Alla fick inte alltid vara med och leka för det var jag som bestämde. Jag var nästan som en liten mini-mobbare som liten. Idag är jag tack och lov tvärtom. Jag hatar att se folk som är utstötta. Efter att jag varit elak tillräckligt blev jag slutligen vän med de flesta. Jag var som vilket barn som helst och följde ofta med kompisar hem men de dagar det inte gick fick jag alltid gå på fritids och där var jag väldigt omtyckt av fröknarna. Min favorit hette Lena och henne har jag faktiskt lite kontakt med idag.

Jag har i alla mina år alltid haft någon att prata med, på dagis pratade jag mycket med Carola, på skolan pratade jag ofta med Angelica och Marina. När jag bytte till Åkerskolan pratade jag med en person där och senare fick jag slutligen prata med en kurator, på Stallarholmsskolan har jag alltid pratat med de lärare jag haft där men mer och mindre med vissa. Jag visste att det var några i min klass som pratade med en kurator och det ville jag också göra men det satte mina föräldrar stopp för jag hade ju inget att må dåligt över m.m. Redan i trean ville jag ha en kurator att prata med. Hela skolan jag gick i blev tvungen att flytta till Karinslundsskolan för att vi blev för många elever, där och då bytte skolan namn. Jag ville ha någon att prata med för att jag aldrig riktigt kände mig trygg. Jag bodde mest hemma hos pappa men även periodvis hos mamma. När jag var liten kom inte jag och mamma så bra överens eftersom det där fanns mycket regler vilket pappa inte hade. Pappa skällde nästan aldrig ut mig men det kunde mamma ofta göra, hon skällde nog inte ut mig så många gånger som jag trodde, hon var bara väldigt sträng emot mig. Jag uppfattade det som om jag blev utskälld gång på gång. Mamma flyttade runt till olika ställen väldigt ofta vilket jag har tyckt har varit väldigt jobbigt, hon har också haft en hel del olika pojkvänner under min uppväxt. Jag har inte träffat alla men en del minns jag och det är en person jag minns extra mycket som har ställt till det en del för mig.

Det var ganska tidigt som mamma träffade en kille som vi kan kalla för Johan. Mamma och Johan flyttade ihop rätt så snart och Johan hade en dotter som var ett år äldre än mig som vi kan kalla för Anna. Vi två kom bra överens men det gjorde inte mamma och Johan. De bråkade väldigt ofta vilket inte har varit lätt. Jag minns väl en gång när de satt om varsin sida om mig och skrek på varandra över mitt huvud. Ibland bråkade de så mycket att polisen fick komma. På senare tid har jag fått veta att han misshandlade mamma när hon var gravid med mina syskon.

Johan var en speciell kille och är det fortfarande, han har troligtvis hållit på med droger eller något under tiden det har varit tillsammans. Han var och är väldigt konstig, ena stunden var han så snäll och lättsam att prata med men så är det inte alltid. Han har slagit sönder mammas bil för att förstöra för henne och han har skickat säkert en miljon meddelanden till henne både när det var ihop och nu när det inte är det. Han kunde skicka meddelanden till henne en hel natt helt utan anledning. Som ni förstår har min mamma inte haft det så lätt och har inte alltid mått så bra. Jag har inte kunnat bo där på grund av arbetstider och att det alltid varit bråkigt och rörigt på grund av Johan. Hon träffade en annan kille en gång som jag tyckte väldigt mycket om men han dog tyvärr i cancer efter att jag bara träffat honom och hans familj ett par gånger. Fina Lars ❤.

Jag har mått dåligt och lidit av ångest i väldigt många år utan att jag har vetat om det och det har hänt en del saker under livets gång som har förvärrat den. Jag var ca 8-9 år när jag kände ångest första gången men jag förstod inte att det var det jag kände då. Det var obehagligt att känna något konstigt i kroppen därav drogs jag till människor att prata om livet med. När jag gick i fyran hände en grej i skolan som gjorde att jag äntligen fick byta skola, som jag tjatat på mamma och pappa. En kille som var mobbad i skolan blev nerslagen och hamnade i slagsmål och någon filmade händelsen och lade upp på Youtube. Jag kommer väl ihåg när rektorn samlade oss i aulan och skällde ut alla och jag kände mig otroligt ledsen och tog åt mig precis allt ha sade trots att jag inte hade något med det att göra egentligen. Jag var någon annanstans när han blev misshandlad. Mamma fick nog då och såg till att jag fick börja i Åkerskolan istället.

På Karinslund hade jag en kompis som fick mig att göra dumma grejer, vi gick in på porrsidor där man kunde visa upp sig live. Det var alltid jag som fick visa något som jag egentligen inte ville men allt var man lite nyfiken som mindre. Jag blev utnyttjad, det här är saker som jag aldrig har talat om får någon förut. Jag fick göra sexuella saker med min kropp framför en webbkamera som gav mig sjukt mycket ångest. När det hände var jag kanske 11-12 år gammal, jag och den här kompisen hade kontakt efter mitt skolbyte också. Att visa upp sin kropp för någon okänd människa som dessutom kunde vara gamla gubbar gjorde att jag började hata min kropp. Jag har aldrig varit nöjd med hur jag ser ut och jag har alltid varit tjejen med kurvor och former, redan i trean tänkte jag hur jag såg ut. Att älska sig själv är inte lätt och något som jag aldrig lyckats med.

Jag har alltid varit duktig i skolan och har alltid haft höga prestationskrav på mig själv. Det är en del av min dagliga ångest och en del av att vara jag. När jag bytte skola fick jag börja om med vänner och allt som hör till men där och då upptäckte jag att jag kanske inte var så duktig på alla ämnen som jag trott. Det blev tuffare i skolan och varje årskurs blev svårare. I början kände jag mig inte alls hemma och jag visste inte vem eller vilka jag skulle umgås med. I sexan blev det bättre och jag fick fler vänner. När jag gick i sexan var mamma ihop med Lars och det var då han dog. På mitt höstlov åkte bara jag och mamma till Turkiet i en vecka. Det var skönt och behövligt. När han gick bort gick någonting sönder inom mig och jag föll ner i en djup svacka. Jag skar mig själv för första gången efter det, en vän till mig hade ett självskadebeteende och jag testade för att se om det hjälpte. Efter att jag provat flera gånger upptäckte jag att det funkade att dämpa ångesten med. Jag var ledsen och nedstämd i flera månader efter att Lars dött. Det blev bättre efter ett tag men att börja i sjuan gjorde allt värre. Jag hade en pojkvän då och vi var tillsammans i sju månader. Han fanns där och stöttade mig när jag mådde dåligt men han triggade också mig en del. Vid den här tiden hade jag börjat mixtra med maten. Det började jag med i samband med att jag började må dåligt. Jag åt inte lika ofta längre och var alltid ledsen. Jag började gå till kuratorn på skolan i sjuan och hon skickade tillslut en remiss till BUP. Jag skar mig, var deprimerad och hade ett självskadebeteende som bara blev värre för varje dag.

När jag gick i sjuan blev min farfar sjuk och gick bort i cancer vilket tog jättehårt på mig. Farfar har alltid varit min bollvägg och min stöttepelare oavsett vad. Han fanns alltid där om jag såväl behövde skjuts, nya kläder, en kram eller om jag bara behövde prata med någon. Allt började med att hans öga krånglade och han fick slutligen operera bort det. Farfar mådde dåligt väldigt länge innan de kom på vad det var som var fel på honom. Under hans långa sjukdomsbild var jag orolig och tänkte mycket på det. Ganska snabbt efter att han opererats fick han jätteont i magen och blev tvungen att ringa efter en ambulans. Ambulansmännen trodde inte alls på honom när han förklarade hur ont han hade och att han behövde vård. De gick tillslut med på att köra honom till akuten där han fick ligga ute i korridoren, en del undersökningar gjordes utan att man hittade något. Han blev sedan inlagd på sjukhuset och då kunde man konstatera att han hade cancer i magen som troligtvis funnits där i flera år så ögat var bara ett symptom av cancern. Det tog två veckor ifrån att han blev inlagd tills han dog. Jag och pappa åkte till Eskilstuna för att träffa honom nästan varje dag under två veckors tid. Varje gång vi åkte därifrån lyssnade jag på musik i mina hörlurar, varje gång satt jag där rädd och ledsen med tårar rinnandes tyst nedför mina kinder medan pappa körde bilen. Det var lika hemskt att åka därifrån varje gång ovetandes om hur länge han skulle leva. En grej hände mig inte så långt innan allt med farfar började, min pojkvän utsatte mig för ett sexuellt övergrepp. Det bidrog till mer självhat och mer självskadebeteende. Mina vänner som fick veta det tingade mig att göra slut vilket var sjukt svårt för mig. Jag var så rädd för vad som skulle hända att jag dumpade honom på bussen när jag skulle kliva av den då jag i vanliga fall alltid gav honom en puss. Jag berättade aldrig för någon vuxen om vad som hänt för jag vågade inte och jag mådde otroligt dåligt av det. Jag var rädd för att inte bli trodd eller för att någon skulle skratta åt mig så jag sa inget.

I början när jag blivit tillsammans med den här killen var allt bra men när det blev sommarlov dumpade han mig och jag som var så kär i honom blev sjukt ledsen. Jag blev så ledsen att jag struntade i mitt eget värde och utsatte mig för saker jag inte var värd. Återigen visade jag upp min kropp för gamla gubbar på nätet för jag kände mig inte värd mer. Vi blev ihop igen efter sommaren men den sommaren blev en mardröm. Den sommaren grät jag mycket och lyssnade mycket på musik. Vi blev tillsammans igen när skolan börjat igen, då gick vi i sjuan. Skolan började igen och det blev en tuff tid. Det var inte lätt för 12 åriga lilla Natalie att gå igenom en kris i livet samtidigt som jag var ledsen över mitt ex, skulle sköta skolan och leva mitt vanliga liv. Jag var inte särskilt duktig på att sköta skolan då men det skyller jag på mitt mående och på skolan som aldrig lyssnade på mig när jag sa att jag behövde hjälp. Vi hade en mattelärare som hette Jan och det är en av de värsta lärarna jag någonsin haft. Visst han var smart och duktig på matte men ingen i klassen hade respekt för honom, vadå det var ju bara en gammal gubbe som alla lurade och inte ville lyssna på.? Han var inte särskilt pedagogisk av sig och han kunde inte lära ut matte på den nivån många av oss befann sig på. Jan hjälpte bara de duktigaste eleverna för han visste inte hur han skulle lära ut på den låga nivå vi andra var på. Hur skulle han kunna hjälpa mig att förstå hur man löste ut en ekvation när han inte kunde lära ut grunderna till det? Jag hade ett rent helvete med att förstå mig på ekvationerna som bara gav mig ångest och ett stort frågetecken i pannan. Det blev inte lättare när jag fick panikångestattacker i skolan för att min lärare inte kunde lära mig hur man räknade och om inte läraren kunde det hur skulle jag då kunna hantera min ångest? Hur skulle jag kunna låta bli att nedvärdera mig själv när ingen kunde visa mig hur man skulle göra? Eftersom det blev tufft för mig på matten lyckades jag fjäska till mig en plats inne hos syslöjds-läraren som kunde lugna mig och hjälpa mig att förstå hur man räknade. Anna som hon hette lyckades lära mig och jag låste mig inte längre så fort jag såg en ekvation. Jan kunde tyvärr endast hjälpa elever som hade A i matte vilket vi var många som inte hade.. Eftersom att ingen i klassen direkt kom överens med Jan lyckades vi tjata till oss en annan lärare som hette Ann. Hon var så mycket bättre och hon hjälpte mig mycket med matten men eftersom jag inte förstod något på Jans lektioner missade jag mycket av grunderna i matten och jag blev nästan underkänd i matte. De flesta lektionerna blev jobbiga för mig och de gånger jag lyckades härda ut ångesten och stanna kvar i klassrummet hade jag musiken på högsta volym. Jag var där men jag lärde mig inget, det enda ämnet som jag var bra på var bild och svenska. Det är ett under att jag blev godkänd i alla ämnen jag läste. Mina musiklektioner bestod av tårar på toaletten eller promenader utanför klassrummet i korridoren. Jag minns en gång när något hände och jag sprang ut från klassrummet i ren panik med tårarna rinnandes ned för kinderna och jag sprang in till toan och gömde mig. Inte särkilt lång tid efter kom det flera personer från åttan som knackade på och frågade hur det var. Jag kände inte dem direkt men jag öppnade och förklarade att jag mådde dåligt och fått panik, dem försökte lugna och trösta mig.

När jag gick i sjuan kände jag mig alltid ensam trots att det alltid var folk runt omkring mig. Det var många som kom fram till mig och försökte prata med mig om mitt mående. Det var få lärare som brydde sig om att jag mådde dåligt, många struntade i det och behandlade mig som vem som helst. Inte ens när kuratorn och pappa försökte förklara att jag inte kunde sitta i ett vanligt klassrum bland alla andra utan att få panikångest lyssnade de på oss. Alla hörde vad vi sa men det blev aldrig någon förändring vilket resulterade i många timmars skolkande, konstigt nog fick jag aldrig någon frånvaro när jag skolkade. Det kanske blev så eftersom lärarna visste hur jag mådde men att göra så är inte rätt för det är ingen lösning att låta sin elev skolka för att det blir jobbigt i klassrummet. Jag fick inga skoluppgifter gjorda när jag skolkade istället fick jag bara ännu mer tid till att hata varje bit av mig själv. Jag spenderade mer tid på att köpa monster, gömma mig på toan eller hos kuratorn än att lyssna på mina lärare. Sara som kuratorn hette hjälpte mig väldigt mycket och jag är glad över att jag fick kontakt med henne. Varje torsdag hade jag möte hos henne och varje lunch blev jag tvungen att äta med henne. Om Sara inte åt med mig gick jag inte till matsalen och om jag gick till matsalen gick jag rakt igenom utan att titta vad det fanns för mat och sedan tog jag ett glas vatten eller mjölk innan jag gick ut igen. Oftast spenderade jag min rast på Spelbörsen där jag köpte mängder med Monster för att orka en hel skoldag eller så gick jag och mina vänner till Ica där vi köpte läsk och kakor. Jag levde i princip på kakor, läsk och Monster. Min ätstörning blev bara värre och värre. Jag åt ingen frukost eller lunch och den enda gången jag åt var när någon lagade mat hemma. Jag var ju tvungen att äta så ingen skulle förstå vad jag höll på med men jag blev såklart jättehungrig av att låta bli att äta vilket resulterade i att jag många gånger bakade dubbla satser med chokladbollar sedan vräkte jag i mig allt på en och samma gång utan att ens rulla de till bollar. Efteråt fick jag sån ångest att jag genast sprang till toan och stoppade fingrarna i halsen och där stod jag och kräktes o grät om vartannat.

En vanlig vecka med min ätstörning kunde se ut såhär:

Måndag: Middag + 1 Monster, promenerade 1,5 h, sprang några kilometer

Tisdag: Middag + 1 monster, 30 min promenad, ridning 1h

Onsdag: Likadan som tisdagen

Torsdag: Middag, chokladbollar, promenad 1,5 h, sprang några kilometer, spydde upp mitt intag

Fredag: Middag, promenad, springtur, styrketränade hemma

Lördag: Frukost, promenad, middag, sprang, spydde

Söndag: Frukost, promenad, middag, sprang, spydde, styrketränade

Sedan började allting om, vissa dagar fick jag i mig ca 200 kalorier och andra dagar kunde det bli flera tusen. Det tog inte lång tid innan jag slutade äta frukost på helgerna också och pappa förstod vad jag höll på med. Det räckte inte med detta så jag var tvungen att straffa mig själv ännu mer genom att skära mig. Varje kväll när pappa var ute med hundarna passade jag på att duscha och skada mig själv och eller spy upp min middag. Trots att jag höll på som jag gjorde gick jag inte ned så mycket i vikt men det syntes på mig att något var fel. Det går inte att beskriva den ångest jag hade och kände efter varje måltid.

Fortsättning kommer.

Kram N

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229

Instagram
@