Terapeuter kan vara elaka av goda skäl som leder till negativa tankar

Något jag och Martin alltid säger till varandra efter någon av oss kommit ut från terapin är "idag var terapeuten elak". Vilket betyder att idag har terapeuten sagt något som var väldigt viktigt, och mest troligt sant, men som vi själva tycker blir jobbigt i vardagen att antingen tänka på eller utöva. För Martin till exempel är det detta med buss. Han hatar att känna sig sen till bussen, oavsett om det faktiskt är att han är sen eller om han är imaginärt sen. Till exempel om bussen står på stationen redan när Martin kommer men först ska gå om ca 5 minuter så små springer Martin till den och känner sig i vägen och som att han stör människor. Att han alltså gör dem sena även fast bussen ska vänta i ytterligare 5 minuter. Detta är givetvis en väldigt jobbig känsla och scenario. En som frammanar mycket stress för honom. Martins terapeut bad därför Martin att se hur andra går på bussen om de är lite sena, både då personen i fråga men även de andra resenärerna. Det som händer är ju att han ser att ingen bryr sig eftersom bussen ändå väntar. Detta är en bra övning som gör att han ser andra perspektivet, som öppnar hans ögon lite, även om han själv fortfarande känner att det är jobbigt att komma sent.


Min terapeut var elak när jag var hos hennes i torsdags. Det var längesen vi pratade om detta med cellförändringar. Hon vet ju om mina problem med vården, att jag inte har tillit, och att själva ingreppet och allt var det innebär stressar mig. En liten del av mig önskade att hon hade glömt bort det. Att vi aldrig skulle nämna det igen. För sanningen är den att jag själv trycker bort det så mycket som det går. Ignorerar att läkaren inte ringt upp som hon lovade för nu två månader sen. Ignorerar att jag har förändringar (vilket faktiskt är riktigt lätt eftersom jag inte känner av dem eller känner mig sjuk).

Men hon tog upp det. Frågade hur jag tänkte kring det eftersom jag måste göra ett val om jag ska gå igenom ingreppet eller inte. Och sa hon att om jag bestämde mig för det kunde både hon och jag prata med min gyn för att alla ska förstå varandra. Detta då jag känner att dem inte tar det seriöst. Men innan jag gick i torsdags så sa min terapeut det att "tänk på vad du behöver för att genom gå ingreppet, alla frågor och stöd och allting". Sen givetvis tänka igenom om jag vill göra det överhuvudtaget. Och jag har nu spenderat två dagar med att tänka hur jag vill ha det. Om jag får vara med och bestämma min vård. Och den bistra sanningen är den att vården kommer inte gå med på det jag vill för att jag ska känna mig trygg.

För jag vill bli ordentligt sövd så att det tar typ 8 timmar för mig att vakna, som det är nu ska jag typ ta en tupplur och vakna direkt när dem är klara med ingreppet. Alltså i operations rummet och jag kommer heller inte ha något smärtstillande, kanske 2 Alvedon i systemet när dem gör det. Jag vill inte vakna i ett operations rum med 2 Alvedon i kroppen och fortfarande kunna känna lukten av att dem bränt min livmoder. Jag vill också ligga på ett ordentligt uppvak. Som det är nu ska jag ligga på en öppen avdelning där alla förmåner går till barn. Vilket som sagt givetvis är underbart för är säkert skit att gå igenom operation av någon form som barn och dem behöver stöd med sig. Men jag är ju ett barn när jag har panik. Jag är ju ett barn med min ångest. Hamnar jag på riktiga uppvaket vet jag hur det funkar och där får jag inte panik oavsett om jag är själv eller inte. Jag vill ha ordentlig smärtlindring. Som sagt tar man 2 alvedon innan ingreppet och sen vid behov. Men ursäkta mig jag ser inte hur 2 alvedon ska hjälpa mig med smärta som uppstått när dem skärt och bränt min livmoder. Speciellt inte när det var "lösningen" för smärtan under njurstenen. Jag fick ju jaga och klaga för att få ordentlig smärtlindring då. Jag klarar inte smärta. Jag har till och med speciella alvedon för mensvärk. Hur ska då 2 alvedon hjälpa när dem bränt och skärt mig i livmodern? Nej jag tycker det är bullshit, ge mig något ordentligt eller så gör jag inte ingreppet. Jag vill heller inte blöda i 4 veckor efter ingreppet. För sanningen är den att jag klarar knappt av att ha mens. Jag gör inte det, jag sitter på min säng och deppar i en vecka sen går jag tillbaka till livet. Hur fan ska det se ut om jag ska blöda mer eller mindre i 4 veckor? Jag vill heller inte tillbaka till sjukhuset för inga av sjuksköterskorna har visat mig respekt. Den avdelning som jag ska ligga på, där sa dem ju att man behövde inte smärtstillande, att saker går fort, att man inte behöver oroa sig. Och allt slutade med att jag har ett trauma nu. Klart som fan jag inte vill tillbaka dit. Och det största av allt jag vill inte gå igenom detta igen. Ska dem ta bort en del nu så vill jag aldrig in igen för en till sådan här operation. Jag vägrar lägga mig på det där bordet och genom gå något traumatiskt bara för att eventuellt komma tillbaka om ett halv år, ett år, kanske fyra år och göra skiten igen. Jag vägrar.


Vill jag vara frisk? Javisst vill jag vara frisk, jag vill inte ha förändringar och jag vill inte att det blir cancer. Givetvis vill jag inte dö av cancer! Det låter sjukt... men jag tror faktiskt att smärtsamt dö i en av dem värsta cancerformerna som finns (vilket är äggstock och eller livmoderhalscancer) är mindre smärtsamt än att göra en konisering. För jag vet att det inte kommer söva mig och lägga mig på uppvak, detta är ju en en dags operation enligt dem? Något man rycker på axlarna åt och går hem. Dem kommer inte bry sig om paniken och ångesten. För dem lever inte med den. Jag vet att dem inte kommer ge mig smärtlindring för vadå alla klarar väl av att få sin livmoderhals hyvlad, skärd och bränd? Och vadå inte komma tillbaka? Risken att få igen är stor, väldigt vanlig faktiskt. Och eftersom dem inte kunde se förändringarna vid undersökningen utan tyckte allt såg prima ut, så kommer dem ju missa när dem ska skära bort förändringarna. Vilket innebär att jag måste göra om skiten. Och jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Det räcker att vården våldtagit mig med njursten och eventuellt en gång för konisering.

Min terapeut säger att jag inte borde tänka så långt. Ta en sak i taget för man vet inte framtiden och man kan heller inte styra den. Men mitt val nu om jag ska eller inte ska konisera mig påverkar ju framtiden. Gör jag det inte kommer jag kanske om tio år dö av cancer och vara barnlös. Gör jag det kanske jag eventuellt måste göra om det, jag kanske eventuellt måste få special hjälp för att kunna behålla en graviditet eftersom dem bråkar med livmoderhalsen vilken är en stor grej att ha för att behålla ett foster.


Och det här är varför jag inte vill tänka på det. Jag vill inte. För jag kan inte se på det som ett oj jag har brutit benet och behöver gips. För det handlar inte om en yttre skada. Det är värre. Det är tusen gånger värre och vården bryr sig inte för man räddar och värnar om barnen först. Och jag vill inte låta självsik men min ångest och allting är ju hemsk. Jag är ju också ett barn på det sättet bara inte kroppsligt. Det är bra att värna om barn men tycker vården borde normalisera att inte alla vuxna klarar av saker enbart för dem är en viss ålder. Och allt är en risk, för går jag till vården för koniseringen kommer dem inte ens kunna lova att Martin kan vara med som stöd. Den minsta åtgärden kan dem inte ens lova för under covid går barnen först. Så jag kommer behöva gå dit, opereras och sedan ligga på avdelningen innan jag ens vet om Martin får vara med. Och jag vägrar det. Jag vill inte tänka på sådant här. Jag vill inte tänka på cancer, och vården som våldtar, och alla sköterskor som är sliskiga med stora leenden och kalla händer som kommer rädda alla barnen först. Jag vill inte tänka på att jag är sjuk. Jag vill inte tänka på vad dem kommer eller inte kommer göra. Jag vill inte tänka på att vakna i ett sterilt rum med lukten av mitt brända kött bara för dem ska spara tid inför nästa operation.

Jag vill ignorera det. Jag vill trycka bort det och ignorera det och låtsas att det inte finns. För den säkerheten och tryggheten är det bästa jag vet. För där kommer jag inte bli sårad. Där kommer ingen att skada mig för det finns ingen anledning att göra det för jag är ju inte sjuk. För om jag inte är sjuk så betyder det att jag inte behöver vård. Är jag inte sjuk så är allting okej och min kropp är hel och skyddad. Och det enda jag vill är att skydda mig själv.

Så ja... min terapeut var elak i torsdags. Ja det var sant och nödvändigt. Men var det också kris, var jag verkligen sjuk skulle dem kontaktat mig (vilket min terapeut tycker är fel tänk för dem kan ha glömt mig eller tappat bort mig). Eller var jag verkligen sjuk skulle jag känna något. Jag har trots allt inga symptom som lutar mot förändringar. Jag har ingen smärta. Jag känner inte att jag ruttnar inifrån. Så nej jag tänker inte tänka på det. Jag tänker trycka ner det. Ignorera det.

Jag tänker göra glada saker. Dricka te, äta våfflor. Spela Witcher på xbox. Se mina serier. Jag tänker gå promenader med Martin. Jag tänker äta godis. Jag tänker ta långa duschar. Jag tänker flytta. Jag tänker inte leva med ångesten och rädslan. Jag tänker läsa böcker. Jag tänker städa och spela musik. Jag tänker mysa med Martin.

Gillar

Kommentarer

Blackout
Blackout,

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Kan du verkligen inte på något enda vis få bli ordentligt sövd och få smärtstillande efter? Varför ska du inte kunna få liye mer smärtlindring någon vecka? Jag tycker det låter så galet. Förstår att du vill fly alltihop. Hoppas att du med din terapeut kan bryta ner det i små delar. Göra en plan.
Försiktig kramnär du vill ha den♥️

nouw.com/blackout
VardagsBorderline
VardagsBorderline,
Dem menar ju på att det enbart är en liten operation så man ska hem samma dag och blir ju inte den situationen om man sövs ordentligt. Jo jag och terapeuten ska arbeta på detta tillsammans och förhoppningsvis kan hon hjälpa mig sätta ord på allting och verkligen meddela det till vården så dem lyssnar. Men vi får se hur det blir eftersom det är massa bebis steg! Tack och kram tillbaka ❤
nouw.com/vardagsborderline