Jag ville flyga, men kraschlandade

Skidåkningen gick väldigt bra på tisdagen, och på onsdag kände jag mig snabbt modigare än tidigare. Efter att som vanligt ha börjat dagen med några åk i en superenkel backe hämtade P mig och vi fortsatte tillsammans till en lite svårare backe. En ny backe för mig, en backe som också P tycker är rolig att skida ned för. Visst pumpade adrenalinet i hela mig när vi susade ner för de brantare delarna, men jag tog mig ner utan att fega ur en enda gång och jag åkte gladeligen samma backe igen. Tredje gången var det jag som åkte först, vilket alltid är lite mera skrämmande, när det är jag som bestämmer vägen och inte endast kan fokusera på att åka efter någon annan. Men jag njöt av att inte vara skräckslagen, och mot slutet av backen lät jag tempot öka rejält. Jag visste att jag åkte snabbt, och jag visste att en lite brantare del närmade sig, men jag kände mig i kontroll så jag tog det modiga beslutet att inte bromsa inför den brantare delen. Det dumma beslutet. Det idiotiska beslutet. Det sämsta beslutet någonsin.

Jag kom inte ihåg att backen var så där brant. Farten jag hade ledde till att jag hoppade ut över den branta backen. Faktumet att jag nästan började skratta och bara tänkte "oj hoppsan, nu hoppar jag också" är väl om något ett tecken på hur långt jag hade kommit med att övervinna min rädsla för fart och branta backar. Men min humor räckte inte länge till.

Mitt nästa minne är hur jag liggande på mage åker ner för backen med fötterna före och undrar varför jag inte stannar. Inser att jag inte har mina skidor på längre. Tittar upp och ser P komma nerskidande med mina skidor över axeln. När jag stannar kommer smärtan. Någonting har hänt med mitt vänstra ben, och jag inser att detta är värre än de andra gånger jag fallit i skidbacken. De fallen har varit så mjuka och jag har förvånats över hur det inte gjort ont någonstans, inte ens den gången som jag rullade omkring och tappade ena skidan. Men det gick sämre denna gång. Jag kan inte bara stiga upp, sätta på skidorna och åka vidare. Jag blir liggande i backen och funderar hur i all världen jag ska ta mig till liften.

P håller sig lugn. Säger åt mig att ligga kvar en stund och vila. Mitt vänstra ben värker, och hakan och läpparna känns som om de fått sig en smäll. Men jag klarar av att böja på benet, och resten av kroppen känns okej. Efter en stund lyckas jag stiga upp, och med hjälp av mina skidstavar tar jag mig långsamt, långsamt ner för den resterande biten av den brantare delen av vad som återstår av backen. "Lyckligtvis" hade jag flugit, rullat och glidit så långt att det inte längre var så långt ner till plattare mark. Där övertalade P mig att sätta på skidorna, och sedan lät jag dem föra mig till liften. Försökte använda mitt vänstra ben så lite som möjligt, samtidigt som jag med högra benet gjorde mitt bästa för att hålla farten under kontroll.

Att sätta mig i stolliften och lyfta fötterna/skidorna till fotstödet gjorde så ont att jag skrek till. Sedan kom gråten. Jag grät för att det gjorde ont och för att jag visste att jag inte skulle kunna skida mera resten av veckan. Jag grät för att jag varit så idiotisk och inte saktat ner när jag hade valet att göra eller inte göra det, och jag grät för att detta måste hända just när det hade börjat gå så bra och P och jag hade kunnat börja skida så mycket tillsammans.

Till gondolliften som vi behövde komma till för att ta oss ner skjutsade P mig på skidor, så att han skidade före och så drog han mig med skidstavarna mellan oss. Försiktigt och långsamt skidade han, för varje användning av min vänstra vadmuskel gjorde fruktansvärt ont. Väl framme vid liften besökte vi första hjälpen, där jag fick en rullstol, och så skickades vi ner. Där togs vi emot av flera första hjälpen-hjältar som flyttade mig till en annan rullstol och sedan sjuktsade de oss till läkare.

Mitt ben röntgades och undersöktes med ultraljud. En liten spricka i mitt vadben, men inga synliga skador i mina muskler. När undersökningarna var gjorda kom mina svimattacker. Jag svimmade nästan när jag satt på "sängen" och läkaren kände på mitt ben. Jag svimmade nästan när jag fått tryckförband runt benet och läkaren ville att jag skulle prova gå. Jag svimmade nästan när jag skulle försöka gå igen. Jag svimmade nästan bara av att sitta upp. Jag svimmade nästan - så på gränsen mellan avsvimmad och vaken har jag nog aldrig varit tidigare - när jag flyttats till väntrummet och satt i en rullstol och försökte äta. Jag svimmade nästan efter att jag äntligen hade fått gå på toa. Och jag fortsatte att nästan svimma ännu många gånger medan jag halvlåg i väntrummet och försökte få i mig juice, chokladpuddig, smörgås, äpple, choklad, vatten och müslistänger tills jag var tillräckligt stabil för att kunna åka hem. Men de var tvungna att skjutsa oss.

Läkaren sa att det positiva med min skada är att jag inte behöver gips. Han trodde att jag inte ens skulle behöva kryckor. Efter att ha sett mitt illamående och mina svimattacker sa han åt P att han är förvånad över att jag har så ont. Sprickan är så liten att den knappt syns på röntgenbilderna. Men ont gjorde det, och kryckor behövde jag verkligen.

Första dagen med skadat ben höll jag ännu gott humör. Vilade ut och njöt av att sitta ute i solen och läsa. Andra dagen kröp frustration och ledsenhet närmare, men solens värmande strålar lyckades ännu rädda mig. Men tredje dagen av att stanna hemma och inte kunna göra någonting blev för mycket. Jag hatade livet. Grät så fort jag inte höll tankarna upptagna med en bok. Jag ville så gärna flyga, men hade kraschlandat i min dumdristighet.

Sedan dess har varannan dag varit okej, varannan jobbig. Jag avskyr att vara så osjälvständig. Att inte kunna duscha utan hjälp känns nästan lika illa som att vara i alperna men inte kunna skida. Och alla telefonsamtal med försäkring och läkare hit och dit börjar verkligen ta på mina krafter. Jag hoppas hoppas hoppas att det börjar lugna ner sig nu och att jag kan gå till läkaren på torsdag. Hade helst gått idag men det var inte möjligt att fixa.

Jo, jag vet att det hade kunnat gå mycket värre. Och jo, jag är tacksam att det inte var knät som tog skada. Att det var mitt vänstra ben och inte mitt högra. Att sprickan bara är liten och jag inte behöver gips. Att resten av min kropp är oskadd. Att jag har en pojkvän som är världens bästa och tar hand om mig mer än han skulle behöva. Men, visst är jag riktigt förbannat sur på situationen också.

Ta hand om dig,

Unia <3

Gillar

Kommentarer

På nya äventyr

Äventyrslusten har varit stor i mig ända sedan jag lämnade Sydostasien.

Tiden har kommit och jag har ingenting som binder mig vid Finland tills 23.4. Vad gör jag då? Lämnar landet, förstås!

I söndags gick hela dagen åt att packa. Jag vet inte hur länge jag ska vara borta, och att packa för en obestämd tid var en utmaning, kan jag berätta. Dessutom var jag tvungen att packa både för vinterdagar i Finland, vår i Centraleuropa och en skidresa till Alperna. Höll på att bli riktigt galen innan jag äntligen kunde lämna lägenheten och ta tåget till Tavi. När man inte vet när man kommer tillbaka är det bäst att passa på att träffa de underbaringar som finns i Finland. Så tillbringade två dagar med henne innan jag tog nattbåten över till Stockholm för att börja mitt riktiga äventyr.

Att vara i ett distansförhållande är jobbigt av många orsaker. Men att vara i ett distansförhållande 2019 när klimatkrisen är ett faktum är kanske rent av ännu jobbigare. Det senaste året har jag flygit mycket mer än jag hade velat, när jag egentligen skulle vilja sluta flyga helt. Senast jag flög till Hamburg fick jag sådan ångest, att jag nu bestämde mig för att skippa flyget denna gång. Att göra så när man kanske bara har möjlighet att vara borta en vecka känns inte kanske så smart, men eftersom jag denna gång hade tid var jag väldigt lycklig över att inse att det faktiskt inte är så svårt att resa land- (och havs-) vägen från Finland till Hamburg. Jag tog som sagt båt (Viking Grace) till Stockholm, och därifrån tåg via Köpenhamn till Hamburg. Jag kommer att skriva ett skilt inlägg om denna resa, men kort sagt blev jag stormförtjust i att resa med tåg!

Nu är jag alltså i Hamburg, men ikväll kommer vi att åka (tåg) till Österrike för att skida. (Jag kommer alltså att åka tåg från Helsingfors till Österrike inom en vecka, inte så illa haha!) Jag ser superdupermassor fram emot det, jag är verkligen ingen van slalomskidare men jag är väldigt ivrig inför att lära mig. Det ska bli så himla roligt! Och antagligen alldeles förskräckligt vackert.

Efter vår skidresa kommer jag att ännu stanna i Hamburg en tid, men jag vet som sagt inte hur länge. Beroende på hur länge jag stannar här kanske jag gör några stopp på vägen tillbaka. Framtiden är öppen, och även om det ibland tär på krafterna ganska ordentligt känns det just nu ganska spännande. Kanske stannar jag borta bara 2,5 veckor, kanske kommer jag hem först till påsk. Så sa jag till mina rumskompisar. Vi får se! Härligt att vara ute på nya äventyr igen!

Ta hand om dig,

Unia <3

Gillar

Kommentarer

Vad jag älskar med Tyskland

Min relation till Tyskland fick en början när jag gick i åttan och började läsa tyska i skolan. Det fortsatte jag med i gymnasiet, och 2012 åkte vi till Tyskland med tyskagruppen. Vi besökte då den lilla staden Bochum, där vi hade en vänskola, och jag bodde hos en tysk familj i en vecka. Efter detta första besök i Tyskland konstaterade jag att kanske jag flyttar dit i framtiden. Att det verkligen kommer att hända känns nog för tillfället mera sannolikt än någonsin. Det finns massor jag älskar med Tyskland, och efter mitt senaste besök där blev jag inspirerad att dela med mig av dessa saker. Dessa grundar sig alltså på mina egna upplevelser av landet, som inte på något sätt är heltäckande. Jag har aldrig varit söder om Köln, och inte sett andra städer än Berlin, Hamburg, Bochum, Lübeck och Köln, och de två sistnämnda handlade bara om några timmar. Jag känner alltså att det finns mycket mera att älska med Tyskland, som jag inte ännu upplevt, men är också öppen för möjligheten att något av det jag nu känner att jag älskar inte gäller för hela Tyskland. Med det sagt, tycker jag att vi kör igång!

Vad jag älskar med Tyskland

Min pojkvän. Han är bäst.

Naturen. Jag minns ännu hur tyskarna skrattade åt mig när jag under min första vistelse i deras land utbrast: Jag älskar era träd! De tyckte jag var helgalen som var så uppspelt över deras natur, för jag kommer ju från Finland. Samma reaktion fick jag när min pojkvän och jag besökte Hamburgs Stadtpark och plötsligt befann oss i en underbar skog. Men naturen i Tyskland är mycket grönare än i Finland. Mycket ljusare. Mycket fylligare. Mycket mer magisk. Eller nåja, kanske jag inte behöver jämföra Tysklands natur med Finlands, för jag älskar ju nog Finlands natur också. Men det betyder inte att jag inte kan älska Tysklands natur. För jag känner för att göra en liten glädjedans varje gång jag befinner mig under Tysklands stora, ståtliga lövträd. Deras sjöar och floder. Blommor, och speciellt rosor, rosor, rosor. Wow, så vackert!

Språket. Enligt mig förtjänar tyskan verkligen inte sitt dåliga rykte som världens fulaste språk. Jag ÄLSKAR tyska! Det har jag gjort från första stund jag började lära mig språket, och min kärlek till tyskan växer sig allt större ju mer kontakt jag har med språket. Mitt språkprojekt för tillfället är att bli flytande i tyska.

Kulturen. Det är väldigt lätt att uppleva människor som öppna och trevliga när man är van vid den finska tillbakadragenheten. För jag tycker verkligen att tyskarna verkar supertrevliga och öppna. När jag var ensam ut och gå i Hamburg frågades jag vad klockan är, om jag känner till något café i närheten, om jag behöver hjälp, och så vidare. En man som stannade för att inte förstöra ett foto som jag tog sa efteråt att han hoppas att det blev en bra bild. En annan man började prata massor om sin hund med mig när jag satt på en parkbänk, och gav mig sedan en hel del tips om Hamburg när jag berättade att jag är från Finland (men skötte ändå hela konversationen på tyska, hehe). Jag älskar öppenheten, spontaniteten, hjälpsamheten och allt small talk. Jag älskar också Tysklands kultur i meningen kultur som dans och konst. Det här har jag, ganska självklart, upplevt mest i Berlin, men wow så rik kulturen är där. Det finns så mycket och så mycket bra!

Arkitekturen. I Bochum minns jag hur jag fascinerades av alla färggranna höghus. I Hamburg stod jag ofta leende och beundrade de fantastiskt vackra husen. I Lübeck kände jag igen för att göra några glädjedanser för att husen och gatorna var så vackra. Alltså verkligen. Hur fint som helst. För att inte nämna alla kanaler och broar som jag fått njuta av i landet.

Deras bagerier. Bagerikulturen skulle verkligen få komma till Finland också, tycker jag. Speciellt om priserna skulle hållas lika låga som i Tyskland. Älskar! Matkostnaderna är ju förresten också en till sak att älska Tyskland för.

Jag insåg nyss att Tyskland är det land som jag besökt flest gånger under min "medvetna livstid". Haha, alltså om man räknar med resor som jag gjorde som barn är det kanske Sverige, men jag tycker att resor som jag inte minns inte kan räknas med. Även om tre av mina fyra besök i Tyskland har varit gruppresor som jag inte fullt har kunnat påverka destinationen av, visar det kanske något att jag gång på gång väljer att återvända. Många fler besök i Tyskland hoppas och tror jag att det förstås kommer att bli, och numera inte enbart på grund av själva landet... :)

Har du varit i Tyskland någon gång, och vad är i så fall din åsikt om landet? Håller du med mig eller tycker du att jag säger något alldeles galet?

Ta hand om dig,

Unia <3

  • Resor

Gillar

Kommentarer