Jobbstart, nystart, omstart!

Tillbaka till jobb och rutiner igen!

Eller snarare, jag ska se till att skapa mig bra rutiner på jobbet, för att klara detta på bästa sätt! Vad ska jag då klara, vad är det jag behöver göra för att nå mitt mål? Det är ju en långsiktig plan, så jag kommer att behöva sätta mål på både lång- och kort sikt.

För mig är nog en av de viktigaste lärdomarna jag tar med mig från förr att det inte behöver gå så fort! Det KOMMER inte att gå så fort.. Visst hade jag hört tidigare att det blir svårare när man passerat 40-strecket, men inte trodde jag att det skulle vara SÅ tydligt? Jag, som varit den ständiga viktväktaren under många, många år (dock som periodare), har varit van vid att när jag har tagit tag i kosten och börjat räkna, har jag rasat i vikt från början. Inte alls omöjligt med 2,5 kilo första veckan, sedan har jag, så länge jag skött mig, haft ett stadigt tapp på 1-1,5 kg i veckan.

Efter att jag fyllde 40 har det dock varit en helt annan sak. Ett kilo kanske första veckan, om jag haft tur, men lika ofta ett halvkilo, eller snudd på ingenting alls. Känns som om kroppen krampaktigt håller fast i kilona, även om jag mer och mer börjar förstå att det sitter i huvudet. It's all in the head…

Viktväktarnas program har alltid passat mig bra, då man kan äta allt men inte alltid. Som det kontrollfreak jag är så håller jag koll på minsta lilla smula jag stoppar i munnen och registrerar allt. Det innebär dock inte att jag bara ätit nyttigt, men det har fungerat bra ändå. Har jag haft utrymme så har jag kunnat ta lite snacks på kvällen, kanske till och med ett glas vin, men självklart noga uppmätt och noterat. Jag har gått ner i vikt ändå. Jag har inbillat mig att det har varit en förutsättning för att jag ska kunna klara av det, att inte förbjuda allt under en period, för att sedan när man är "klar" börja äta som förr igen.

Problemet är bara att när jag släpper kontrollen minsta lilla, då kör jag käpprätt ner i diket. VARJE gång... Då pratar vi inte om att slarva med maten under en dag eller två, utan det handlar om veckor, ibland månader. Och då slarvar jag inte bara lite... Min man brukar säga att jag äter större portioner än vad han gör när jag inte räknar och det stämmer nog (även om jag känner mig fruktansvärt förorättad när han kommenterar detta eller min kropp/vikt överhuvudtaget. Det är klart jag är medveten om att jag behöver gå ner i vikt och ta tag i min kost/börja träna, men jag måste göra det på mina villkor och när jag är redo. Annars blir jag som en motsträvig unge - gör precis tvärtemot... Idioti - jag vet, men jag klarar det inte och blir som 7 år igen...).

Jag har en inte helt sund inställning till mat av och till. Det är som om jag tror aldrig kommer att få något så gott igen så jag bara måste äta lite till och lite till. Till och med när det inte är så där riktigt, otroligt gott, utan bara helt ok. Har funderat av och till vari problemet ligger. Kan det vara att även om jag ett par gånger har nått min målvikt hos viktväktarna, så har jag inte lyckats ta mig igenom (eller ens påbörja) deras jämviktsprogram, där man ska lära sig hur mycket man kan äta, utan att för den skull gå upp i vikt. Där har vi det igen - balansen! Varför har jag inte gjort det då? Det kom liksom saker i mellan hela tiden.

Jag blev gravid. Gick upp minst 30 kilo med första tösen och är förvånad att inte kroppen tog mer stryk än den gjorde. När jag tog upp viktväkteriet efter en tid funkade allt klockrent! Rasade i vikt, och på 8-9 månader gick jag ner 46 kilo. Utan några större bekymmer. Sedan gick det en tid, sen kom tös nummer 2. Plus 30 kilo minst även denna graviditet. Jag vet, det var otroligt onödigt att låta det gå så långt igen, men nu blev det bara så. Nya tag och lyckade nå mitt mål på drygt 70 kilo ett par veckor innan vårt bröllop i juni 2007. Här skulle jag ju ha kunnat kämpa på ytterligare ett par månader med jämvikten, men det var så mycket att tänka på inför festligheterna och två små att ta hand om att det fick vänta. Jag tappade kontrollen igen. Någon månad efter bröllopet hände något, jag fick hög feber ett par dagar och rasade slutligen ihop hemma på garageuppfarten. På sjukhuset blev jag inlagd på infektionsavdelningen i fem dagar, men man kunde inte förstå varför mina värden var dåliga och jag knappt kunde stå på benen. Personligen tror jag att det varit lite för mycket med nattamning, bröllopsplanering och annat, så det var kroppens sätt att säga ifrån, men jag vet inte. Sen har det fortsatt. Upp och ner i vikt om vart annat, the story of my life.

Jag är inte dummare än att jag förstår att jag inte kan skylla på någon annan än mig själv. Självklart inte. Men hjärnan är en finurlig apparat. Även då jag vet att jag inte ska äta godis och sötsaker, för att jag inte klarar av att hantera sockret, så står jag ändå på affären med sleven i godislådorna, utan att riktigt veta hur jag hamnade där. Och jag plockar inte 10 bitar i påsen. Då hade det kanske varit ok, om jag kunnat äta en liten mängd under kontrollerade former. Men nu kan jag inte det, inte med godis, hur gärna jag än vill. Det värsta är att när man äter för att man är glad, men också då man är ledsen, orolig, stressad, arg, trött, frustrerad, då blir det inte bra - på något sätt.

När kroppen dessutom genom åren förhindrat regelbunden träning på grund av kotförskjutning i ryggen, fotproblem som hälsporrar och plantar fasciit, knäskador i form av patellofemoralt smärtsyndrom och knäskål som hoppat ur led, allt troligen understött av den alltför ofta alltför tunga kroppshyddan och förstärkt av att människan som bär på den är både ganska (läs VÄLDIGT) bekväm och har svårt att ta sig för någonting hon inte tycker är roligt - hur nyttigt det än må vara - då kommer man till slut till det stadie jag är i idag. Alldeles för tung, dålig kondition, dåliga matvanor, negativa tankar och extremt dålig självkänsla. OCH SÅ KAN VI JU INTE HA DET! 


Gillar

Kommentarer

Elavie
Elavie,
Det där med sockret och att äta som en galning när något är gott och kan ta slut, känner igen det så väl. Och jag vet hur fel det är. Denna relation till mat kan vara otroligt frustrerande och jobbig.
nouw.com/elavie
Vagentillhalsa
Vagentillhalsa,
Ja visst är det tufft.. Det verkar vara så himla många tjejer/kvinnor som kämpar med detta, så man är ju inte ensam, men det är fruktansvärt att det ska vara så himla svårt att komma tillrätta med det...
nouw.com/vagentillhalsa