Adoption

Hej allihoppa!

 Jag är själv adopterad från Portugal,  Lissabon och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.
 Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla. det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en.

Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit.Man går ständigt  med en rädsla att bli övergiven  igen.
jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

 Jag  och mina systrar  kom till  Sverige  84 i mars (jag)april ,systrarna april.
Detta  är min livlina  i mitt  liv,skulle dom försvinna då för jag  inne från  och ut!
Tacksam  för mina systrar och mina barn det är mitt liv ❤👣💜

Min bästa VÄN❤

Det är så svårt att få ord att förklara en känsla.

Inga ord kan få en att känna den känslan du förklarar,men dom kan få en att förstå.

Då jag känner att livet är meningslöst& inte orkar mer,då jag bara vill stanna upp& aldrig fortsätta mer,då tårarna bränner innanför ögonlocken,då klumpen i halsen& kniven i magen känns som mest, kan ingen känna det jag känner.. för ingen är som jag, alla känner olika,alla är olika känsliga. Man kan bara förstå hur det känns.

Så säg aldrig till någon,"jag vet hur det känns". Känns bara meningslöst att höra.

Du kanske vet hur det kan kännas,men inte "hur det verkligen känns".

Tyvärr är jag en sån,som aldrig förklarar en känsla.

Jag har så svårt att sätta ord på hur jag känner.

Men jag ska försöka förklara för er.

Dom dagar jag mår dåligt,märks det ofta.

helst inom familjen,är väldigt  viktigt att det ska se bra ut utåt.
är det sanningar
Men dom dagar det inte märks,har jag oftast en "täckmantel" som jag kallar det..Jag är väldigt busig,sprallig&helt enkelt överdrivet flummig.. Nu kanske det låter som att varje gång jag är så,så är jag deprimerad,men så är det inte.. Kan även vara busig osv då jag mår bra..

Menmen,nu började jag skriva om annat.Det jag skulle skriva om var hur jag känner dom dagarna,& det jag oftast tänker..

Då jag är ledsen& deprimerad känner jag ofta mig värdelös&misslyckad..annorlunda&oälskad.

Även ibland overklig,som om jag inte fanns,som om ingen såg eller hörde mig.

Känner oftast att jag inte orkar mer,att det skulle vara så lätt att inte behöva finnas längre,att inte behöva kämpa dag in&dag ut för att orka hålla huvudet högt.

Ibland då jag känner detta blir jag så osäker, helst när jag åker bil..Tror att jag ska tappa kontrollen& slänga mig ur bilen i hög fart.. så har fått tvångstankar,jag låser alltid bildörren!..Om jag känner mig väldigtväldigt osäker håller jag i den jag sitter brevid. Men som tur är har jag en spärr,vilket stoppar mig att inte skada mig eller ta livet av mig.Men man vet aldrig hur länge den stoppar mig,hur länge den orkar hålla i mot..Det jobbigaste jag vet är att vara osäker på mig själv,för jag vill verkligen inte misslyckas,jag vill verkligen inte sluta kämpa.

Jag vill leva med min familj&mina vänner,jag vill växa upp& se vad livet har att erbjuda,det är så mycket vi ungdommar inte hunnit se än,det är så mycket vi inte vet. Jag vill växa upp,lära mig& verkligen leva livet.

Så jag går här,efter livets väg,hand i hand med livet.Kommer aldrig släppa taget,inte förns livet inte har något mer att visa&lära ut, inte förns livet har slut på erbjudanden..

Hand i hand,livet ut.

Livet är din bästa vän.

Gillar

Kommentarer

Jenniferofhbg