Till fots genom Tyskland, Schweiz och Italien

19 april vandrade vi med våra ryggsäckar genom gamla Elbtunneln. Mot söder. Ett steg i taget lämnade vi älskade Hamburg bakom oss. Ett steg i taget vandrade vi närmare Sicilien.

Att säga att vi vandrar från Hamburg till Sicilien ger ändå inte riktigt en rätt bild av vårt äventyr. För vår rutt går inte ens nästan den raka vägen. Rutten är snarare ett pussel av vandringsvägar som verkade fina. Speciellt i Tyskland går rutten väldigt mycket hit och dit. Alldeles för långt till väster, ibland tillbaka norrut. För här gäller: Vägen är målet (eller vad säger man på svenska?). Visst, det skulle vara kul att komma ända till Sicilien. Men det är inget måste. Vi går så långt vi kommer och så länge vi har lust. Till julen har vi planerat. Och än så länge har vi verkligen lust!

Hittills har vi gått lite över 2000 km genom Tyskland. Om 1-2 veckor är vi antagligen i Schweiz. Varje kilometer till fots. Och så mycket vi har sett och upplevt! Först ljunglandskapet i norr som vi redan kände. Sedan kom härliga Weserbergland med sina bokskogar, kullar/berg och dalar. Fina Westerwald. Rhein! Eller Rhen, som floden ju heter på svenska. Med sina vinodlingar. Nu senast Pfälzer Wald, och till näst väntar Schwarzwald. Snart blir det riktigt bergigt. Tysklands "Mittelgebirge" (medelhöga bergsområden) är förstås också berg för mig som kommer från södra Finland, men min pojkvän är uppvuxen i södra Tyskland med Alperna "runt hörnet" och jag har påverkats av hans terminologi, haha. Tyskland är ett otroligt vackert land. Jag är så förväntansfull inför vad som ännu väntar oss. Ju mer vi vandrar, desto mer vill jag vandra. Jag älskar det. Inte är det alltid bara roligt och härligt och lätt, men även utmaningarna hör till och jag känner redan hur mycket starkare jag blivit under de senaste 2000 kilometerna. Och då menar jag inte bara mina ben. Att göra en sådan här vandring stärker verkligen psyket och självkänslan.

Det finns så mycket att berätta och ändå vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Kanske räcker det för denna gång. Vi är otroligt tacksamma över att ha möjligheten att göra något så här galet. Något så här fint. Något så här fantastiskt. Det tar vi inte för givet. Och en sak vill jag ännu säga; Har du en dröm, följ den. Lyssna till din inre röst. Våga. Du förtjänar att leva det liv du vill leva.

Ta hand om dig,

Julia

Gillar

Kommentarer

Mitt första besök i Tyskland

Det här inlägget skrev jag redan i somras, men det blev av någon anledning opublicerat. Just nu åker jag igen genom Tyskland och tycker att det är en passlig tidpunkt att äntligen publicera berättelsen om mitt första besök i detta vackra land.

. . . . . . .

Jag minns ännu hur spännande det var då vi i sjuan skulle välja tillvalsämnen för åttan och nian. Tillvalsämnen var valbara ämnen som man skulle få fördjupa sig i under de sista två åren av grundskolan. Tre stycken skulle man välja, åtta alternativ fanns det om jag minns rätt: musik, handarbete (textilslöjd), träslöjd, huslig ekonomi, data...teknik?, gymnastik (extra utöver den obligatoriska), bildkonst och tyska. För mig som är intresserad av nästan allting var det väldigt svårt att bestämma mig för vilka jag ville ha. Men ett ämne var jag säker på: tyska. Det var första gången jag gavs chansen att lära mig ett nytt språk, förutom engelskan och finskan som var obligatoriska. Och en sådan chans säger man inte nej till, om man är jag.

Min första blick av Tyskland.

I gymnasiet fortsatte jag läsa tyska. Tyskagrupperna i min grundskola och gymnasium hade en vänskola i Bochum i Tyskland, och under studiernas gång ingick ett besök från vänskolans elever hos oss och ett besök hos dem i Bochum. På våren under mitt första år i gymnasiet, år 2012, åkte vi en vecka till Bochum. Det var min första utomlandsresa utan familjen. Det var min första resa till ett centraleuropeiskt land. Det var min första "kulturresa", alltså en resa som inte handlade om strand och sol. Det var min första så mycket. Och när jag i somras på min väg till Belgien hade ett tågbyte i Köln, som vi besökte en dag under "Bochum-veckan", kom alla minnen tillbaka och jag insåg hur viktig mitt första besök i Tyskland var för mig.

Mitt första besök i Tyskland väckte mitt reseintresse. Jag älskade att se hur människor i andra delar av världen bor och lever. Denna resa var något helt annat än semesterresorna till Kanarieöarna som jag upplevt med familjen. I Tyskland lärde jag känna människor. Jag fick se en vardag i en stad så mycket större än den lilla ort jag kommer ifrån. Jag tyckte att deras skola var enorm. Jag blev förälskad i graffitin som jag såg överallt. Jag förundrades över att människor hade trädgårdar trots att de bodde i lägenheter (haha). Allting var så nytt och så stort. Min första vecka i Tyskland är mitt första minne av känslan att det kanske också finns en plats i världen där jag kan känna att jag hör hemma. Jag fick uppleva att världen är så mycket större än min hemort, att det finns så mycket mera mångfald och så många olika människor. Och jag tänkte: Kanske flyttar jag någon gång till Tyskland.

Jag blev förälskad i Tysklands träd haha, vilket tyskarna tyckte var väldigt underligt eftersom jag kommer från Finland som bastår av nästan bara skog.

Mitt första besök i Tyskland kopplar jag också ihop med en nyvunnen självständighet och självkänsla. Färgglada kläder och en glädje inifrån. Ett mod att bryta mot normer och vara annorlunda. För någonstans finns det andra som är annorlunda. Någonstans är jag inte annorlunda. Och därifrån bar det uppåt och ut i världen. Samma sommar åkte jag på språkresa till England. Sedan blev det en London-resa med bästisen. Ett äventyr ensam i Stockholm för att gå på behörighetsprov för en dansskola. Ett internationellt Rotary-läger i Tjeckien. Två veckor i Nya Zeeland. Ett dansläger i Belgien. Ett halvår i Singapore och dess grannländer. Och slutligen en permanent flytt till Hamburg. (Mina flyttar inom Finland och människor jag träffade där gjorde naturligtvis också min värld mycket större.)

Jag kan inte veta hur mitt liv hade blivit om jag inte valt tyska som ett tillvalsämne när jag var 13 år. Kanske hade jag kommit ut i världen ändå. Men en sak vet jag: Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag förälskade mig snabbt i språket. Jag förälskade mig ännu snabbare i landet. Och till sist förälskade jag mig i min tyska pojkvän. Hehe. 2012 besökte jag Tyskland för första gången. Redan då konstaterade jag att Tyskland kunde vara ett bra land att bo i. Sju år senare flyttade jag hit. Är livet inte underbart?

Ta hand om dig,

Julia

Gillar

Kommentarer

Min första flerdagars vandring

Bilderna i detta inlägg är tagna av min pojkvän och mig.

Nästa år planerar min pojkvän och jag att göra en cirka nio månaders lång vandring genom Sydeuropa. Från Spanien till Bulgarien. 7000 km till fots. Eller så långt vi kommer.

I flera månaders tid har vi sysselsatt oss med att samla information och inspiration, planera rutten och införskaffa utrustning. Och de första dagarna i oktober var det äntligen dags: Vår första testvandring! Vi åkte till Harz, en bergskedja i norra Centraltyskland (enligt min definition haha) för att vandra Harzer-Hexenstieg; Häxstigen. Eftersom vi bara hade möjlighet att ta semester ett förlängt veckoslut gick vi de nästan 100 kilometrarna på tre dagar (två hela och två halva dagar).

Lycklig när friluftsmänniskan i mig får leva ut sina drömmar.

Även om jag älskat att gå på promenader (även långa sådana) hela mitt liv, har jag verkligen väldigt lite vandringserfarenhet. Och med väldigt lite menar jag nästan ingen. En vandring med en övernattning har jag gjort, annars har det bara varit dagsäventyr som jag varit på. Och aldrig i "riktiga berg". Nu kanske någon ifrågasätter om det verkligen är så smart att planera en nio månaders vandring utan att ha någon vandringserfarenhet. Det gör jag också, haha. Men jag är en person som väldigt långt litar på magkänslan, och jag känner i hela mig att vandring är något för mig. Länge har jag drömt om att åka på vandringsresor, men det har inte blivit av eftersom jag inte överhuvudtaget vetat hur man ska gå till väga för att förverkliga något sådant. Tur för mig som hittat en pojkvän med rätt så mycket vandringserfarenhet. Nu har jag någon som kan intorducera mig till vandringslivet!

Detta var vår första spektakulära utsikt. Jag var tvungen att skrika och blev till och med tårögd. Det var så vackert!

Min första flerdagars vandring gjorde mig inte besviken. Jag älskade att vandra uppåt, uppåt, för att plötsligt mötas av en fantastisk utsikt. Jag älskade att vandra framåt utan att veta vad som väntade mig runt hörnet. Min pojkvän hade skött så gott som all planering av denna vandring och jag gick in i äventyret utan att egentligen ha någon aning om vad jag skulle förvänta mig. Men jag hade verkligen inte trott att vi skulle få se så vackra platser! Och just detta tror jag att kommer att vara min energikälla under varje vandringsdag. Naturen har förmågan att röra mig till tårar, framkalla glädjetjut och få mig att studsa av iver även när jag är så trött att jag helst skulle lägga mig ner och fötterna skriker att de inte vill ta ett steg till. När jag vandrar i vackra landskap kommer jag framåt oberoende av hur starkt fotbottnen bränner.

När jag kollade hur väderleken skulle se ut under vår vandring utlovades storm och regn. Jag kollade inte flera gånger, och största delen av tiden sken solen.

Det var många "första gången" för mig och oss under våra dagar längs Harzer-Hexenstieg. Första gången vi gör en flerdagarsvandring tillsammans. Första gången vi vandrar med tält. Första gången vi lagar mat med vårt lilla spritkök. Första gången vi filtrerar vatten. Första gången vi testar all utrustning. Första gången vi sover i vårt tält en regnig natt. Första gången vi sover i vårt tält en dimmig natt. Första gången en storm hotar vårt tält (och oss i tältet). Första gången vi testar konceptet att bara ta bilder med min pojkväns telefon. Första gången vi måste bära med oss allting som vi behöver för tre nätter. Första gången vi vandrade tre dagar utan att duscha. Och så vidare. Förutom att vi den sista dagen inte luktade så gott var det många väldigt lyckade första erfarenheter!

Vårt sista pausställe innan de två sista kilometrarna till tågstationen. Vi hade gott om tid, så jag tog av mig skorna, tvättade mina fötter och kände mig precis lika harmonisk som på bilden. Åtminstone nästan, hehe.

Efter denna tre dagars vandring ser jag ännu mera fram emot att uppleva mera av världen till fots. Jag hoppas och ber att situationen med Coronaviruset hinner lugna ner sig till vår planerade start så att vi kan genomföra vår nio månaders vandring genom Sydeuropa...

Ta hand om dig,

Julia

Gillar

Kommentarer