Förlåta sig själv & skam över våldtäkten

Den här bilden dök upp i mitt Instagramflöde idag. Och jag tror verkligen att det var meningen att jag skulle se den, just idag. De senaste veckorna har varit jobbiga. Många undangömda minnen och känslor från våldtäkten har bubblat upp. Kanske är det på grund av att jag nu mår bra, tillåts att koppla av och vara lycklig. Kanske är det för att jag lär mig om copingmekanismer i utbildningen. Eller kanske är det för att jag stötte på min våldtäktsman ute på stan för att tag sedan. Jag har börjat minnas mer, få flashbacks och framför allt har jag börjat acceptera att det faktiskt har hänt. Det fruktansvärda halvåret efter våldtäkten var inte en hemsk mardröm, det har hänt på riktigt och jag lyckades genomleva det. Det gör mig väldigt stolt, tro inget annat. Men med dessa minnen kom även insikten att jag i nästan 3 år har intalat mig själv att allt var mitt fel. Inte nödvändigtvis våldtäkten i sig, utan allt som hände efteråt. Det blev ingen anmälan, jag förlorade en massa vänner och jag fortsatte vara kompis med killen som utsatte mig för det där hemska.

Nästa måndag ska jag prata med en psykolog, och jag har ingen aning om hur jag ska våga berätta allt. Det är så jävla läskigt, mycket lättare i text. Kommer hon att bekräfta mina värsta farhågor, att det faktiskt är MIG det är fel på? För vem annars är vän med sin våldtäktsman under så lång tid efter övergreppet? Varför anmäler man inte? (När jag skriver dessa ord så inser jag att jag är så jävla hård mot mig själv och det gör mig ledsen. Jag hade aldrig någonsin talat till en annat våldtäktsöverlevare såhär. Aldrig klandrat dem för hur de väljer att hantera situationen. Och jag kan inte för mitt liv förstå varför jag gör det mot mig själv. Det är väl därför jag behöver professionell hjälp..)

Jag är rädd för att jag aldrig kommer att förlåta mig själv för det, samtidigt som jag vet innerst inne att inget är mitt fel. Den lilla, rationella och kloka del av min hjärna har redan förlåtit mig själv, men det är fortfarande en del av mig som känner enorm skam och skuld. Hade jag fått rätt stöd från vänner hade det varit enklare att inte vara hans vän. Hade de trott mig och stöttat mig kanske det hade blivit en anmälan, och jag hade sluppit förtränga allt och låtsas som inget hade hänt. I nästan 3 år har jag bara förträngt allt som hände under juni-december 2017. Knappt pratat om det, bara skämts..

..tills för 2 veckor sedan då jag orkade berätta för dels min bästavän och sedan min pojkvän. Och stödet, peppandet och uppmuntran jag har fått har gjort att jag nu sökt professionell hjälp. För hur ovärderlig mina nära vänners och familjs stöttning är, så vet jag att jag behöver bearbeta detta tillsammans med någon som KAN. Som är utbildad, som inte synbart tycker synd om mig, som bara ger mig fakta och rätt verktyg.

Med detta sagt så mår jag ändå otroligt bra. De senaste 1,5 åren har jag varit så genuint lycklig och det är jag fortfarande. Jag älskar livet. Jag är omringad av starka, kloka, snälla och underbara människor hela tiden. Familj, vänner, klasskompisar och allt däremellan. Jag vet att jag kommer komma ur denna tillfälliga lilla svacka också, det råder det inga tvivel om. Bara efter att ha pratat med J, mamma och Julia mår jag redan 100x bättre. Jag vet att det kommer gynna mig att få prata om allt med en psykolog, att få det ur mig för att sedan kunna förlåta och gå vidare.

När jag skriver detta inlägget påminns jag återigen om varför jag utbildar mig till socionom. Tänk om jag i framtiden får vara en person som tar emot, hjälper och stöttar unga människor i liknande situation som den jag är i nu. Till dem hade jag sagt att det inte är något fel på dem. Alla har olika sätt att överleva. Att inte vara för hård mot sig själv, för att läka tar tid. Och det är väl det jag vill säga till mig själv också. Att läka TAR tid, och att ens kunna öppna upp mig och prata om det är ett så jävla stort steg på vägen. Jag klarar detta. Och jag är väldigt stolt.




PS. Detta är svinläskigt att posta öppet för alla att läsa. Får se om jag tar bort inlägget. Men det är en bra början i alla fall. <3

  • Tankar

Gillar

Kommentarer

ineees
ineees,
Fina du. Det är bra att du har sökt hjälp, för ingenting av det som hände är ditt fel. Det är bara den som utsatte dig som finns att beskylla. Skickar massa kärlek ❤️
nouw.com/ineees
Vannalovisa
Vannalovisa,
Tusen tack fina du ❤️
nouw.com/vannalovisa
almareinsjo
almareinsjo,
❤️❤️❤️
nouw.com/almareinsjo