Har inte skrivit på tusen år. Sitter på internatet igen. En alldeles för sen kväll innan en måndag som kom alldeles för snabbt. Har spottat ur mig en text tills imorgon, den känns kanske "meh" som bäst. Produktivitet på tåg, anteckningsappen full av sammansatta ord och meningar som kommer från någonstans. Hjärnbalken. Fantasin. Omständigheter. Abra kadabra, jag sitter som en jävla ostkrok.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Ibland är det fest och då mår man bra och ibland är det fest och då mår man mindre bra och vill ligga och hulka i ett hörn och bara gråtagråtagråta fast det gör man inte för man vill inte vara den där tjejen som bara gråter på fester så man tar en öl till och skrattar åt skämt och hoppas att ingen hör att man är så jävla ihålig.

*

Jag blir jämt avundsjuk på tjejer som är så himla världsvana och som passar in i alla sammanhang, som är så självsäkra och som aldrig velar med vad dom ska ha på sig och som aldrig står på toalettlocket och försöker se i den lilla badrumsspegeln om dom ser självklara ut och som aldrig skrattar för högt och skrikigt och som vet precis vad dom ska säga i precis rätt tillfälle, dom tjejerna är jag alltid avundsjuk på men jag är aldrig avundsjuk på killar för vad fan är det att vara avundsjuk på.

*

Tjejer är alltid mycket roligare än killar.

*

Ibland låtsas jag i huvudet att jag kan saker som typ sjunga bra eller rita nåt fint eller spela instrument och sen när jag ska försöka dom sakerna på riktigt och upptäcker att jag inte alls kan och att mina fingrar fan inte alls vet vad dom ska göra med ett piano så blir jag så sjukt ledsen och känner mig bara misslyckad och hur ska jag kunna lära mig när jag inte vill, jag vill inte lära mig jag vill bara kunna.

*

Är det inte så jävla typiskt livet att jag inte alls trivs när det är kaos utan bara får obehagskli i kroppen då och inte alls kan tänka och bara vankar av och an och känner mig obekväm, men det jag är bäst på i hela världen är att skapa kaos och oordning?

*

Jag vill nog aldrig jobba som clown, men jag vill nog ännu mindre jobba med att peta folk i munnen för dålig andedräkt är nog det värsta jag vet.

Likes

Comments

Monotonin förgör,

förstör.

Jag blir ihålig,

nöjer mig.


Jag vill drunkna i drivkraft men dissonansen dödar.

Växer fast i avsaknaden av livskvalité.

Ett andetag efter nästa men jag känner inte min hjärna.

När blev jag en sådan som ger upp?

Det finns inget vackert i monotonin,

att känna sig låst i sitt eget liv.

Det finns bara malande känslor i bröstet,

en stilla panik som växer med åren.


Monotonin förgör,

förstör.

Sjukanmälningar som avlöser varandra,

apatiskt.


Fördragna persienner i ett gråmörkt rum,

äckelsnor mot kudden.

Klibbiga strängar som vill visa mitt misslyckande,

drar mig mot den plats som äter av min vilja.

Jag vill kämpa mig fri men kräks av tanken,

stapplar för mycket för att kunna springa.

Likes

Comments

Försöker spela musik men fingrarna snubbar på varandra. Ludd på nytvättade kläder. Lukten av tacosås. Lion white fast Nestlé är skit. Tuggar Extra eucalyptus i mani, vill åt känslan av renhet i näsgångarna. Djupa andetag, stickande känsla. Yogar varje dag, de senaste dagarna bara några minuter. försöker övertala prestationsångesthjärnan att det är okej. Läser saker högt inför folk fast jag inte är nöjd, tycker det är skit. Julen överhettar min kropp. Vill göra saker, gör dom inte. Gillar ordet kanske mellan andra ord. Det är svårt att skriva poesi som inte handlar om nåt.

Likes

Comments

Du tuggar granskott och leker belevad

sticker ut lillfingret i en överdriven gest,

skvimpar te på min nya matta stämplad Ikea.

Jag rapar i takt till storstadstrafiken och leker ingenting,

kör ner fingrarna i halsen när du gått,

har alltid hatat att ha sällskap.

Du ringer mig så fort du kommit hem,

viskar sockervaddsklibbiga ord i mitt öra,

jag får sockeröverdos och hejdar impulsen att lägga på.

Du klagar på din granne som alltid dansar bugg på tisdagar,

jag tänker att jag är en jävla bugg i systemet.

Likes

Comments

Syrefattigt medvetande som expanderas i takt med andetagen.

Hjärnan kommer explodera.

Limmet har torkat in i tubsockorna och marken har aldrig känts så nära.

Kandelaberbelysta ögon försöker förstå sammanhanget

men det är dimmigt på bordet och fogarna knakar pensionärsaktigt och luktar filmjölk

och dammig müsli.

Jag längtar inte.

Pulvernyponsoppa i termos och mandelbiskvier som smakar barndomssött i munnen.

Det kladdar på fingrarna och under allt finns havtornsbuskar och humlesurr.

Onekligen borde jag polera mina minnen så de blir vackrare

eller kanske fulare men idiotin i att förändra får mig att vilja sprängas.

Domnade fingertoppar greppar metall och det bränns av melankoli i mellangärdet.

En såndär som får en att vilja försvinna ner i asfaltssprickorna

och öga för öga var din bästa fras men jag förstod aldrig hur havet fick plats i en liten snäcka med spräckligt skal.

Undermedvetet famlar jag efter ljusblå läppar som inte längre finns.

Varför spricker ytspänningen aldrig när min kropp ekar efter att drunkna.

Trohetsost som möglar i kylskåpet,

en påminnelse om allt som blev.

Röster pratar alltid högst när du inte vill lyssna.

Fem år och händerna för öronen.

Rosen skär rosenskära kinder,

du sprang alltid för fort genom livet.

Underligare lekplatser när åren blev veckor,

huden målades fräknigt stjärnhimlaliknande och ingen kunde få dig att le.

Platsbrist.

Trevande kottdjur på grönmossig mark jag kliver över stängsel för att komma ner mig. 

Uteblivna måltidsersättningar stavar


b e g ä r,


allt jag inte äger ryms i en plastpåse.

Polerade ögon pressar sig in i andras verkligheter,

kaviarmacksleenden och levande ljus.

Gnugga hud mot hud och allt detta kan bli ditt,

3 kronor rabatt på havrefras på Ica.

Taktlösheten speglar maktlösheten i din nacke,

kotornas sorglösa protest.

Det regnar aldrig på måndagar men alltid på tisdagar viskas det om myteri.

Orken finns bara inte.

Åderbråck och hängselbyxor,

hud som är trettio år för slapp.

Vad har man för byxor på kalas om inte kalasbyxor?

Ren smutskastning på tolvåringars skonlösa sätt,

bröst som korsettlikt snörs ihop.

Fem gram salva till,

Helosan eller Idomin.

Likes

Comments

Jag vill torka bort min hud med
desinfektionsmedel, gnida tills den
flammande löses upp,
fastnar i lakanet under mig,
torkar in och måste slitas loss.
Hyperventilation är ingen jävla ventilation
och
om du ändå inte kan andas kan du lika gärna hålla andan,
netflix och chill är bara en tom ursäkt och jag
vill inte ha din kuk i min mun men jag vill inte
gråta ensam så jag lämnar dörren olåst och poppar
popcorn på rutin det luktar bränt
i min hjärna men du märker ändå ingenting.

Likes

Comments

Ge sig på att skriva utan att tveka. Att inte låta rädslan för vilka ord som kommer att bubbla upp till ytan stoppa mig från att låta pennan röra sig mot pappret. Det finns en enkelhet i det, att låta handen styras av kraften i att inte tveka. Att resolut låta blyertsgrå bokstäver bli till, att låta dem skapa ord mot ett vitt, slätt papper. Det är rädslan som styr mig ofta, men inte nu.

Mina bokstäver är inte vackra och kanske är inte orden det heller, men någonstans bland kråkfötterna finns min sanning. Skriv det som är sant, så sa du till mig en dag. Skriv det som är sant för dig och låt inte andras sanningar överskugga dina. Men mina sanningar är vana med mörkret, det är där dom bor, och när jag försöker dra fram dem i ljuset så skyggar dom undan. Vad händer med mig om mina sanningar skrivs ner? Förlorar de kraft? Tas de bort från mig? Blir jag mindre jag om de existerar även på utsidan av mig?

När jag var liten var jag rädd för att klättra. Mina korta armar och ben kunde aldrig nå rätt grenar och jag höll mig på gräset, blev svettig av tanken på att befinna mig mer än en halvmeter ovanför marken. Jag har insett nu att jag aldrig var rädd för att klättra. Jag var rädd för att falla. Jag är rädd för att falla än idag. Inte bara ner från träd, men också i andra sammanhang. Det är samma känsla, egentligen. Känslan när man inte är tillräcklig, känslan när man låser in sig på en toalett med salta tårar i ansiktet, känslan när man inte passar in, känslan när man inte blir hörd, känslan när man klättrar i ett träd på en skolgård i maj och för en sekund tappar greppet. Den isande kylan som blixtsnabbt kan sprida sig i kroppen som stunden innan försökt hålla sig lugn.

Jag lärde mig snart att det finns mer i varma majdagar än skrovlig bark under händerna. Den tryggare känslan av sval metall, det betydligt kortare fallet från en rödmålad, flagnande klätterställning. Inte helt riskfritt, men tryggare än förrädiska grenar som sviktar under min vikt. Där någonstans blev jag kvar, på den lägsta delen av den bara något utmanande klätterställningen. Alltid i trygghet, aldrig med risk för ett fall från hög höjd.

Men jag klättrar nu. Varje dag, uppåt och högre, på grenars oberäkneliga hållfasthet. Vissa dagar klättar jag snabbt, andra mer lugnt, men jag slutar aldrig klättra och rädslan finns här med mig.

”Tänk om du ramlar” viskar den, ”tänk om grenarna bryts under din vikt.”

Rädslor är egentligen ganska enfaldiga. Min har upprepat samma sak i flera år. Jag tycker kanske att den borde komma på något nytt, något originellt. Men rädslor, verkar det som, är ständigt okreativa. Så jag viskar tillbaka nu, väser hett i rädslans öra.

”Tänk om jag släpper taget.”

Likes

Comments

Ett eko
då du fanns
Jag brister
du har lämnat mig i min åtrå, när jag
bultar.
Du

Likes

Comments

Tisdag. Andra veckan på Wik.

Det är inte alltid det är fantastiskt med internat. Upptäckten av vägglöss sprider så smått en begynnande panik och alla nojar. När en person kommer in i uppehållsrummet och berättar att dom hittat dom små djuren i byggnaden bredvid vår så ser jag framför mig hur det kryllar fullt i flera av rummen där. Hur alla går runt med röda, kliande bett och hur lössen sakta sprider sig närmare och närmare vårt hus. Det visar sig vara ett av dubbelrummen som blivit drabbat; dom har hittar två stycken löss. Två, inte flera tiotal som jag sett framför mig i mitt mardrömsscenario. Det är spännande ändå, hur lätt vi har för att måla upp hemska bilder fast vi inte har så mycket information. Jag tänker att jag nog gör det ganska ofta.

En person i min klass har med sån kärlek i rösten pratat om att skriva på skrivmaskin och mina fingrar längtade genast efter den gamla skrivmaskinen som står hemma hos mamma och pappa, den som jag och min syster använde när vi var små. Jag ska se om jag kan få med mig den hit efter helgen, om nu pappa lyckas hitta den i virrvarret av verktyg, gamla tidningar och kartonger i förrådet. Det finns mycket minnen där också, mycket som jag gärna skulle gå igenom, nostalgiker som jag är.

Jag måste läsa mer. Jag skriver bättre när jag läser, blir mer inspirerad, mer äventyrlig med mina ord.

Halv två. Problemet med halvdagar är att det blir så mycket tid att förvalta. Jag vill göra något vettigt, inte bara ligga i sängen och kolla på Netflix, men jag är trött nästan jämt. Huvudvärken från första veckan har lagt sig men tröttheten är kvar. Jag kanske ska våga mig in i fästingarnas territorium och ta en promenad i skogen, går jag fort kanske de inte hinner hänga sig fast. Det blir lite som att fly från en osynlig fiende, något som inte behöver ge några stora konsekvenser men lika väl kan slå ut en helt. Lite som rysk roulette, men med fästingar istället för kulor.

Likes

Comments