Klistrig oro och disig känsla

Som vanligt när nya tider anländer känner jag ett stort behov av att sätta ett avstamp i känslo- och tankeregistret. Jag behöver stänga kapitel för att kunna öppna nya.

På ett sätt känner jag att jag inte riktigt är redo än. Jag har liksom inte bara ena foten kvar i det gamla, utan liksom nästan hela jag är kvar där. Det kapitlet som borde stängas är nämligen ”föräldraledighets-kapitlet”. Bebistiden är förbi och Ivar skolas in på förskolan nästa vecka. Vi ska båda börja jobba heltid och ha två förskolebarn. Jag är otroligt peppad och samtidigt totalt livrädd. Hur ska vi lösa det här egentligen? Hur lägger man det här pusslet snyggt? Jag är verkligen redo för att jobba mer och har längtat efter att få vara mig själv och dedikera tid och energi till mitt jobb. Men det känns liksom kantigt och snett att få ihop livet, allas känslor och behov. Hur ska det gå? Oro och nervositet kliar i kroppen. Främst vill jag ju att barnen ska må bra. Kommer de att göra det?

Jag behöver skriva mer. Få ner mer tankar, mål och planer. Se allt klarare. Än är jag kvar i en julledighetsdimma och reder inte alls ut det som är framför oss i tanken. Måste sortera och försöka fokusera på det viktigaste först. Precis som jag alltid gör. En sak i taget och de viktigaste sakerna först i kön.

Natten är mörk. Tanken oklar. Känslan är disig. Och oron klistrig. Behöver sova bort den här dagen.

Gillar

Kommentarer