Igår åkte vi till Ljungby för att lämna tillbaka bilen som vi leasat i 3 år. Kändes lite ledsamt men samtidigt frigörande. Vår ekonomi kommer ju få en ordentlig boost nu när vi slipper betala månadskostnaden för bilen. Så det finns ändå något gott från det. Förhoppningsvis får vi ju bil igen någon gång i framtiden när ekonomin är bättre.
Det var också skönt att komma ut en stund. Jag har ju enbart varit hemma eller hos min terapeut sedan covid och restriktionerna började. Undantaget var ju när vi åkte till mamma under jul! Men var skönt att komma ut igen. Vi höll oss givetvis till restriktioner och undvek folkmassa.
Längtar extra nu tills corona försvinner så man kan komma tillbaka till de gamla rutinerna. Till att inte vara rädd över att vistas ute. Jag har fått sådan ångest på sistone över bussar. De har ju helt ändrat rutiner nu med covid vilket är super för busschaufförerna. De måste givetvis hållas säkra eftersom det är deras jobb. Men jag får sådan ångest när det är nya rutiner. Först ändrade dem ju så man gick in genom mitten/bakdörren till bussen, sen stängde dem av vissa säten, sen införde dem ett nytt busskort system, och nu munskydd som enbart gäller vissa tider och vissa personer. Får sådan ångest av allting och speciellt munskydd. Det är super bra och man ska använda dem för att minska smittan. Men jag känner att jag inte kan andas i dem (vet att det sitter i mitt huvud). Så så fort jag kliver av bussen sliter jag av det och typ bara står och andas ett tag.
De gånger som mina terapi möten är på telefon så blir jag så lättad. Vilket känns hemskt. Men det betyder ju att jag slipper denna känsla av att sakta dö i en buss med allt för många människor i sig. Därför är det också ledsamt att bilen är borta. Nu kan inte Martin ge mig skjuts dem gånger han är ledig och jag ska iväg.

Det finns olika sorters intelligenser i denna värld. Det finns även olika former när det kommer till ens smarthet. Man brukar prata mycket om IQ och om man är mer boksmart eller gatusmart. Jag, trots att jag läser mycket, anser att jag själv är mer gatusmart. Givetvis klarar jag mig på min boksmart men då jag oftast känner mig som den sämsta i klassen, jag är mer den där kameleonten som hoppar mellan olika grupper, lär mig vad folk vill höra, och försöker mer ta andras ord och gör dem till mina.

Men om IQ står för hur smarta vi är och vår intelligens. Vad är då EQ?

Emotionell intelligens. Inte direkt hur bra vi är på att läsa av andra utan vad vi sedan gör med den informationen. De säger att dem med borderline har oftast en låg EQ. Dem är bra på att läsa av människor men är dåliga på att hantera och sköta situationer som kräver känslor. Samtidigt tycker jag det känns konstigt att borderline personer har lägre EQ än andra. Att det är direkt kopplat dit. Jag tror nog att många personer oavsett diagnos kan ha problematik med EQ. Borderline har givetvis trauman och tenderar att reagera starkare på ilska, besvikelse och neutralitet. Det vill säga att när andra personer uppvisar dessa för en person med borderline så tenderar dem att analysera dessa som negativt och även agera negativt därefter. Men av alla människors känslor så känns det konstigt att borderline ska ligga så efter bara för att dem har en problematik kring 3 känslor. När jag först hörde detta, kring borderline och låg EQ, för någon vecka sedan så började jag söka. Det finns ju en hel del tester man själv kan ta på internet även om dem inte är jättebra. Det vill säga kanske inte helt trovärdiga. Dessa tester för mig så låg jag bra till med att läsa av känslor. Men jag låg också negativt till när det kom till att faktiskt använda informationen och agera i känslakrävande situationer. Jag tycker dock det är fel att direkt dra det till min borderline. Däremot tror jag att resultatet kring mitt EQ stämmer ganska bra överlag på mitt liv. Att jag kan avläsa människor otroligt bra, även mig själv, men oftast faller jag kort på beteende. Det vill säga trösta andra, stå upp för andra, hantera situationer. Speciellt om det inte direkt involverar mig. På testet om EQ fanns det en fråga som löd: "Du ser ett par barn, i ungefär 4års åldern, som bråkar på en lekplats vad gör du?" jag tror nog att många skulle försöka få kontakt med föräldrar/lärare för att avstyra situationen. Eller jag antar det? Jag valde att fylla i att det inte är upp till mig eftersom det inte är mina barn. Inte mitt barn = jag lägger mig inte i. Eftersom jag bara går förbi när jag ser dem så finns det ju ingen anledning för mig att lägga mig i. Men efter att ha pratat med Martin så förstår jag att man kanske ändå borde?

Jag tycker dock det är svårt. Detta med situationer och känslor och hantera och beteenden. Det är som om jag vet vad samhället skulle göra men det känns fel. Jag ser exempelvis hur man ska bete sig, uppföra sig, normer och hela den biten. Men samtidigt så kan jag inte alltid göra det. Som med barnen som bråkar, det är inte mina barn därför lägger jag mig inte i. Detta då föräldrar eller lärare kan bli arg på mig. Jag hatar när folk är arga på mig eller om dem anser att jag handlat fel. Därför är det lättare att inte lägga sig i. Samtidigt så är barnafrågan extra skör. Det vill säga att i vårt samhälle har vi snarare lärt oss att låta folk sköta sig själva speciellt barn då man förväntar sig att föräldrarna ska agera. Eller lärare då om det är på skolgården eller i samband med skola. Att man lägger sig inte i barnuppfostran eftersom man som främling inte ska lägga sig i det (om det inte är anonymt på sociala medier).

Sen kan jag även koppla det till min egen blogg. Det vill säga mitt inlägg för några dagar sen Varför skriker vi, jag ser den som väldigt neutral. Alltså att jag inte känner så mycket för den och la ut den för kom att tänka på det när jag hörde låten. Att det var intressant att lägga ut hur olika vi är i musiksmak. Eller igår med mitt citat. Jag tyckte enbart det var coolt. Alltså ett viktigt citat för mig att förmedla till andra.

Däremot så har jag nu förstått att båda dessa inlägg kanske var mer känsliga än jag trodde. Att folk såg dem och blev ledsen/oroliga. Det säger ju egentligen ganska mycket att min EQ är låg. Vilket inte är negativt, eller jag ser det inte som negativt. Jag ser det som att det är något för mig att jobba på. Kanske något som flera kan jobba med också om de känner igen sig i att dem inte alltid förstår hur de ska bete sig i vissa situationer. Jag känner mig ju oftast vilsen, lite borta, typ bakom flötet ibland just för att min EQ inte hänger med.