Min första flerdagars vandring

Bilderna i detta inlägg är tagna av min pojkvän och mig.

Nästa år planerar min pojkvän och jag att göra en cirka nio månaders lång vandring genom Sydeuropa. Från Spanien till Bulgarien. 7000 km till fots. Eller så långt vi kommer.

I flera månaders tid har vi sysselsatt oss med att samla information och inspiration, planera rutten och införskaffa utrustning. Och de första dagarna i oktober var det äntligen dags: Vår första testvandring! Vi åkte till Harz, en bergskedja i norra Centraltyskland (enligt min definition haha) för att vandra Harzer-Hexenstieg; Häxstigen. Eftersom vi bara hade möjlighet att ta semester ett förlängt veckoslut gick vi de nästan 100 kilometrarna på tre dagar (två hela och två halva dagar).

Lycklig när friluftsmänniskan i mig får leva ut sina drömmar.

Även om jag älskat att gå på promenader (även långa sådana) hela mitt liv, har jag verkligen väldigt lite vandringserfarenhet. Och med väldigt lite menar jag nästan ingen. En vandring med en övernattning har jag gjort, annars har det bara varit dagsäventyr som jag varit på. Och aldrig i "riktiga berg". Nu kanske någon ifrågasätter om det verkligen är så smart att planera en nio månaders vandring utan att ha någon vandringserfarenhet. Det gör jag också, haha. Men jag är en person som väldigt långt litar på magkänslan, och jag känner i hela mig att vandring är något för mig. Länge har jag drömt om att åka på vandringsresor, men det har inte blivit av eftersom jag inte överhuvudtaget vetat hur man ska gå till väga för att förverkliga något sådant. Tur för mig som hittat en pojkvän med rätt så mycket vandringserfarenhet. Nu har jag någon som kan intorducera mig till vandringslivet!

Detta var vår första spektakulära utsikt. Jag var tvungen att skrika och blev till och med tårögd. Det var så vackert!

Min första flerdagars vandring gjorde mig inte besviken. Jag älskade att vandra uppåt, uppåt, för att plötsligt mötas av en fantastisk utsikt. Jag älskade att vandra framåt utan att veta vad som väntade mig runt hörnet. Min pojkvän hade skött så gott som all planering av denna vandring och jag gick in i äventyret utan att egentligen ha någon aning om vad jag skulle förvänta mig. Men jag hade verkligen inte trott att vi skulle få se så vackra platser! Och just detta tror jag att kommer att vara min energikälla under varje vandringsdag. Naturen har förmågan att röra mig till tårar, framkalla glädjetjut och få mig att studsa av iver även när jag är så trött att jag helst skulle lägga mig ner och fötterna skriker att de inte vill ta ett steg till. När jag vandrar i vackra landskap kommer jag framåt oberoende av hur starkt fotbottnen bränner.

När jag kollade hur väderleken skulle se ut under vår vandring utlovades storm och regn. Jag kollade inte flera gånger, och största delen av tiden sken solen.

Det var många "första gången" för mig och oss under våra dagar längs Harzer-Hexenstieg. Första gången vi gör en flerdagarsvandring tillsammans. Första gången vi vandrar med tält. Första gången vi lagar mat med vårt lilla spritkök. Första gången vi filtrerar vatten. Första gången vi testar all utrustning. Första gången vi sover i vårt tält en regnig natt. Första gången vi sover i vårt tält en dimmig natt. Första gången en storm hotar vårt tält (och oss i tältet). Första gången vi testar konceptet att bara ta bilder med min pojkväns telefon. Första gången vi måste bära med oss allting som vi behöver för tre nätter. Första gången vi vandrade tre dagar utan att duscha. Och så vidare. Förutom att vi den sista dagen inte luktade så gott var det många väldigt lyckade första erfarenheter!

Vårt sista pausställe innan de två sista kilometrarna till tågstationen. Vi hade gott om tid, så jag tog av mig skorna, tvättade mina fötter och kände mig precis lika harmonisk som på bilden. Åtminstone nästan, hehe.

Efter denna tre dagars vandring ser jag ännu mera fram emot att uppleva mera av världen till fots. Jag hoppas och ber att situationen med Coronaviruset hinner lugna ner sig till vår planerade start så att vi kan genomföra vår nio månaders vandring genom Sydeuropa...

Ta hand om dig,

Julia <3

Gillar

Kommentarer

En vecka i Belgien

En klassisk Gent-bild.

Från 5 januari till 7 juli 2020 sov jag varje natt hemma. Ärligt talat vet jag inte när jag senast sovit på en plats så länge oavbrutet. Har det någonsin hänt förut? Det handlar inte om att jag inte skulle trivas hemma, och jag älskar ju Hamburg. Men att så länge stanna hemma fick det att krypa i kroppen för mig. Jag drabbades av vad som på tyska uttrycks så bra: Fernweh. Motsatsen till hemlängtan.

Förra veckan var det äntligen dags. Jag tog tåget till Gent i Belgien! Det är något som jag drömt om ända sedan jag började överväga att flytta till Hamburg. Att kunna ta tåget och åka ut i Europa. Allting så nära. Nu har jag gjort det för första gången, och det var minst lika härligt som jag föreställt mig. Även om det innebar 7,5 timmar med ansiktsmask i dessa omständigheter. Nu vill jag bara ha mer! Det gick väldigt smidigt att åka mellan Hamburg och Gent, jag behövde byta tåg bara två gånger; i Köln (där jag hade tid för en matpaus) och i Bryssel. På vägen hem upptäckte jag ännu en stor fördel med att resa med tåg framom flyg; mitt tåg från Köln till Hamburg var 90 minuter försenat, men istället för att vara instängd på ett flygfält kunde jag njuta av varmt sommarväder i vackra Köln. Satte mig vid floden Rhein för att äta och läsa, med en man som spelade gitarr i bakgrunden. Härligt.

Floder och kanaler verkar vara ett återkommande tema i Centraleuropeiska städer.

Tro det eller ej, men tågresorna var trots allt inte höjdpunkten från resan. Jag besökte en belgisk vän och det är ju alltid ett nöje. Och Gent är en otroligt vacker och mysig stad! Inte ens regnmolnen som täckte himlen de två första dagarna kunde förstöra stadens charm. Vi vandrade omkring i Gent, besökte slottet Gravensteen, museet STAM och diverse uteserveringar för att ta några drinkar med Is vänner. Vi hade djupa samtal, skrattade massor, cyklade omkring och spelade sällskapsspel. Vi åkte till Knokke vid Belgiens kust och njöt av havet. Vi besökte landsbygden och njöt av skogen och lugnet. Och jag kände hur min kropp fylldes av energi och lycka. Den sorten som kommer från att se nya platser, höra obekanta språk och komma helt bort från vardagen. Min Fernweh tillfredsställdes och jag var som en ny människa när jag kom hem, haha. Nej men ärligt talat, det gjorde så gott att komma bort för ett tag.

Belgiens kust är ökänd för att vara ful, haha. Men strand och hav är ju alltid härligt. Tipset löd: Vänd dig inte om. ;)

Ur ett corona-perspektiv var det också väldigt intressant att besöka Belgien. Det är intressant att se hur vi människor anpassar oss efter situationen. Till museer måste vi köpa biljetterna online på förhand, för att förhindra att för många personer besöker museet samtidigt (vilket också ledde till ett extra trevligt museibesök). Inne i museerna fanns det tydliga markeringar för hur man skulle gå. Till och med i Gents centrum hade de riktningsmarkeringar på gatorna, och en del gågator hade de gjort enkelriktade. Inte alla följde dessa regler i och för sig, vilket ju är lite tråkigt. Det var också ganska överraskande för mig att se hur olika människor uppför sig i Gent jämfört med Hamburg. Här har vi haft maskplikt i kollektivtrafiken och affärer länge nu, men i Belgien var det fram till i lördags bara rekommenderat men inte obligatoriskt. Jag var chockad över att nästan ingen bar ansiktsmask i affärerna. Även i museum där man måste bära mask var det många som inte gjorde det. Avståndsreglerna verkar också tas mera seriöst här än där.

Slottet Gravensteen.

Utsikten från Gravensteen. Vädret var inte alltid på vår sida, hehe.

Summa summarum var det en mycket lyckad semestervecka. Jag är tacksam över möjligheten att få ta paus från vardagen även under dessa omständigheter. Jag är tacksam över att ha vänner på andra ställen i världen så att jag kan kombinera vänskapstid med resor och upptäcktsfärder. Jag är tacksam över att bo i Europa (och dessutom Centraleuropa), vilket gör resande så tillgängligt. Och jag är tacksam över att Belgien ligger så nära. Nästa gång hoppas jag kunna hälsa på även andra vänner/bekanta i landet.

Denna arkitektur!

"Gents tre torn".

Har du någon gång besökt Gent eller Belgien? Vad tyckte du i så fall?

Ta hand om dig,

Julia <3

  • Resor

Gillar

Kommentarer

Jag ville flyga, men kraschlandade

Skidåkningen gick väldigt bra på tisdagen, och på onsdag kände jag mig snabbt modigare än tidigare. Efter att som vanligt ha börjat dagen med några åk i en superenkel backe hämtade P mig och vi fortsatte tillsammans till en lite svårare backe. En ny backe för mig, en backe som också P tycker är rolig att skida ned för. Visst pumpade adrenalinet i hela mig när vi susade ner för de brantare delarna, men jag tog mig ner utan att fega ur en enda gång och jag åkte gladeligen samma backe igen. Tredje gången var det jag som åkte först, vilket alltid är lite mera skrämmande, när det är jag som bestämmer vägen och inte endast kan fokusera på att åka efter någon annan. Men jag njöt av att inte vara skräckslagen, och mot slutet av backen lät jag tempot öka rejält. Jag visste att jag åkte snabbt, och jag visste att en lite brantare del närmade sig, men jag kände mig i kontroll så jag tog det modiga beslutet att inte bromsa inför den brantare delen. Det dumma beslutet. Det idiotiska beslutet. Det sämsta beslutet någonsin.

Jag kom inte ihåg att backen var så där brant. Farten jag hade ledde till att jag hoppade ut över den branta backen. Faktumet att jag nästan började skratta och bara tänkte "oj hoppsan, nu hoppar jag också" är väl om något ett tecken på hur långt jag hade kommit med att övervinna min rädsla för fart och branta backar. Men min humor räckte inte länge till.

Mitt nästa minne är hur jag liggande på mage åker ner för backen med fötterna före och undrar varför jag inte stannar. Inser att jag inte har mina skidor på längre. Tittar upp och ser P komma nerskidande med mina skidor över axeln. När jag stannar kommer smärtan. Någonting har hänt med mitt vänstra ben, och jag inser att detta är värre än de andra gånger jag fallit i skidbacken. De fallen har varit så mjuka och jag har förvånats över hur det inte gjort ont någonstans, inte ens den gången som jag rullade omkring och tappade ena skidan. Men det gick sämre denna gång. Jag kan inte bara stiga upp, sätta på skidorna och åka vidare. Jag blir liggande i backen och funderar hur i all världen jag ska ta mig till liften.

P håller sig lugn. Säger åt mig att ligga kvar en stund och vila. Mitt vänstra ben värker, och hakan och läpparna känns som om de fått sig en smäll. Men jag klarar av att böja på benet, och resten av kroppen känns okej. Efter en stund lyckas jag stiga upp, och med hjälp av mina skidstavar tar jag mig långsamt, långsamt ner för den resterande biten av den brantare delen av vad som återstår av backen. "Lyckligtvis" hade jag flugit, rullat och glidit så långt att det inte längre var så långt ner till plattare mark. Där övertalade P mig att sätta på skidorna, och sedan lät jag dem föra mig till liften. Försökte använda mitt vänstra ben så lite som möjligt, samtidigt som jag med högra benet gjorde mitt bästa för att hålla farten under kontroll.

Att sätta mig i stolliften och lyfta fötterna/skidorna till fotstödet gjorde så ont att jag skrek till. Sedan kom gråten. Jag grät för att det gjorde ont och för att jag visste att jag inte skulle kunna skida mera resten av veckan. Jag grät för att jag varit så idiotisk och inte saktat ner när jag hade valet att göra eller inte göra det, och jag grät för att detta måste hända just när det hade börjat gå så bra och P och jag hade kunnat börja skida så mycket tillsammans.

Till gondolliften som vi behövde komma till för att ta oss ner skjutsade P mig på skidor, så att han skidade före och så drog han mig med skidstavarna mellan oss. Försiktigt och långsamt skidade han, för varje användning av min vänstra vadmuskel gjorde fruktansvärt ont. Väl framme vid liften besökte vi första hjälpen, där jag fick en rullstol, och så skickades vi ner. Där togs vi emot av flera första hjälpen-hjältar som flyttade mig till en annan rullstol och sedan sjuktsade de oss till läkare.

Mitt ben röntgades och undersöktes med ultraljud. En liten spricka i mitt vadben, men inga synliga skador i mina muskler. När undersökningarna var gjorda kom mina svimattacker. Jag svimmade nästan när jag satt på "sängen" och läkaren kände på mitt ben. Jag svimmade nästan när jag fått tryckförband runt benet och läkaren ville att jag skulle prova gå. Jag svimmade nästan när jag skulle försöka gå igen. Jag svimmade nästan bara av att sitta upp. Jag svimmade nästan - så på gränsen mellan avsvimmad och vaken har jag nog aldrig varit tidigare - när jag flyttats till väntrummet och satt i en rullstol och försökte äta. Jag svimmade nästan efter att jag äntligen hade fått gå på toa. Och jag fortsatte att nästan svimma ännu många gånger medan jag halvlåg i väntrummet och försökte få i mig juice, chokladpuddig, smörgås, äpple, choklad, vatten och müslistänger tills jag var tillräckligt stabil för att kunna åka hem. Men de var tvungna att skjutsa oss.

Läkaren sa att det positiva med min skada är att jag inte behöver gips. Han trodde att jag inte ens skulle behöva kryckor. Efter att ha sett mitt illamående och mina svimattacker sa han åt P att han är förvånad över att jag har så ont. Sprickan är så liten att den knappt syns på röntgenbilderna. Men ont gjorde det, och kryckor behövde jag verkligen.

Första dagen med skadat ben höll jag ännu gott humör. Vilade ut och njöt av att sitta ute i solen och läsa. Andra dagen kröp frustration och ledsenhet närmare, men solens värmande strålar lyckades ännu rädda mig. Men tredje dagen av att stanna hemma och inte kunna göra någonting blev för mycket. Jag hatade livet. Grät så fort jag inte höll tankarna upptagna med en bok. Jag ville så gärna flyga, men hade kraschlandat i min dumdristighet.

Sedan dess har varannan dag varit okej, varannan jobbig. Jag avskyr att vara så osjälvständig. Att inte kunna duscha utan hjälp känns nästan lika illa som att vara i alperna men inte kunna skida. Och alla telefonsamtal med försäkring och läkare hit och dit börjar verkligen ta på mina krafter. Jag hoppas hoppas hoppas att det börjar lugna ner sig nu och att jag kan gå till läkaren på torsdag. Hade helst gått idag men det var inte möjligt att fixa.

Jo, jag vet att det hade kunnat gå mycket värre. Och jo, jag är tacksam att det inte var knät som tog skada. Att det var mitt vänstra ben och inte mitt högra. Att sprickan bara är liten och jag inte behöver gips. Att resten av min kropp är oskadd. Att jag har en pojkvän som är världens bästa och tar hand om mig mer än han skulle behöva. Men, visst är jag riktigt förbannat sur på situationen också.

Ta hand om dig,

Julia <3

Gillar

Kommentarer