Bilderna i detta inlägg är tagna av min pojkvän och mig.

Nästa år planerar min pojkvän och jag att göra en cirka nio månaders lång vandring genom Sydeuropa. Från Spanien till Bulgarien. 7000 km till fots. Eller så långt vi kommer.

I flera månaders tid har vi sysselsatt oss med att samla information och inspiration, planera rutten och införskaffa utrustning. Och de första dagarna i oktober var det äntligen dags: Vår första testvandring! Vi åkte till Harz, en bergskedja i norra Centraltyskland (enligt min definition haha) för att vandra Harzer-Hexenstieg; Häxstigen. Eftersom vi bara hade möjlighet att ta semester ett förlängt veckoslut gick vi de nästan 100 kilometrarna på tre dagar (två hela och två halva dagar).

Lycklig när friluftsmänniskan i mig får leva ut sina drömmar.

Även om jag älskat att gå på promenader (även långa sådana) hela mitt liv, har jag verkligen väldigt lite vandringserfarenhet. Och med väldigt lite menar jag nästan ingen. En vandring med en övernattning har jag gjort, annars har det bara varit dagsäventyr som jag varit på. Och aldrig i "riktiga berg". Nu kanske någon ifrågasätter om det verkligen är så smart att planera en nio månaders vandring utan att ha någon vandringserfarenhet. Det gör jag också, haha. Men jag är en person som väldigt långt litar på magkänslan, och jag känner i hela mig att vandring är något för mig. Länge har jag drömt om att åka på vandringsresor, men det har inte blivit av eftersom jag inte överhuvudtaget vetat hur man ska gå till väga för att förverkliga något sådant. Tur för mig som hittat en pojkvän med rätt så mycket vandringserfarenhet. Nu har jag någon som kan intorducera mig till vandringslivet!

Detta var vår första spektakulära utsikt. Jag var tvungen att skrika och blev till och med tårögd. Det var så vackert!

Min första flerdagars vandring gjorde mig inte besviken. Jag älskade att vandra uppåt, uppåt, för att plötsligt mötas av en fantastisk utsikt. Jag älskade att vandra framåt utan att veta vad som väntade mig runt hörnet. Min pojkvän hade skött så gott som all planering av denna vandring och jag gick in i äventyret utan att egentligen ha någon aning om vad jag skulle förvänta mig. Men jag hade verkligen inte trott att vi skulle få se så vackra platser! Och just detta tror jag att kommer att vara min energikälla under varje vandringsdag. Naturen har förmågan att röra mig till tårar, framkalla glädjetjut och få mig att studsa av iver även när jag är så trött att jag helst skulle lägga mig ner och fötterna skriker att de inte vill ta ett steg till. När jag vandrar i vackra landskap kommer jag framåt oberoende av hur starkt fotbottnen bränner.

När jag kollade hur väderleken skulle se ut under vår vandring utlovades storm och regn. Jag kollade inte flera gånger, och största delen av tiden sken solen.

Det var många "första gången" för mig och oss under våra dagar längs Harzer-Hexenstieg. Första gången vi gör en flerdagarsvandring tillsammans. Första gången vi vandrar med tält. Första gången vi lagar mat med vårt lilla spritkök. Första gången vi filtrerar vatten. Första gången vi testar all utrustning. Första gången vi sover i vårt tält en regnig natt. Första gången vi sover i vårt tält en dimmig natt. Första gången en storm hotar vårt tält (och oss i tältet). Första gången vi testar konceptet att bara ta bilder med min pojkväns telefon. Första gången vi måste bära med oss allting som vi behöver för tre nätter. Första gången vi vandrade tre dagar utan att duscha. Och så vidare. Förutom att vi den sista dagen inte luktade så gott var det många väldigt lyckade första erfarenheter!

Vårt sista pausställe innan de två sista kilometrarna till tågstationen. Vi hade gott om tid, så jag tog av mig skorna, tvättade mina fötter och kände mig precis lika harmonisk som på bilden. Åtminstone nästan, hehe.

Efter denna tre dagars vandring ser jag ännu mera fram emot att uppleva mera av världen till fots. Jag hoppas och ber att situationen med Coronaviruset hinner lugna ner sig till vår planerade start så att vi kan genomföra vår nio månaders vandring genom Sydeuropa...