No boyfriend - No problem

Så stod det på en topp som jag såg i en affär i Tyskland när jag var där för första gången år 2012, och jag ångrar än idag att jag inte köpte den.

Jag kommer nu att än en gång bjuda in er i min värld, och denna gången dela med mig om varför jag inte tycker om idén med parförhållanden. För att inte göra någon allt för upprörd vill jag dock börja med att säga att detta inte har något med min före-detta pojkvän att göra. Faktiskt fick han mig att inse hur underbart det kan vara att ha en pojkvän - nuförtiden kan jag ibland sakna att ha någon att ligga tätt intill, vilket jag aldrig gjorde förrän jag hade en pojkvän. Tankarna som jag kommer att presentera hade jag redan långt innan vi blev tillsammans, och nu har de kommit tillbaka. Så vad är det för konstiga tankar jag har? Varför känner inte jag samma behov av att ha en pojkvän, som många andra gör? Just den frågan kan jag faktiskt inte svara på för det undrar jag själv, men jag kan försöka förklara varför jag helt klart inte är en flickvän-typ.

Den viktigaste personen i världen

Något som jag är väldigt allergisk mot är idén om att man genast ska bli varandras viktigaste och käraste person bara för att man blir tillsammans. Ursäkta mig? Vad hände med alla relationer som man byggt upp under flera års tid? Vad hände med de bästa vännerna som känner dig bättre än du själv gör? Hur kan den här personen som du kanske alldeles nyss träffat PLÖTSLIGT bli din närmaste människa, ditt hela hjärta, den du älskar mest i hela världen, bara för att ni bestämt att bli ett par? Och varför blir denna person genast bjuden på alla släktmiddagar och kalas? Varför ses inte den bästa vännen som en del av familjen - när den här främlingen genast gör det? Jag förstår det inte. Jag förstår inte släktingar som vill att personen plötsligt ska vara med överallt och hela tiden. Jag förstår inte partners som blir svartsjuka/avundsjuka/sårade för att man ännu inte är lika viktig som den bästa vännen som varit nära i flera år. Jag förstår inte hur personer kan koppla om så snabbt, att så fort man blir tillsammans med någon göra den personen till viktigast i hela världen. Jag förstår inte. Det jag förstår är vänner som känner sig sårade och bortglömda för att någon plötsligt har klampat in och tagit ens vän ifrån en. Eller tagit ens plats i sin väns liv.

Andra glöms bort

​Det här hänger ihop med det förra, men när jag nyss fokuserade på hur onaturligt och konstgjort jag tycker att det känns att plötsligt vara så nära, så vill jag nu fokusera på vad som faktiskt ofta händer. Åtminstone har jag ofta sett det hända. Att andra glöms bort. Alla relationer som tidigare varit viktiga. Vännerna. Nu ska all tid tillbringas med pojk- eller flickvännen. Om man träffar sina andra vänner är åtminstone hen också med. Alla sekunder i ens liv ska tillbringas med hen. Vänner som förut fått ens hjärta att slå och gjort livet värt att leva är plötsligt inte alls så viktiga längre. Jag avskyr detta. Det är nog det jag ogillar allra mest med parförhållanden. Såklart att man ska få vara med sin kära, och såklart att det är roligt att umgås tillsammans med vänner också för att komma in i varandras kompisgäng. Men glöm snälla inte bort dina vänner. Visa dem att de fortfarande är viktiga och tillbringa ensamtid med dem också. Det är de som funnits där för dig ända tills nu. Och det är de som finns vid din sida när/om parförhållandet tar slut. 

Att göra slut

Jag kan säga att jag var motvillig för att låta mig själv bli tillsammans med någon. En av orsakerna var det här med att göra slut. Man gör ju inte slut på samma sätt med vänner. Visst - vänskap kan ta slut, men då är det för en naturlig orsak. Man behöver inte göra slut med en vän bara för att man får en ny vän. Och man behöver inte börja hata sin vän bara för att *hitta på valfri orsak till att göra slut med sin partner*. Att göra slut känns så onaturligt för mig. Från att ha varit de viktigaste personerna i varandras liv ska man plötsligt gå till att vara totala främlingar och ogilla varandra. Inte ha någon kontakt alls. Alltså va? Man slutar ju inte vara samma människor som man var medan man var tillsammans bara för att man gör slut? Jag vet att det finns break-ups som fungerar mycket bättre än så här, men jag vet också att många förhållanden slutar just så här. Man gör slut och efter det får man inte ha någon kontakt längre. Helst ska man kanske tala fult om den andra till sina kompisar. Vart försvinner all kärlek?

Att leva för någon annan

Kanske det bara är jag som är självisk, men jag skulle aldrig vilja ge upp mina egna drömmar, planer, värderingar, mitt eget liv, för att anpassa mig till någon som tycker annorlunda. Jag tycker det händer så ofta att folk glömmer bort sig själva när de får en partner. Ger upp sina egna mål och drömmar för att vara precis så som den andra vill att man ska vara. Ändrar sin personlighet, sänker sina standards, glömmer bort vem man själv är eller var. Det bästa med att vara singel är att få göra precis vad man vill och som man vill. Jag insåg ofta när jag var tillsammans med min pojkvän att min framtid inte har plats för någon annans åsikter och drömmar, haha det får mig att låta som en hemsk person, men alltså jag har så starka drömmar och mål att jag inte är villig att ge upp dem. När jag planerar/drömmer om framtiden föreställer jag mig som singel. Och jag har gjort det så länge att jag hunnit få så många drömmar som innehåller väldigt starka åsikter från min sida, så om min framtid ska delas med någon partner måste det nog vara någon som tycker väldigt lika som jag, hehe. Det är ju trots allt bara sitt eget liv man lever, så varför då inte göra det bästa av det och faktiskt leva sitt eget liv och inte försöka leva för någon annan?

Annan kärlek underskattas

Nästan alltid när det talas om kärlek och att älska någon syftar man på parförhållanden. Det är något som gör mig riktigt frustrerad. Kanske det är för att jag har så nära vänskapsrelationer. För vänskapsrelationer underskattas verkligen. Vad ska jag med en pojkvän till när jag har mina bästa vänner? Det är verkligen inte bara parförhållanden som är kärlek. Verkligen inte. Kärlek är till och med mycket mera än par- och vänskapsrelationer. Jag läste en så bra artikel om det här en dag. --> "Kärleken är ingen jävla saga" <-- All annan kärlek underskattas, medan den romantiska kärleken överskattas. Hur många är det inte som är helt i panik över att de inte har en partner? Som är helt desperata i sitt sökande? Som får ångest av att vara singel? Som tror att allting blir bra bara man får en partner som älskar en. Det är nog här hela problemet ligger tror jag. Att man överskattar den romantiska kärleken så extremt att man glömmer bort all annan kärlek som finns omkring en. Och det klarar jag inte av. För jag ser den där andra kärleken. Jag ser att vänner är minst lika värdefulla som pojkvänner.

Allt detta utan att ens tala om alla negativa konsekvenser av olyckliga parförhållanden och förhållanden som tar slut. Om parförhållanden där det förekommer misshandel. Om parförhållanden där man inte kan vara sig själv.

Men, jag är nog trots allt inte så cynisk som detta inlägg kanske ger bilden av. Kanske är allt detta bara en konsekvens av att vara den där vännen som blir bortglömd. En konsekvens av att som vän inte känna sig tillräcklig när vännerna är olyckligt förälskade eller känner sig värdelösa för att de inte har en pojk- eller flickvän. Kanske är detta bara känslor som jag byggt upp just för att jag inte har en pojkvän. Men just det har jag nog själv lite svårt att tro.

Att säga att jag inte är något flickvänsmaterial känns ändå inte helt rätt. För jag är en väldigt kärleksfull person, kanske ganska romantisk också, och jag älskar kärlekshistorier. Myser för fullt när jag läser böcker eller tittar på filmer/serier och där finns "perfekta" pojkvänner. Och jag är en person som verkligen älskar att mysa och vara gosig.

Jag tror alltså att jag skulle kunna vara en underbar flickvän bara jag skulle vilja. Problemet ligger väl i att jag inte vill, haha. Jag tror att jag är lite för självständig för att klara av att ha en kille som vill ta hand om mig. Förstås, om min drömprins dyker upp en dag skulle jag antagligen bli världens lyckligaste och så där löjligt upp-över-öronen-förälskad. Men den sannolikheten är ganska liten, för jag tror inte att det finns någon pojkvän som lever upp till alla mina förväntningar hehe. Och jag känner så här: Varför vara med någon som jag inte absolut vill vara med, när jag är minst lika lycklig utan?

Alltså: Jag tycker att mycket med parförhållanden känns onaturligt och konstgjort, och jag tycker det är hemskt att glömma bort sina andra relationer och kanske rentav sig själv när man blir tillsammans med någon. Jag vet att det finns undantag och jag själv älskar lyckliga kärlekshistorier, både verkliga och fiktiva. Men jag gillar verkligen inte att parförhållanden räknas som den enda platsen där man kan hitta kärlek, och att all annan kärlek underskattas så otroligt. Det där väldiga egenvärdet som finns i att ha en partner, det förstår jag mig inte alls på.

Ta hand om dig,

Unia <3

Gillar

Kommentarer

Gabriella
Gabriella ,
Väldigt intressant att läsa!!gabriellasigfridsson.devote.se
unia
unia,
Tack, kul att du tyckte det! 😊nouw.com/unia
Anna
Anna,
Intressant syn du har. www.nouw.com/anna86
unia
unia,
Haha ja andra brukar tycka så!nouw.com/unia
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229