Septembertankar

Vi hade några riktigt varma veckor i augusti. Över 30 grader varje dag. Man var svettig hela tiden. På nätterna blev det inte svalare än 20 grader. Allting var torrt, torrt, torrt. Inget regn på flera veckor. Jag gillar värme. Speciellt om kvällarna älskar jag att gå ut på promenader och känna den varma luften mot min bara hud. Att inte frysa över huvudtaget trots att solen inte längre värmer. Men även jag börjar efter en tid längta efter genombrottet som ligger och trycker i luften i flera dagar. Man känner att det snart kommer att vända. Jag väntar på det stora åskvädret som ska föra frisk luft med sig. Som ska ge vatten åt den törstiga naturen. Som ska göra det lite lättare att andas. Men det där åskvädret kom aldrig.

Tröjor måste ju vara något av det bästa med hösten, eller?

För en och en halv vecka sedan opererades jag. När jag vaknat upp efter operationen och återhämtat mig tillräckligt för att föras tillbaka till mitt rum frågar personen som rullar min säng hur jag mår. Jag är otroligt trött, svarar jag. Och vet ni vad han svarar? Det regnar ute, så du går inte miste om någonting. Du kan lugnt sova vidare. Trots att jag verkligen var extremt trött blev jag väldigt förvånad. Regnar det? Ja verkligen, tillbaka i mitt rum står fönstren öppna och utanför faller regnet i flera timmar. För första gången på, jag vet inte hur länge. Så tacksam.

Sedan dess har vädret varit svalare. Det regnar lite nästan varje dag. Där emellan skiner solen. Och jag ÄLSKAR den friska höstluften. Efter värmeböljan är det lätt att få höstkänslor när regnvädret kommer och temperaturen hålls runt 20 grader - på nätterna betydligt kallare. Trots att det egentligen inte är så kallt klär jag på mig tröjor och yllesockor. För jag älskar det. Samtidigt kommer naturligtvis den välkända höstpeppen till mig. Jag vill göra ALLT. Jag vill delta i #nouwseptemberchallenge och därmed lova minst 15 blogginlägg i september - lika många inlägg som jag hittills skrivit under hela året. Jag vill gå ut och jogga, jag vill stretcha, jag vill yoga, jag vill anmäla mig till nya danskurser. Jag vill ställa upp mål för hur många böcker jag ska läsa i september, jag vill skriva brev, jag vill pyssla, jag vill sticka, jag vill fota, jag vill redigera bilder, jag vill fixa en massa olika uppslag i min Bullet journal, jag vill storstäda lägenheten och helst dekorera om också. Jag vill satsa på Instagram. Jag vill köpa nya kläder. Jag vill, jag vill, jag vill. Men jag håller tillbaka.

Ja, jag har ställt upp mål för september. Men inte hundra stycken. Och inga mål som är omöjliga att nå.

Denna vecka är jag ännu sjukskriven, men nästa vecka börjar jag jobba igen. Nästa vecka börjar också en ny tyskakurs, två gånger i veckan. Och jag vet att det skulle bli riktigt stressigt att publicera 15 blogginlägg inom september, hur gärna jag än vill göra bloggandet till en naturlig del av vardagen igen. Hur mycket motivation jag än har för träning och rörlighet just nu måste jag vara försiktig med min kropp efter operationen, och vill inte heller ännu ställa upp mål eller planer när jag inte vet hur länge det tar tills kroppen återhämtat sig. Och visst är det fint och bra att ställa upp mål, men för att inte känna mig överväldigad och bli ledsen för att jag inte kan uppnå mina mål är jag noga med att ta ett steg tillbaka innan jag skriver ner mina mål. Jag älskar höstpeppen och att känna mig inspirerad och motiverad till allting. Men jag kan ju göra saker utan att de är del av mina mål. Därför har jag för september ställt upp tre prioriteringar som jag vill fokusera på, och några mål som är sådant som jag verkligen vill få gjort under september. Böcker kan jag läsa hur mycket jag känner för. Blogginlägg kan jag skriva så många som jag hinner med och så många som känns kul - utan stress. Yoga, stretcha och träna kan jag långsamt börja göra i den takt som kroppen tillåter. Och så vidare. Njuta av peppen istället för att göra motivationen till stress.

I maj deltog jag i en online workshop om att gestalta och fotografera flatlays. Nu när jag hade tid passade jag på att ta några bilder på min Bullet journal uppsättning för september. Vanligtvis ritar/dekorerar jag inte så mycket i min BuJo, och de gånger jag gjort det har jag oftast tagit modell av någon annan. Men denna månad inspirerades jag av vår vandring i Lüneburger Heide (ett fantastiskt ljunglandskap) och gestaltade min design helt själv från början till slut. Så glad över hur resultatet blev! Jag brukade tänka att jag är superdålig på att rita, men mitt självförtroende växer varje gång jag vågar prova på något nytt.

Mina senaste blogginlägg har varit väldigt planerade och strukturerade och jag kände att jag saknar att bara sätta mig ner och låta fingrarna go crazy över tangentbordet (haha), och så uppstod detta inlägg. Hur känner du dig nu när september är här? Blir du lika galet höstpeppad som jag?

Ta hand om dig,

Julia <3

Gillar

Kommentarer

Svar på frågestunden

Hej! Det blev lite senare än planerat, men nu är det äntligen dags att svara på era frågor från min frågestund. Stort tack till Déa och Felicia som skickade in frågor! Vi kör genast igång, tycker jag.

Hur bra tyska kunde du innan du flyttade till Hamburg?

För att svara på denna fråga känner jag att jag måste börja från början: Jag läste tyska ungefär fem år i skolan, från åttonde klass till abituren. När jag tog studenten var min tyska helt okej, i stundenskrivningarna skrev jag Eximia (nästbäst vitsord) i kort tyska. Men sedan använde jag min tyska knappt alls i fem år, och när jag skulle börja prata tyska med min pojkvän för att förbereda mig för flytten gick det inte alls bra haha. Jag förstod språket ganska bra om tyskarna inte pratade för snabbt, men fick knappt fram något alls när jag skulle prata. Innan flytten hann jag dock i maj ännu gå en nybörjarkurs i muntlig tyska vid Helsingfors universitet, och även om det verkligen var nybörjarnivå och bara för några veckor, väckte den tyskan i mig igen och tog bort barriären som hindrade mig från att våga prata. När jag i juni tog ett nivåtest för att ta reda på vilken tyskakurs som vore lämplig för mig var jag nästan halvvägs till B2 (enligt den europeiska referensramen - A1 nybörjare och C2 modersmålsnivå). Min rådgivare vid folkhögskolan sa att om jag ännu tränar lite på egen hand skulle jag antagligen kunnna hoppa direkt till en B2.2 kurs, men jag valde ändå att börja med B2.1.

I mitten av augusti kom jag till Hamburg och från den stunden talade min pojkvän så gott som bara tyska med mig. Jag talade så mycket tyska som möjligt tillbaka, men det blev ändå mest engelska. Men jag är envis och jag visste att jag måste våga prata tyska för att lära mig språket ordentligt, så alltid när jag hade kontakt med myndigheter, affärspersonal och andra liknande personer tvingade jag mig själv att göra det på tyska istället för att fråga om de pratar engelska. Därför var jag dock också alltid nervös för något så enkelt som att gå till mataffären, haha. Men ja, vad ska jag nu sammanfattande svara... Min tyska var väldigt bristfällig och osäker men nog helt okej när jag flyttade hit. Med min målmedvetenhet, regelbunden användning och en tyskakurs förbättrades min tyska dock ganska snabbt, och andelen engelska i mina meningar blev mindre och mindre.

Har det varit svårt att vänja dig vid att prata tyska dagligen?

Ärligt talat, nej. Väldigt många pratar om att det är så svårt (om inte till och med omöjligt) att byta språk som man pratar med till exempel sin partner. Med facit i hand kan jag dock säga att det för mig och min pojkvän inte alls kändes konstigt att övergå från engelska till tyska. Jag är också evigt tacksam för hans tålamod och hans beslutsamhet över att prata bara tyska med mig, även när mitt språk var på en bebis nivå haha. Just det var väldigt ansträngande för mig i början, att aldrig kunna uttrycka mig ordentligt på tyska. Men någonstans måste man börja, och bara genom att gå igenom den frustrerande perioden då ens ordförråd är lika bristfälligt som ett litet barns kan man ta sig vidare. Så helt utan utmaningar var det förstås inte, men den totala lyckan när jag inser att jag klarar av att leva mitt liv på tyska väger upp för alla frustrerande ögonblick som jag måste gå igenom för att komma hit. Och när man använder ett språk dagligen märker man också framsteg ganska snabbt, så jag valde att se framgångarna istället för alla fel jag gjorde.

Vad fick dig att välja att flytta till just Hamburg och övervägde du några andra städer i Tyskland?

Jag visste redan länge att jag ville lämna Finland efter mina studier. Just Hamburg blev det för att jag träffade en tysk kille under mitt utbyte i Singapore som blev min pojkvän, och han bodde/bor i Hamburg. Så nej, jag övervägde aldrig några andra städer i Tyskland, förutom att jag innan jag visste vart jag skulle ta vägen övervägde Tyskland som ett alternativ. Men jag kom aldrig så långt då att jag redan visste till vilken stad jag i så fall skulle vilja flytta.

Vad har varit dina största utmaningar med flytten (förutom corona)?

Hmm, bra fråga! Att ringa telefonsamtal på tyska skulle jag nästan vilja säga att har varit (och är) min största utmaning haha. Jag har alltid avskytt att ringa, men att göra det på tyska har tagit min ångest till en helt ny nivå. I början fick jag kämpa i dagar innan jag vågade ringa ett samtal till någon på tyska, för tillfället går det lättare men jag undviker det så långt som möjligt (även om jag ibland utmanar mig själv och tvingar mig att ringa även om jag kunde skicka ett mejl istället, men det händer sällan).

Att ställa om från ett distansförhållande till att bo tillsammans, och på det stressen som en flytt alltid bär med sig, och därtill en hel del projekt som behövde fixas i lägenheten och naturligtvis alla aspekter som kommer med att flytta till ett nytt land var inte heller så enkelt i början. Ojämlikheten i våra positioner var också ansträngande för oss båda, när den ena redan har sitt liv här och den andra ingenting och kan inte ens språket. Men när stressen lagt sig och vardagen började rulla på kunde vi också börja njuta av att vara tillsammans.

Oklarheten innan själva flytten var också en utmaning. Hur jag skulle transportera mina saker, vad jag skulle göra med de saker som jag inte kunde ta med mig, vad jag byråkratiskt måste organisera, och känslan av att bära på största delen av alla känslor och funderingar ensam. Men jag stressar oftast inte i onödan och tror alltid på att allting kommer att ordna sig, så oftast kände jag mig inte så stressad över dessa saker heller. Vilket under mina sämre stunder i sig gav upphov till stress - jag greps ibland av panik över att jag var så oförberedd och frågade mig om jag verkligen övervägt mitt beslut tillräckligt och om det var det rätta att göra och om man "bara så" kan flytta till ett annat land. Men nu vet jag - inom EU är det verkligen enkelt att flytta till ett annat land (även om tyskarna älskar byråkrati) och att flytta hit var absolut rätt beslut!

Sist och slutligen har min flytt till Hamburg gått väldigt smärtfritt i det stora hela. Visst finns det utmaningar med allting och naturligtvis har det funnits svåra och jobbiga stunder, men när jag tittar tillbaka på hur enkelt det sist och slutligen var att till och med få ett jobb på dagis här (som först såg väldigt invecklat och komplicerat ut) känner jag så stor tacksamhet för att livet igen ville mig väl. Och ja, naturligtvis saknar jag mina nära och kära som inte är här. Men det gör jag var jag än bor eller befinner mig, eftersom alla mina käraste personer är så utspridda i världen. Jag är van vid långdistansrelationer.

En maträtt du aldrig tröttnar på?

Pasta med vegetarisk "köttfärssås" haha. Jag är nog i allmänhet inte den som så lätt tröttnar på maträtter, men helt vanlig "spaghetti bolognese" (vegetarisk) eller vad man än vill kalla det, tror jag att jag aldrig skulle kunna tröttna på. Det går liksom alltid hem, lika gott varje gång.

Déa önskade också att få se bilder på lägenheten. Min pojkvän känner sig dock inte bekväm med att jag skulle publicera bilder på vår lägenhet, och eftersom jag respekterar hans åsikter och känslor måste jag tyvärr säga nej till den begäran. Men här är åtminstone en bild på mig på vår balkong, hehe.

Tack igen en gång för era frågor! Det var väldigt kul att svara på dem och att få reflektera över min flytt. Hoppas att ni tyckte att det var intressant att läsa. Om ni har flera frågor eller tips på vad ni skulle vilja läsa om är det bara att lämna en kommentar!

Ta hand om dig,

Julia <3

Gillar

Kommentarer

Min relation till Instagram

Ibland älskar jag intensivt, vill bli mera involverad, investerar massor med tid och vill utveckla vårt förhållande. Ibland nästan avskyr jag, blir trött på allting och överväger att göra slut. Det är ett stormigt förhållande vi har, Instagram och jag. 14.02.2018 skapade jag detta utkast, och nu har jag äntligen skrivit detta inlägg som funnits på min lista över blogginlägg att skriva i, ja, över två år. Hur ser min relation till Instagram ut egentligen?

Så här "typiskt instagrammiga" bilder tar jag väldigt sällan, och känner mig alltid lite löjlig när jag gör det haha. Men har samtidigt roligt!

Hur det började

Jag var sen med att skaffa Instagram. Alla andra gjorde det, och jag ville bevisa att jag inte behöver det. Haha. Det var faktiskt min balettlärare som i februari 2016 fick också mig att skaffa Instagram. Så jag skaffade Instagram för att hon hade videor som kunde hjälpa mig. Jag bestämde mig för att ha Instagram som en dans-inspirationskälla, att huvudsakligen följa inspirerande danskonton och inte ladda upp egna bilder. I början var jag ganska sträng med vem jag följde, men med tiden kändes det dumt att inte följa tillbaka när vänner började följa mig. Så sakta men säkert fylldes mitt Instagram-flöde med vardagsbilder från vänner och bekanta bland alla dansbilder och bilder från andra idoler som jag följde. Och, i början av januari 2017 publicerade jag min första bild på Instagram. Min bildtext löd: When the world looks this beautiful, I lose my instagram virginity.

Tiden som följde var jag inte särskilt aktiv med att ladda upp bilder. Gjorde det lite nu som då, när jag ville "marknadsföra" blogginlägg eller sett något extra fint på en promenad. När jag åkte på utbyte till Singapore hösten 2017 blev naturligtvis Instagram en kanal där jag kunde dela mina upplevelser med vänner, familj, bekanta och andra intresserade. Jag hade dock som regel att endast ladda upp bilder fotade med min kamera till mitt flöde, så väldigt aktiv var jag nog inte på Instagram under den tiden heller. När jag kom tillbaka från utbytet blev jag dock desto aktivare, känns det som. Det var någon gång under den tiden som jag började planera mitt flöde, i vilken ordning jag skulle ladda upp mina bilder. Jag började bry mig mera och blev mera kreativ med Instagram, gjorde det till något "större" än förut. Sedan dess har mitt intresse som sagt gått upp och ner. I något skede struntade jag också i bara kamerabilder-regeln och nuförtiden är det nog mest mobilbilder som syns i mitt Instagram-flöde.

Bilden som fick mig att fölora min Instagram-oskuld, haha.

Följare och likes

Jag har, i Instagram-skala mätt, väldigt få följare och får också, i Instagram-skala mätt, väldigt få "likes" på mina bilder. Vanligtvis bryr jag mig dock inte ett dugg om dessa siffror. Men de gånger jag får lust att lämna Instagram, är det nog dessa siffror som tillsammans med tiden som jag kan döda med hjälpa av Instagram är orsaken till min trista känsla. För ibland faller naturligtvis också jag offer för de negativa sidorna av sociala medier. Ibland kan även jag bli besviken för att jag får så få likes på en bild som jag själv är supernöjd med. Ibland känns det som om ingen ser eller bryr sig om mina bilder, och ibland leder dessa känslor till att jag överväger att radera hela appen.

Den klart största delen av tiden spelar dock siffrorna ingen roll. Åtminstone inte på det sättet att de skulle påverka mig negativt. Snarare fungerar de som ett intresseobjekt, något att lära sig mera om och att experimentera med. Jag tycker att marknadsföring, algoritmer och strategier är väldigt intressant (även om jag inte kan så mycket), och lockas ofta av t.ex. artiklar om hur man ökar sin synlighet på Instagram eller hur man skriver de bästa bildtexterna. Inte för att jag absolut vill växa på Instagram eller för att jag skulle vilja ändra på mitt konto för att få flera följare/likes, utan bara för att jag är intresserad helt enkelt.

Mina mest gillade bilder på Instagram 2017, 2018 och 2019.

Vad instagram är för mig

Så vad är då Instagram för mig, om inte en jakt efter gillningar och följare? Det som jag tycker mest om med Instagram är att få vara kreativ. Jag gillar att bygga upp mitt flöde och att ha en plats att visa mina bilder på. Även om jag inte har något konkret mål/någon konkret idé bakom mitt flöde, tycker jag om att leka med kompositionen och bygga upp det på ett sätt som tilltalar mina ögon. Balans, variation och harmoni skulle jag säga att jag strävar efter. Men för mig spelar också den enskilda bilden en stor roll, och jag vill alltid ha någon sorts orsak för att ladda upp en bild. Jag tycker t.ex. inte om att ladda upp gamla bilder om jag inte har en förklaring till varför jag gör det. Utgår alltså mera från bilden än från flödets estetik när jag väljer vad jag laddar upp, om man kan säga så.

Den största orsaken till att jag har Instagram idag är dock möjligheten att hålla kontakt med andra. Nej, att följa varandra på Instagram kan verkligen inte ersätta personlig kontakt, det menar jag absolut inte. Men med hjälp av Instagram kan jag få små inblickar i vänners vardag, jag kan känna en koppling till t.ex. vänner från mitt utbyte och jag kan dela med mig av bitar från mitt liv för personer som är intresserade. Speciellt efter mitt utbyte kändes det bra att ha en engelsk kanal som tillägg till bloggen som är svensk, eftersom jag där fick så många vänner som inte kan svenska.

På Instagram hittar ni mig @uniah95.

Min nuvarande relation till Instagram

De senaste månaderna har jag, tack vare all tid som står till mitt förfogande, varit ovanligt aktiv på Instagram. Nuförtiden laddar jag upp en bild nästan varje dag, och har laddat ner appen Planoly för att planera mitt flöde. Tidigare använde jag UNUM, men det blev väldigt stökigt och fungerade inte som tidigare så jag ville hitta något nytt. Planoly är riktigt kul och inspirerade mig igen att "step up my game" haha. Det som jag gillar mest med Planoly är att man även kan använda det på datorn, och således behöver jag inte överföra bilder till telefonen längre de gånger jag använder min kamera, utan kan ladda upp dem till Planoly och därifrån direkt till Instagram. Guld! Haha.

Jag har haft riktigt roligt med att utveckla mitt flöde och ladda upp bilder mera regelmässigt. Visst kommer det även nu dagar då jag inte orkar mera, inte har någon lust, men då låter jag det helt enkelt vara. Jag har som sagt inget mål med Instagram och tjänar ju inga pengar varken där eller här på bloggen, så antalet följare och så är ju inget som spelar någon roll. Jag tycker bara att det är kul att få vara kreativ och tycker att det är intressant att se om jag t.ex. kan öka antalet gillningar eller följare genom att vara mera aktiv. Att se vilka bilder som får flest likes är också intressant. Det viktigaste är dock att jag vill bli glad när jag tittar in på mitt eget flöde, och det blir jag just nu. Så ja, min nuvarande relation till Instagram är riktigt bra, även om jag de senaste dagarna igen funderat på om jag kanske borde ägna denna app lite mindre tid.

Har du Instagram och hur tänker du om denna älskade och hatade plattform? Berätta gärna i kommentarsfältet!

Ta hand om dig,

Julia <3

Gillar

Kommentarer