Livet är inte bara socker

Igår blev jag så godissugen kanske ett hälsotecken efter min förkylning.😃
När suget efter allt möjligt kommer så då är man säkert frisk.
Det blev i allafall en bulle till kaffet för det finns inget godis i huset.❤

Nu finular jag på att baka, hade tänkt mig en rabarberkaka i långpannan. Kakan är visualiserad i huvudet, men just nu vräker det ner ute och där finns mina rabarber. Regnet verkligen öser ner!
Ska ta mig ut sen när det lugnat ner sig.

Jag har verkligen känns mig off ett tag, ja och sen kom denna förkylning förstås uppe på allt.
Mammas bortgång gror, allt blev så hastigt. Pandemin stoppade mig och min familj att åka, så hon dog själv på ett boende i Finland. Jag är innerligt tacksam för den personal och väninna till mamma som fanns där.❤
Det jag kunde göra var att prata till mamma via telefonen. Tack och lov för tekniken!

Inte heller kunde jag och min familj åka på begravningen. Jag kunde ordna allt härifrån och åtta utav mammas närmaste vänner kunde alltså närvara. Allt kommer tillbaka som en film, det var inte så här det skulle bli när mamma gick över.
Jag brukar kunna hantera "elände" och motgångar med böcker, måla och meditera. Att vara kreativ och att få bara vara sig själv hjälper, men det har varit svårt. Känns som om jag fått en ram runt mig, att det "här" är det som förväntas av mig! Egenligen är jag en rätt så bohemisk, kreativ och en ödmjuk tjej och framförallt som har barnasinnet kvar. Humor är också viktigt för mig.
Jag behöver hitta tillbaka!
De tre senaste åren har varit omtumlande.
Pappa gick bort och mamma fick Altheimers, det blev begravning för pappa och boende så småningom till mamma.
Året pappa dog, så åkte vi mellan Sverige och Finland som pendlare! Det blev många resor och en utav gångerna med ett flyttlass. Sen började min hälsa svikta mera än vanligt och allt skulle hanteras samtidigt som jag också jobbade heltid, och gör då än idag.
Det är nu tre månader sen mamma gick! Som om inte pandemin i sig är tung så blev det så här upp på allt. Under de här åren så led min son också av psykisk ohälsa. Traumautlöst tror man inom psykiatrin. Där fick jag slåss för att min son överhuvudtaget skulle få nån slags vettig hjälp, för till en början proppades han full med tung medicinering. Men skam den som ger sig.
Idag mår min son bättre efter att ha bytt miljö från storstan till Funäsdalen. Inga mediciner utan naturen och verktyg för att hantera dippar. Så tacksam att han hittat det som själen behöver.❤ Det gäller att våga släppa det gamla.

Nu kan det bara börja bana väg för något bättre!? Jag behöver bli hel! Jag kan inte bara gasa på som om inget har hänt!! Mina föräldrar fattas mig.❤

Nu fick ni lite självömkan men också uppmuntran till att vara kreativ och hitta er själva om ni inte redan gjort det!😉 Ibland hamnar vi helt ur kurs.
Kärlek och ljus❤.

Ta hand om er❤

  • 23 visningar

Gillar