Efter att ha gått på öppenvården från oktober-17 till december-17 utan framgång.
Kom vi överens, jag och min behandlare, om att jag skulle byta intensitet i behandling. Jag klassades som att vara sjukare än vad vi alla först kunde komma fram till under utredningen.
Jag gick med på detta och började förbereda anhöriga, arbetet etc för att bli sjukskriven från januari-april i år.
Tanken om att göra ingenting skrämde mig medan panikångestattackerna kom oftare och oftare. Lovade mig själv att heller inte stoppa i mig några preparat mot depression. Men när det blir jobbigt att till och med kliva upp ur sängen på morgonen och gå och lägga sig på kvällen. Har man inte så mycket val. Jag behövde en skjuts i rumpan.
Det tackar jag mig själv för nu. Även om jag aldrig skulle rekommendera någon att börja med varken antidepressiva eller stämnings stabiliserande preparat. Så funkade det konstigt nog för mig. Som sagt så förespråkar jag inte detta och man får heller inte glömma att biverknings listan är lång så valde jag att härda ut. Nu kan jag ändå funka som en människa. En Quickfix för många men för mig var det lite överlevnad.
Jag har mina dagar och panikångesten finns fortfarande där, men den ligger mig inte nära inpå. Jag bearbetar den tillsammans med mina anhöriga och behandlare. Den slår mig inte lika hårt och humörsvängningarna är färre.

Jag började på dagvården den 8 januari i år. Har aldrig varit så rädd och oförberedd inför något i hela mitt liv. Känslan av kontroll tas ifrån en. Man får inte veta vad som ska hända riktigt mer än generella saker om vad behandlingen innefattar och vilka tider man skulle vara där.
Det var tur kan jag säga. Det gjorde att man kunde ta en timme i taget, även om nervositeten och ångesten var på topp så löste det mycket av sig själv.
Man får drös med papper att hålla koll på, tider att passa, känslor att bearbeta och saker att ständigt tackla.
Nu är jag i vecka 3. Det har hunnit hända mycket under dessa 3 veckor och behandlingen börjar slå hårt på riktigt. Det börjar bli jobbigt nu. Fram tills nu vill jag kanske inte kalla det lätt men energin nivån har varit högre än tidigare, jag har varit en gladare och roligare person att umgås med. Men tanken om att; hur ska jag någonsin kunna bli frisk från det här? Slår en ständigt men då får man rätta sig själv och se att det skett många mirakel. Ingen är hjälplös om den vill ha hjälp. Det är därför jag är ”här”. Jag vill ta tag i problemet. Jag vill få tillbaka mitt liv. Bli den jag en gång var men i en bättre version där jag kan vara realistisk och se vad som är verklighet och hjärnspöken.

En timme i taget. Det löser sig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag hade bestämt mig för att söka hjälp, hur läskigt det än var. Hade tagit en paus från förhållande, mina vänner och familj..
I efter hand så vet jag att just då var de behövligt, det var för jobbigt att förklara och sätta ord på känslorna. Efter att ha väntat i över en månad om att få komma på mitt första besök på ätstörnings enheten i Stockholm så blev besöket avbokat. Det gjorde riktigt ont.. jag hade laddat upp för det här besöket. Samlat all kraft, ork och mod som jag bara orkade. Då blev det avbokat.
Det kändes som jag redan där och då hade misslyckats, trotts att felet låg hos mig - utan läkarna.
Jag fick en ny tid den 12/10. Jag visste att jag inte skulle klara att gå själv de första gångerna. Det hade jag bestämt mig för, så jag bad en vän jag litade på att följa med.

Vi stod utanför i säkert 20-30 minuter innan jag skulle vara där. Jag gick gatan upp och ner. Rökte cigg efter cigg. Ville verkligen inte gå in.. men när det var 10 minuter kvar, tog hon tag i mig och sa nu går vi in. Tar det för vad de är och så ser vi sen hur allt känns.
När vi satt i väntrummet på att jag skulle få komma in för en medicinsk bedömning, svettades jag, kunde inte sitta still, kroppen började slå ut sig själv.
Sen var det min tur. Det var jag och en manlig läkare, det jag hade ställt in mig på att - nej är det en man jag kvar. Men jag gick in.
Jag sa inte mycket under mötet men när frågorna kom till varför det gjorts en egenanmälan och vad som gjorde att jag sökte just dit. Då brast det igen.
Tänkte på vad jag höll på att förlora, vad jag redan gått miste om samt vad som skulle gå förlorat om jag fortsatte såhär.
Han gjorde klart för mig att jag platsade. Jag tackade nej till heldygnsvård vilket betyder att jag skulle flytta in på en klinik under en period. Tackade nej till dagvård som jag är på nu. Men gick med på att köra öppenvård. Vilket innefattade ett till två samtal i veckan med hemuppgifter.
Som du säkert förstår så gick den biten inget vidare. Men jag provade. Och de är jag stolt över!

När vi gick där ifrån brast jag ut i gråt igen. Allt blev för jobbigt, ville bara ringa min partner men känslan av att vara i vägen var för stor. Jag fick välja och backa från allt och alla. Rannsaka det som var viktigt och fatta beslut på egen hand.

Jag vågade ta hjälp!

Likes

Comments

Det var precis så allt började..
Mitt och min partners förhållande blev lidande, mina vänner stod inte ut med mitt svängande humör eller mitt hattiga schema. Inte min familj heller.
Jobbnarkomanen i mig vaknade och jag jobbade allt mer för att glömma det som var runt omkring.
Gled längre och längre ifrån allt och alla medan begäret om att komma dit huvudet ville växte sig större. Träningen kopplade jag bort för nästan 3 år sedan eftersom detta var start skottet till något jag inte hade en aning om vart det skulle sluta.

Mycket har bidragit, bär skulden. Inte ens föräldrar, inte ens partner, inte du, inte jag eller vänner. Ingen.
Det är svårt att säga vart allt börjar någonstans men begäret tar aldrig slut. Vågen blir viktigare än något annat, måttbandet blir din bästa vän. Storlekslapparna i kläderna din fiende, siffran på vågen ger varken lycka eller ilska. Maten blir farlig, toalettbesöken blir längre.
Det blir en stor ångest boll som visar sig flera gånger dagligen.
Hungern blir din motor, din vilja - medans mättnadskänslan blir din största rädsla.
Du känner och klämmer överallt på kroppen och det känns som om du bara hittar mer och mer för varje dag som går. Det ska bort, det där ska också bort. Det där funkar inte, den passar inte. Är jag för tjock? Ser jag tjock ut? Kan jag äta det här eller blir jag tjock då?

Jag köper kläder på barnavdelningen stundvis och pendlar mellan strl 158-164, XS/S. Ändå fattar jag inte?
Vart vill jag hamna? Vad vill jag åstadkomma? Blir jag lyckligare? Blir jag hälsosammare? Känner jag mig bättre? Blir jag tryggare? Blir mitt förhållande bättre om jag blir smalare? Älskar min partner mig mer om jag ser bra ut? Blir min partner stoltare? Vågar jag mer? Får jag mer självförtroende? Större självkänsla? Svaret på alla dom här frågorna är Nej. Nej. Nej och åter nej!

Så varför fastnar man där? Varför just jag? Är de karma? Är jag för svag? Nej.
I mitt fall blev det små saker till större saker. Allt ökade successivt under åren, på slutet gick det fortare och sedan slog det i ansiktet. Så en dag bröt jag ihop totalt. Jobbet blev för mycket, livet blev för mörkt. Jag har nog aldrig skämts så mycket i hela mitt liv..
Allt hände inför min partner, min livs kärlek. Jag blottade all skam, all rädsla, sorg och ilska som någonsin funnits där inne. Jag pumpade slut mig själv på en och samma dag sen tog energin slut. Vi tog då det gemensamma beslutet - jag behövde hjälp..

Likes

Comments

Detta blir mitt första inlägg på den här resan. Hade planen på att starta redan i November när delar av den stora karusellen drog igång. Men som vi alla med diagnosen ätstörning vet så blir dagarna och veckorna aldrig som vi tänkt oss. Inte för er andra heller men jag riktar mig större delen till oss med antingen diagnosen, dom som ser att de lutar åt de hållet eller kanske ni som lever som anhörig till någon som just lider av detta. För tro mig, det är plågsamt.

Jag valde att gå över i Dagvård då inte öppenvården var något för mig, det funkade den första veckan. Sedan drog hjärnspökena igång och jag föll djupare. Tog då beslutet tillsammans med min behandlare och chefen på ätstörningscentrumet i Stockholm om att kliva över dit jag är nu för att själv kunna få chansen att överleva. För jag var påväg åt helt fel håll.

Kommer berätta mer om mitt första besök, hur dom satte diagnosen. Vägen till öppenvården och hur mina vardagar ser ut på Dagvården. Detta är också ett sätt för mina anhöriga att kunna göra sig förstådda i det som jag går igenom istället för att man ständigt skall behöva återberätta. Ni som inte känner mig kommer dock inte att få se vem jag är. Kommer ej att dokumentera min figur då eller nu. Då detta kan förstöra i behandlingen. Jag är inte mogen ännu. Därför kommer jag att vara anonym tillsvidare och hoppas du stöttar mig i det beslutet. Likväl som jag finns här för att hjälpa och svara på det frågor som även jag hade innan jag började söka hjälp. Finns inga dumma frågor. Och heller inte för många. Nu gör vi det tillsammans. För tillsammans är vi starka! Kram på er.

Likes

Comments