Prenumerera

Äckliga monster

Min kamp

Där sitter jag i duschen med gråten i halsen och ångestmonstret flåsande i nacken.

Vad gör jag? Vad håller jag på med? Varför gör jag inget åt det? Ska jag skada mig? Ja? Nej? Varför inte? Jag är smartare än så. Jag är mer värd än så. Jag har slutat med den skiten nu. Det är stopp, slut, end of story. Punkt.!

Tankarna bara maler på och jag vet inte vad jag ska ta mig till, mitt förflutna kommer ikapp och gör mig ångestfylld och ledsen. Det är inte meningen att jag ska behöva se ner på mig själv om och om igen. Jag är inte den 13-åriga flickan längre, jag är inte hon som kämpade dagligen. Alla har dagar som går upp och ner, alla kan känna sig fula och tjocka. Jävla kroppshat och jävla kroppshets. Dagens samhälle är sjukt och vi ska inte tala om dagens ideal. Om jag skulle passa in i idealet idag skulle jag behöva gå ner xx-antal kilo. Är det värt det? Kanske/kanske inte Ja/Nej. Det finns så många åsikter och tankar om allt. Jag får ont i magen, jag vill också vara smal men inte vill jag ha ätstörningar som tack för att jag bara önskade. Been there done that. Aldrig att jag sätter min fot i ätstörningsträsket en gång till. En gång är en gång för mycket.

Jag kan verkligen inte förstå hur jag kunde tycka att jag var tjock och ful? När jag ser tillbaka på de gamla bilderna blir jag så ledsen för jag var verkligen inte så grotesk som jag trodde då. Nu förstår jag inte vad jag har gjort med den fina fina kroppen jag en gång hade. Jag har förstört mig själv och förvandlat mig till ett monster, ett stort äckligt jävla monster. Med dessa negativa tankar jag har just nu skulle jag lätt kunna gå tillbaka till min tidigare livsstil. Det är inte okej det är det verkligen inte. I skrivande stund känner jag mig inte okej någonstans. Jag har sådan ångest och känner mig fängslad i min äckliga kropp. Jag trodde verkligen att jag skulle kunna älska mig själv igen och bara vara nöjd. Jag hade tydligen fel, just nu vill jag bara ge upp. Jag orkar inte, jag är slut så slut. Varför det ska vara såhär det vet jag inte. Jag vill inte att det ska vara såhär längre. Tänk vad mycket bättre jag kunde få må både fysiskt och psykiskt om jag faktisk gick ner till den vikten jag hade då. Nu har jag faktisk anledning att tycka illa om min kropp, jag säger inte att jag har rätt att trycka ner mig själv och nästan kräkas. Jag säger bara att om jag skulle ha en kropp som passar min längd och allt det där skulle jag inte ha en rimlig anledning att hata mig själv. Då hade självhatet och självkänslan varit något jag behövt jobba med. Nu är det faktiskt en tråkig viktnedgång jag skulle behöva jobba med och min min självkänsla.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte fick ångest och eller negativa tankar om mig själv varje gång jag äter. Det måste ske en förändring, 2019 ska bli mitt år. Då ska en förändring ske.

Gamla tragiska bilder som får en att må skit. Där ska jag ALDRIG hamna igen.
  • Min kamp
  • 514 visningar

Gillar

Kommentarer

Instagram