Ingen bil
Igår åkte vi till Ljungby för att lämna tillbaka bilen som vi leasat i 3 år. Kändes lite ledsamt men samtidigt frigörande. Vår ekonomi kommer ju få en ordentlig boost nu när vi slipper betala månadskostnaden för bilen. Så det finns ändå något gott från det. Förhoppningsvis får vi ju bil igen någon gång i framtiden när ekonomin är bättre.
Det var också skönt att komma ut en stund. Jag har ju enbart varit hemma eller hos min terapeut sedan covid och restriktionerna började. Undantaget var ju när vi åkte till mamma under jul! Men var skönt att komma ut igen. Vi höll oss givetvis till restriktioner och undvek folkmassa.
Längtar extra nu tills corona försvinner så man kan komma tillbaka till de gamla rutinerna. Till att inte vara rädd över att vistas ute. Jag har fått sådan ångest på sistone över bussar. De har ju helt ändrat rutiner nu med covid vilket är super för busschaufförerna. De måste givetvis hållas säkra eftersom det är deras jobb. Men jag får sådan ångest när det är nya rutiner. Först ändrade dem ju så man gick in genom mitten/bakdörren till bussen, sen stängde dem av vissa säten, sen införde dem ett nytt busskort system, och nu munskydd som enbart gäller vissa tider och vissa personer. Får sådan ångest av allting och speciellt munskydd. Det är super bra och man ska använda dem för att minska smittan. Men jag känner att jag inte kan andas i dem (vet att det sitter i mitt huvud). Så så fort jag kliver av bussen sliter jag av det och typ bara står och andas ett tag.
De gånger som mina terapi möten är på telefon så blir jag så lättad. Vilket känns hemskt. Men det betyder ju att jag slipper denna känsla av att sakta dö i en buss med allt för många människor i sig. Därför är det också ledsamt att bilen är borta. Nu kan inte Martin ge mig skjuts dem gånger han är ledig och jag ska iväg.