Jag ville flyga, men kraschlandade

Skidåkningen gick väldigt bra på tisdagen, och på onsdag kände jag mig snabbt modigare än tidigare. Efter att som vanligt ha börjat dagen med några åk i en superenkel backe hämtade P mig och vi fortsatte tillsammans till en lite svårare backe. En ny backe för mig, en backe som också P tycker är rolig att skida ned för. Visst pumpade adrenalinet i hela mig när vi susade ner för de brantare delarna, men jag tog mig ner utan att fega ur en enda gång och jag åkte gladeligen samma backe igen. Tredje gången var det jag som åkte först, vilket alltid är lite mera skrämmande, när det är jag som bestämmer vägen och inte endast kan fokusera på att åka efter någon annan. Men jag njöt av att inte vara skräckslagen, och mot slutet av backen lät jag tempot öka rejält. Jag visste att jag åkte snabbt, och jag visste att en lite brantare del närmade sig, men jag kände mig i kontroll så jag tog det modiga beslutet att inte bromsa inför den brantare delen. Det dumma beslutet. Det idiotiska beslutet. Det sämsta beslutet någonsin.

Jag kom inte ihåg att backen var så där brant. Farten jag hade ledde till att jag hoppade ut över den branta backen. Faktumet att jag nästan började skratta och bara tänkte "oj hoppsan, nu hoppar jag också" är väl om något ett tecken på hur långt jag hade kommit med att övervinna min rädsla för fart och branta backar. Men min humor räckte inte länge till.

Mitt nästa minne är hur jag liggande på mage åker ner för backen med fötterna före och undrar varför jag inte stannar. Inser att jag inte har mina skidor på längre. Tittar upp och ser P komma nerskidande med mina skidor över axeln. När jag stannar kommer smärtan. Någonting har hänt med mitt vänstra ben, och jag inser att detta är värre än de andra gånger jag fallit i skidbacken. De fallen har varit så mjuka och jag har förvånats över hur det inte gjort ont någonstans, inte ens den gången som jag rullade omkring och tappade ena skidan. Men det gick sämre denna gång. Jag kan inte bara stiga upp, sätta på skidorna och åka vidare. Jag blir liggande i backen och funderar hur i all världen jag ska ta mig till liften.

P håller sig lugn. Säger åt mig att ligga kvar en stund och vila. Mitt vänstra ben värker, och hakan och läpparna känns som om de fått sig en smäll. Men jag klarar av att böja på benet, och resten av kroppen känns okej. Efter en stund lyckas jag stiga upp, och med hjälp av mina skidstavar tar jag mig långsamt, långsamt ner för den resterande biten av den brantare delen av vad som återstår av backen. "Lyckligtvis" hade jag flugit, rullat och glidit så långt att det inte längre var så långt ner till plattare mark. Där övertalade P mig att sätta på skidorna, och sedan lät jag dem föra mig till liften. Försökte använda mitt vänstra ben så lite som möjligt, samtidigt som jag med högra benet gjorde mitt bästa för att hålla farten under kontroll.

Att sätta mig i stolliften och lyfta fötterna/skidorna till fotstödet gjorde så ont att jag skrek till. Sedan kom gråten. Jag grät för att det gjorde ont och för att jag visste att jag inte skulle kunna skida mera resten av veckan. Jag grät för att jag varit så idiotisk och inte saktat ner när jag hade valet att göra eller inte göra det, och jag grät för att detta måste hända just när det hade börjat gå så bra och P och jag hade kunnat börja skida så mycket tillsammans.

Till gondolliften som vi behövde komma till för att ta oss ner skjutsade P mig på skidor, så att han skidade före och så drog han mig med skidstavarna mellan oss. Försiktigt och långsamt skidade han, för varje användning av min vänstra vadmuskel gjorde fruktansvärt ont. Väl framme vid liften besökte vi första hjälpen, där jag fick en rullstol, och så skickades vi ner. Där togs vi emot av flera första hjälpen-hjältar som flyttade mig till en annan rullstol och sedan sjuktsade de oss till läkare.

Mitt ben röntgades och undersöktes med ultraljud. En liten spricka i mitt vadben, men inga synliga skador i mina muskler. När undersökningarna var gjorda kom mina svimattacker. Jag svimmade nästan när jag satt på "sängen" och läkaren kände på mitt ben. Jag svimmade nästan när jag fått tryckförband runt benet och läkaren ville att jag skulle prova gå. Jag svimmade nästan när jag skulle försöka gå igen. Jag svimmade nästan bara av att sitta upp. Jag svimmade nästan - så på gränsen mellan avsvimmad och vaken har jag nog aldrig varit tidigare - när jag flyttats till väntrummet och satt i en rullstol och försökte äta. Jag svimmade nästan efter att jag äntligen hade fått gå på toa. Och jag fortsatte att nästan svimma ännu många gånger medan jag halvlåg i väntrummet och försökte få i mig juice, chokladpuddig, smörgås, äpple, choklad, vatten och müslistänger tills jag var tillräckligt stabil för att kunna åka hem. Men de var tvungna att skjutsa oss.

Läkaren sa att det positiva med min skada är att jag inte behöver gips. Han trodde att jag inte ens skulle behöva kryckor. Efter att ha sett mitt illamående och mina svimattacker sa han åt P att han är förvånad över att jag har så ont. Sprickan är så liten att den knappt syns på röntgenbilderna. Men ont gjorde det, och kryckor behövde jag verkligen.

Första dagen med skadat ben höll jag ännu gott humör. Vilade ut och njöt av att sitta ute i solen och läsa. Andra dagen kröp frustration och ledsenhet närmare, men solens värmande strålar lyckades ännu rädda mig. Men tredje dagen av att stanna hemma och inte kunna göra någonting blev för mycket. Jag hatade livet. Grät så fort jag inte höll tankarna upptagna med en bok. Jag ville så gärna flyga, men hade kraschlandat i min dumdristighet.

Sedan dess har varannan dag varit okej, varannan jobbig. Jag avskyr att vara så osjälvständig. Att inte kunna duscha utan hjälp känns nästan lika illa som att vara i alperna men inte kunna skida. Och alla telefonsamtal med försäkring och läkare hit och dit börjar verkligen ta på mina krafter. Jag hoppas hoppas hoppas att det börjar lugna ner sig nu och att jag kan gå till läkaren på torsdag. Hade helst gått idag men det var inte möjligt att fixa.

Jo, jag vet att det hade kunnat gå mycket värre. Och jo, jag är tacksam att det inte var knät som tog skada. Att det var mitt vänstra ben och inte mitt högra. Att sprickan bara är liten och jag inte behöver gips. Att resten av min kropp är oskadd. Att jag har en pojkvän som är världens bästa och tar hand om mig mer än han skulle behöva. Men, visst är jag riktigt förbannat sur på situationen också.

Ta hand om dig,

Unia <3

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229