Jag tror du börjar förstå hur trasig jag är. Idag började tårarna rinna vid frukostbordet. Du hade på morgonen hjälpt mig med min nyinförskaffade stationära dator, som jag längtat efter så länge. Jag hade kopplat ihop allt själv. Det var tydligen fel. Du suckade och stönade som om världen höll på att gå under. Jag kände mig så extremt värdelös.

När jag fått mina 15 minuters tystnad bad du mig att prata. Berätta vad som var fel. Jag sa hur jag upplevde det, att det sårade mig att du inte sa ifrån när jag satt och pillade. Du stod trots allt bredvid. Jag påpekade att du faktiskt vet att jag inte kan någonting alls om detta. Och att det är lättare att förebygga problem än att åtgärda dem. Jag berättade inte att jag även var ledsen över att du startat datorn innan mig. Det känns så dumt att en så liten sak på något sätt betyder så mycket.

Du svarade att du inte suckat åt mig. Att du vet att jag inte kan så mycket, och att det inte gör något. Att det är ju därför du hjälper mig. Du hade suckat över att du vet att jag köpt skrivbordet för att få in datorn i ena skåpet. Få undan det för att det skulle bli snyggt. Du började inse att datorn skulle bli för varm om vi fullföljde min plan och stängde in den. Du försökte komma på snygga lösningar, och suckade när du insåg att den ena efter den andra inte fungerade.

Varför förstår jag inte att du bara vill mig väl? Varför applicerar jag alla mina dåliga erfarenheter på dig? Varför kan jag inte bara tillåta mig själv att vara lycklig?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Ibland slås jag av hur vacker du är. Jag kan sitta och bara vila ögonen på dig, som när en hittat en riktigt fin tavla. Leta efter detaljer jag inte sett förut. Försöka pränta in ditt ansikte i mitt minne, så jag aldrig glömmer dig. Så jag kan plocka fram dig när som helst, som tröst när jag saknar dig. Jag har fortfarande svårt att förstå hur jag av alla människor får spendera dagarna med dig.

Likes

Comments

Jag har haft en riktigt dålig dag idag. Eller ja, tekniskt sett igår. Har bråkat med bästis och känt mig allmänt skitjobbig mot pojkvännen. Ringde mamma och pratade, mådde tillräckligt bra för att ta mig ur sängen en stund. Åt ingenting utom ostkaka förrän vid 23-snåret (ja jag förstår också att det kan vara en förklaring för mitt mående.

Försökte förklara för pojkvännen hur det känns. Känns som att jag är i ett djupt mörkt hål och kan inte ta mig ur, och med en tung filt över mig som gör mig energilös. Känner mig så otroligt jobbig hela tiden också, särskilt mot dig. Vad jag inte berättade är att jag är så avundsjuk på honom som inte är där nere med mig. Att jag är arg på att han inte kan hjälpa mig upp. Att det är därför jag inte vill träffa honom, för jag är rädd att bete mig som ett as. Han förtjänar så mycket bättre. Han förstår redan så mycket av vad jag behöver, när det behövs och hur.

Som härom dagen när vi såg på Homeland och huvudpersonen är manisk. Han såg på något sätt på mig att det var jobbigt, och smekte mig över ryggen. Det var exakt vad jag behövde. Varken mer eller mindre.

Han svarade Har du mått så dåligt idag? Jag fattade inte att du mådde så dåligt, i så fall hade jag ju kommit direkt. Han är så fin.

Ja? Det här är vardagsmat, ingenting i jämförelse när jag mår dåligt "på riktigt". När jag vill dö osv, fast jag egentligen vet att jag inte vill det men allt gör så ont.

Jag mår typ aldrig ens så dåligt som det låter som du har mått idag. Jag avundas dig för det.

Likes

Comments

Är på besök i Stockholm. Åkte hit med mor och gick på Fotografiska i flera timmar. Idag var faktiskt varenda en av utställningarna värda att se. Grät vid en som handlade om humanitära kriser.

Nu sitter jag på en libanesisk restaurang och är superstressad över att jag ska på konsert om ca 75 min. Vill inte behöva kasta i mig maten, men så får det bli. Jag hade ett lite för långt dance off med mig själv på hotellrummet. Sånt som en gör.

Bor alltså på hotell ensam för första gången i mitt liv. Försöker hitta helt själv. Det är helt kaotiskt. Kanske tar taxi hem sen.

Ska försöka njuta av livet nu.

Likes

Comments

Igår kväll fick jag ett meddelande på WhatsApp från en av de jag gick på dejt med i London. Eftersom jag var 0 % intresserad redan direkt efter dejten, och ännu mindre intresserad nu, så jag frågade J om det går att blockera folk på appen. Var tvungen att förklara vem hen var, varpå J frågade varför jag ens gått på dejt i London från början. Jag vill ju flytta dit, har alltid velat och kommer förmodligen alltid vilja. Eftersom J kommer från Stockholm vill han flytta tillbaka så småningom, precis som alla stockholmare. De verkar inte klara av att leva i mindre städer. Han påpekade att det ju är den perfekta kompromissen, han får stor stad och jag får min stad. Men inte så länge mormor lever, la jag till. Detta gjorde mig ledsen, och eftersom jag inte ville att han ska se mig gråta (som om han inte gjort det tidigare) går jag iväg och sätter mig på random ställe, vilket råkade bli i dörrhålet till köket precis utanför städskrubben. Han kom förstås efter för att trösta, vilket resulterar i att vi båda sitter där i dörrhålet och pratar. Samtidigt spelas av outgrundlig anledning Rammstein på min teve, förmodligen ett av J:s försök att bredda min musiksmak. Så vi sitter alltså på det kanske osexigaste stället i min lägenhet och lyssnar på den kanske osexigaste musikgenren. Men trots det kan vi inte hålla händerna från varandra.

Som min bästa vän uttryckte det: nykära töntar.

Likes

Comments

Det ligger någon i min säng och snarkar. Hur mysigt är inte det? Jag har gått upp för att kila iväg till gymmet och yoga kl 7 på morgonen. Går det att få en bättre start på dagen?

Likes

Comments

Vaknade innan J idag (ingen är förvånad, han har sovrutiner som en tonåring) och låg och tänkte på oss. Och framtiden.

Han känner till min extremt cheesy dröm om att bli stormförälskad i någon (check!) och ha ett litet, intimt utomhusbröllop efter bara några få år ihop. Jag undrar om han vet om att det är en riktig dröm, inte bara nåt jag säger. Undrar om han skulle vara på, särskilt med tanke på att han tekniskt sett inte haft en flickvän på riktigt tidigare. Om inte, hur får jag honom att förstå utan att verka helt galen? Kanske blir det en sån dröm som aldrig går i uppfyllelse.

Likes

Comments

Inatt hände det. Jag och J låg och pratade, som vi brukar efter att vi lagt oss. Jag berättade om min ”eh typ pojkvän-ish”-förklaring. Jag hade tänkt fråga om han ville vara min pojkvän-ish, men han hann före med ”men vad är vi egentligen?”. Jag frågar vad han menar.

Han: ja alltså när vet man när man är tillsammans?
Jag: åh Gud jag vet inte...
Han: det är ju du som är proffs på det här, jag har ju knappt ens haft en flickvän innan
*skratt*
Han: det var mycket lättare när en bara kunde fråga chans.
Jag: ja verkligen...
*tystnad*
Han: Maria, får jag chans på dig?
Jag: du är ju för söt (och kysser honom)
Han: Maria Kristina... vad var det tredje?
Jag: första. Anna.
Han: Anna Maria Kristina, får jag chans på dig?
Jag: du är ju för söt (och kysser honom igen)
Han: det är ju till och med sämre än mitt svar! Eller njae, kanske inte förresten...
Jag: det är klart du får

Så. Jag är tydligen inte singel längre. På riktigt. Och det känns så bra!

Förutom att jag tre sekunder efter fick panik över att tänk om vi gör slut efter två år, som det brukar sluta för mig. Då är jag 26 och singel och snart färdigpluggad och vill förmodligen settle down (med tanke på att jag vill det redan nu så...) och allt allt allt är kaoz och jag håller på att då panik över detta igen och allt allt allt är kaoz och herregud... herregud.

Namnen är för övrigt påhittade.

Likes

Comments