Sitter i soffan framför teven och läser sida efter sida från en blogg, 11 lingonveckor i grönt; där en tjej skriver om just hennes väg genom GMU och alla prövningar man utsätts för. För det är just vad jag kommer påbörja om några månader, för idag kom det slutliga beskedet. Att den 17 september kommer jag befinna mig i Karlskrona på Sjöstridsskolan, SSS. Något som jag än inte riktigt smält..

Att gå lumpen har jag velat sedan jag var väldigt liten, det fanns en tjej i min klass sedan jag gick i 1:an vars föräldrar var militärer och fascinerades så av dem kommer jag ihåg. Men sedan låg tankarna på is ett tag och jag tänkte inte mer på det förens i 9:an då fick var på ett studiebesök där vi träffade några från försvarsmakten och sedan dess har det funnits i baktankarna. När jag i våras 2017 fick reda på att vi som var födda 99 skulle skicka in och svara på något som kallades beredskapsunderlag, då började intresset växa ännu mer. Jag började träna lite mer än innan och försökte mig på löpning vilket inte höll speciellt länge, det började bli tråkigt och det var jobbigt. När jag i september 2017 fick reda på att jag skulle mönstra den 12 december så skärpte jag mig.. men bara för några veckor.. När mönstringen allt kom närmre ångrade jag mig mer, varför fortsatte jag inte med min träning så som jag hade tänkt? Nu i efterhand när jag väl gått igenom mönstringen med helt okej resultat som jag överlag är nöjd med, varför gjorde jag inte de bättre?

Idag när beskedet kom om att jag faktiskt blivit antagen och ska påbörja ett äventyr, så börjar jag smått förstå allvaret som jag gett mig in på. Denna gången vill jag ha en bättre utgångspunkt, bättre psyke, bättre kondis och framför allt mer uthållig och lite extra styrka.

Jag kommer att befinna mig på Sjöstridsskolan, MB och där jag kommer genomföra min GMU och även vidareutbildning som sambandsoperatör och gruppbefäl. Jag kommer gå in med en inställning att jag kanske inte kommer va bäst, för det vet jag, men att jag ska genomföra alla uppdrag och övningar vi får och att jag måste tro på mig själv, samt ge lite (läs mycket) jävlar anamma. Det kommer sannerligen behövas. Jag vet ännu inte vad som väntar och kommer inte kunna föreställa mig heller men som jag ser fram emot det. Vem vet, jag kanske stannar inom försvaret efter? Vilket jag tror mycket på.

Men hur lyder mina tankar nu när jag vet? Att jag klarade första delen, mönstring som är en liten del? Att bli starkare både psykiskt och framför allt fysiskt. Jag kommer utsätta mig för prövningar som jag tidigare inte klarat, jag kommer kämpa som ett djur för att nå så långt som möjligt redan innan med min fysiskt samtidigt som jag kommer ha både skola och jobb bredvid att tänka på. Det kommer bli tufft men så värt det när jag står där på inskrivningsdagen och känner mig (hyfsat) redo.


Likes

Comments