Sett på internet

Hej på er, och glad första april! Åh, jag har nog aldrig längtat efter våren och sommaren så mycket som i år. Tänk att april redan är här!

Jag tänkte skippa den vanliga veckosammanfattningen den här gången, för jag tycker själv att mina bilder är så ointressanta och bara samma vecka efter vecka haha. Dessutom har ni redan hört om det roliga från min vecka, efter onsdagen har det mesta bara varit deprimerande. Haha, men! Jag har sett ovanligt många fantastiska videor på internet den här veckan. Därför tänkte jag dela med mig av dem idag:

Alltså det här. Dessa två barn är alldeles fantastiska. Så himla skickliga att de väcker drömmar i mig. Det här vill jag också göra. Någon som vet var man får lära sig detta?! Denna show tar andan ifrån mig och klistrar ett stort leende över hela mitt ansikte. Det pirrar i magen på mig.

Jay Shetty har gjort det igen. Han är så fruktansvärt bra på att tala och på att sätta ord på sånt som nog många av oss känner. Först nu insåg jag att det är han som ligger bakom många av de videor som fått mig att gråta och känna så mycket att det känns som om hjärtat ska hoppa ut ur bröstet. Måste nog titta igenom alla hans videor någon dag... Men den här, den handlar om brister i utbildningen. Om att livet är det svåraste provet men att vi sällan förbereds för det. Så, så, så mycket tänkvärt ryms i dessa minuter.

Peter Hollens har också gjort det igen. I flera veckor har han publicerat ledtrådar, bilder och korta klipp på instagram, och jag har knappt kunnat bärga mig. Alla karaktärer är SÅ spot on, och hela videon är så himla bra. Gillar du Harry Potter? Då får du inte missa detta! Och om du inte gillar Harry Potter (får du gärna berätta varför), tycker jag du kan titta ändå för att videon är så välgjord.

Den här videon var så viktig för mig att se. Jag lever i en tid då jag håller på att bli galen av mina humörsvängningar. Brey påminde mig om att det är alldeles normalt att sörja varje förändring, och att denna berg-och-dalbana är en naturlig del av processen. Hälsosam, till och med. För det betyder att man tillåter sig själv att känna. Tack för det.

Ta hand om dig,

Unia <3

Gillar

Kommentarer

De gamlas dans

Idag blev min bror och hans klass äldst i gymnasiet, vilket naturligtvis firades med De gamlas dans. Det var första gången jag besökte mitt gymnasium sedan jag själv blev student, så mycket har hänt sedan dess så det kändes lite konstigt att vara tillbaka där. Dansen var i alla fall väldigt fin och ungdomarna hur snygga som helst! Alla minnen från dagen då jag själv fick leka prinsessa kom tillbaka, så jag tänkte att vi kan ta en titt på hur det såg ut då, för fem år sedan. Eller, rättare sagt, hur jag såg ut haha.

Ta hand om dig,

Unia <3

Gillar

Kommentarer

Jag hade dansuppvisning i Singapore!

Jag minns ännu den där dagen i augusti när NUS hade sin Student Life Fair. Ivrig som jag är hade jag redan kollat upp när alla dansgrupper skulle ha uppvisning, och var de hade sina bord. Efter uppvisningarna visste jag vilka grupper jag var intresserad av och ville anmäla mig till deras open classes och auditions. Så jag gick från bord till bord, och den sista gruppen jag gick till var NUS Chinese dance. De gav mig också det bästa intrycket.

Jag togs emot av en glad tjej och frågade om de tar emot utbytesstuderande. Efter att ha klargjort med någon mera kunnig fick jag ett jakande svar och de sa till mig att om jag verkligen vill med ska jag visa det på audition och bara göra mitt bästa. Efter att ha frågat om jag har någon dansbakgrund sa tjejen att det kommer att vara lätt som en plätt för mig, och började redan tala om uppvisningar. "Tyvärr har vi alltid vår produktion på våren, men ibland får vi erbjudanden att uppträda utanför skolan, så kanske du får chansen att uppträda under den här terminen!" Riktigt, riktigt ivriga var de, haha.

Jag deltog i deras open class och föll pladask. Jag deltog i deras audition och blev ännu mera förälskad. Så förälskad att jag bestämde mig för att prioritera dem och ge upp den gruppen som jag först varit säker på att jag ville gå med i, ifall jag skulle komma med i båda. Tiden efter audition var en enda stor nervositet. Det var först då jag insåg hur otroligt gärna jag verkligen ville komma in. När jag äntligen fick beskedet att jag kom med i NUS Chinese dance blev jag ungefär lika glad som jag skulle bli av att komma in i en dansskola haha. Och den lyckan höll i sig hela terminen. Varje timme, både nybörjar och avancerad, har jag njutit. Njutit av att få träna teknik, av att få hoppa, och av att få lära mig en ny dansstil. Och njutit av att få känna mig som en del av en så bra dansgrupp, där alla göra sitt bästa och där alla är så glada, snälla och välkomnande. Och njutit av att få känna mig löjligt stolt varje gång jag förstår något som läraren säger på kinesiska, haha.

Så kom dagen i mitten av oktober som jag hittade följande meddelande på WhatsApp:

Gissa om jag blev glad?! Eftersom terminen redan då höll på att lida mot sitt slut hade jag gett upp hoppet om att få chansen att uppträda med dem. Att de bad mig att komma och uppträda gjorde mig SÅ HIMLA GLAD! Ännu mer chockerad blev jag när jag insåg att vi sammanlagt var sex personer som skulle uppträda. Wow!

Första träningen ägde rum och jag blev minst sagt överväldigad. Vi var bara tre personer per dans. Jag skulle dansa med en enorm solfjäder (för första gången) och koreografin var både snabb och krävande. De två andra i min grupp kunde redan koreografin från tidigare och jag kände mig som världens sämsta dansare, ungefär, när de försökte lära mig. "Glöm inte bort din andra arm!" uppmanade de otaliga gånger, men hur skulle jag kunna hålla reda på den också när jag hade fullt upp med solfjädern och med att komma ihåg rörelserna?! Haha. Förstås tappade jag inte gnistan utan var fortfarande lika ivrig efter träningen, men lite fundersam var jag nog över hur jag någonsin skulle lära mig den där koreografin. Dessutom kände jag mig otroligt klumpig och inte alls som en person som har dansat i 13 år.

Dagen efter skickade danskaptenen ett meddelande till mig där hon försiktigt frågade om jag skulle vara okej med att flytta till den andra dansen. Hon var väldigt viktig med att det endast är på grund av tidsbristen, att det kan vara ganska utmanande att lära sig en helt ny teknik på en så kort tid och endast en handfull av träningar. Jag hade sett den andra dansen också, den var med lanterns istället för solfjäder och mycket långsammare, men även mycket längre och såg otroligt proffsig ut. Men jag svarade att naturligtvis passar det mig ifall de tror att den är lättare för mig att ta till mig, för jag var ju superglad bara över att få uppträda med dem. Och allvarligt talat var jag ganska rädd för att totalt göra bort dem på uppvisningen med mina icke-existerande solfjäderskills.

På min andra första träning var det igen privatundervisning som gällde och jag fick lära mig hela koreografin, 4,5 minuter lång, på tre timmar. Visst, den var lättare än solfjäderdansen, men ja, otroligt utmanande också. Det var mycket höfter, mycket flickighet, mycket koordination och mycket "liknande-men-inte-helt-likadant". Jag blev rätt snurrig till slut och till sist gick genomgångarna bara sämre och sämre. Men trots att videon vi filmade såg alldeles katastrofal ut gick jag från träningen med större självförtroende än den förra. Själva rörelserna kändes överkomliga och jag visste att med tillräckligt med träning skulle jag lära mig koreografin också. Det blev mycket övning på egen hand tills vi hade nästa träning!

Träning nummer två kändes SÅ MYCKET BÄTTRE. Ibland var till och med jag den enda som kom ihåg hur koreografin gick. Varje genomgång gjorde mig säkrare och jag kunde småningom börja fokusera lite mera på detaljer. För detaljer finns det gått om i kinesisk dans kan jag säga! Hur ska armarna vara, hur ska fingrarna hållas, är foten flex eller point, vart ska jag titta, hur ska vikten fördelas, hur var takten nu igen, vad gör huvudet, osv. Vi filmade en video som såg mycket bättre ut än den förra, även om jag blev medveten om hur annorlunda mina rörelser ser ut jämfört med de andras. Men endast genom medvetenhet kan man förändras, och jag visste vad jag skulle fokusera på nästa gång! Följande dag träffade jag en som gör solfjäderdansen och hon frågade hur vår träning hade gått. När jag sa att det kändes mycket bättre nu svarade hon positivt och sa att hon såg det på videon också. Det gav mig än mera självförtroende och det kändes som om jag hade fått tillbaka mitt ansikte (för att använda ett kinesiskt uttryck).

Tro det eller ej, men vi hade bara en träning till. Ja, tre träningar inför en föreställning. De är alldeles galna. Träningen gick smidigt, vi drog bara igenom dansen några gånger och fick feedback av danskaptenen. Visst kom hon med många förbättringskommentarer, men det kändes ändå överkomligt och inte som så väldigt stora saker.

Uppvisningsdagen

Vi träffades i en av de många danssalarna på förmiddagen för sminkning. En av mina kära meddansare hjälpte mig med allting, vilket möjligtvis var till lika stort nöje för henne som för mig. Hon fick använda den ljusaste ögonbrynsfärgen hon har och också vara försiktig med att inte ge mig för mörk ögonskugga. Att applicera eyeliner gjorde henne nästan frustrerad för att mina ögon fungerade så konstigt haha. Men bra blev resultatet och jag fick till och med använda lösögonfransar för första gången! Jag blir gång på gång så överväldigad av hur generösa och hjälpsamma alla är här, en av dansarna hade hjälpt mig att skaffa balettskor (för jag lämnade förstås hela min balettutrustning i Finland), och allt annat fick jag låna av andra dansare. Men hårnät fick jag vara utan haha, när vi insåg att jag nog inte kan ha ett svart hårnät och antagligen inte skulle hitta ett ljust någonstans, haha.

Det blev lite skräckblandad förtjusning för lösögonfransarna för mig. Otroligt obekvämt tills jag blev van, och så ser jag nog lite skrämmande ut med så där långa och mörka ögonfransar tillsammans med mitt ljusa hår (speciellt med stage makeup haha). Men i slutet av dagen utbrast jag till och med "I wish I had this long eyelashes naturally" haha!

När vi var färdigt sminkade begav vi oss till Sun Yat Sen Nanyang Memorial Hall där uppvisningen skulle äga rum. Vi var del av en kulturfestival, hur coolt är inte det?! Det var dock inte lika stort som jag hade föreställt mig, till min stora lättnad haha. Där hade vi gott om tid för att byta om till våra vackra dräkter och göra sound- och stagecheck. Vi fick även en liten lunch innan det var dags för oss att gå upp på scenen och ge vårt allt!

Solfjäderdansen var först ut och huh så nervös jag blev redan när de gick upp på scenen! Alla de andra kändes hur lugna som helst så jag hade också lyckats hålla mig lugn dittills (eller ja, jag hade i och för sig varit nervös redan i många dagar), men medan den andra gruppen dansade steg nervositeten högre och högre. Jag var lyckligtvis inte ensam och min danskompis försökte lugna ner mig, sa att det kommer gå hur bra som helst. Till och med när den andra gruppen kom ner från scenen och vi skulle gå upp, hann danskaptenen (som dansat i den andra dansen) till och med säga åt mig att jag inte behövde vara nervös. Tyvärr hjälpte dock inte deras ord alls, min kropp ville inte lyssna på dem överhuvudtaget. Jag tror att jag aldrig varit så nervös för en dansuppvisning tidigare. Jag menar, här är jag, en finländsk blond flicka, och ska ha dansuppvisning i självaste Singapore, där alla är proffs på allt de gör. Och inte bara det, jag skulle uppträda med kinesisk dans, med en koreografi som vi haft bara tre träningar för, och allas blickar skulle vara på mig för jag stod minsann ut trots att vi alla hade identiska dräkter, frisyr och (nästan) smink. Det kunde min vän i publiken garantera, hehe. Jag skämtar inte när jag säger att jag skakade genom hela dansen. Till och med musklerna i mitt ansikte darrade, så jag klarade inte av att le. Och klänningen trasslade sig hela tiden kring mina ben, kändes det som.

Men jag kom ihåg hela koreografin. Jag fick ingen black-out. Jag föll inte. Jag gjorde åtminstone inte totalt bort mig. Och efteråt kände jag mig nog ganska stolt. För på videon ser jag faktiskt inte så bortkommen ut. Det gick faktiskt ganska bra, tycker jag.

Spänningen var dock långt ifrån över. Konferencieren pratade kinesiska och när hon började prata efter vår dans fick jag oroväckande reaktioner från mina fina dansvänner. "Oh!" "Oooooh..." "Oh no!" lät de och de såg väldigt nervösa och förvånade ut. Jag frågade vad som står på, men trots att ingen svarade visste jag egentligen svaret. Mina farhågor blev bekräftade när vännerna sa åt mig att följa konferencieren och ingen av dem följde med mig. Förstås ville de ställa mig några frågor! Först var jag lite rädd att det hela skulle ske på kinesiska, för även om jag skrutit om mina kinesiskakunskaper är de nog inte ännu så bra att jag skulle förstå något av vad hon säger, och än mindre kunna svara henne. Men lyckligtvis var första frågan, ställd på engelska, om jag pratar kinesiska. Sedan följde frågor som om jag studerar vid NUS, varför jag började med kinesisk dans och vad jag tycker att är mest utmanande med dansstilen. Kvinnan var trevlig (och berömde min dans haha) och det var inte för svåra frågor, men otroligt lättad var jag ändå när jag fick ansluta mig till de andra igen och de välkomnande mig med öppna armar och uppmuntrade ord.

Glad att jag åtminstone fick se fabulous ut under den spontana intervjun! Är inte klänningen helt underbar?!

Min finfina vän som kom och titta på oss! Mina dansvänner var nästan lika exalterade över henne som över mig haha, och föreslog att jag skulle hämta henne för att ta bild tillsammans. Vilket underbar idé!

Den här dagen var så fantastiskt rolig och jag är för evigt tacksam över att dessa underbara människor lät mig uppträda med dem. De gav mig ett förtroende som jag själv inte hade gett mig själv om jag fullt ut hade vetat vad det innebar när de frågade mig, och de lät mig överträffa mig själv. Att få dansa sida vid sida med dem och representera NUS Chinese dance var en otroligt stor ära! 谢谢!

Ta hand om dig,

Unia <3

Gillar

Kommentarer