Slutet är nära

Idag är det sista november. Om nio dagar är mitt utbyte officiellt slut. Igår åkte den där ena bästa vännen tillbaka till Finland och nu känns det tomt. Speciellt eftersom planen var för mig att åka till Bali idag, en resa som blev inställd på grund av vulkanutbrott. Dessutom finns det ett datum för min hemkomst till Finland, något som jag har väldigt blandade känslor för. Sorg - för jag vill verkligen inte lämna det här och säga hejdå till alla nya vänner. Lättnad - för att jag har flygbiljetter och för att det ändå ska bli ganska skönt att komma hem och se alla igen, få vara vid mina bästa vänners sida igen. Skräck - för att jag numera tycker att 28 grader är kallt. Risken finns att det är minus 28 när jag kommer hem. Oro - kommer jag inte att dö av långtråkighet i Finland?

Tiden har gått allt för snabbt, vilket jag ju nog var beredd på. Men att redan lämna detta? Nej, det vill jag inte. Att komma hit på utbyte har verkligen varit något av det absolut bästa jag någonsin gjort. Jag vill inte veta hur det blir att komma hem till allt det vanliga när så mycket har hänt i mitt liv under detta halvår. Jag har fått uppleva så mycket och jag har växt massor i mig själv. Det är nog mera än kylan jag är rädd för med ankomsten till Finland.

Lyckligtvis finns det dock många andra flygbiljetter förutom den från Bangkok till Helsingfors. Det finns flygbiljetter till Filippinerna, Vietnam och Bangkok. Plus ett flyg inom Vietnam och ett från Krabi till Kuala Lumpur. Det finns också tid i Singapore och biljetter till Nötknäpparen. En andra bästa vän som har flygbiljetter till min del av världen. Tid med vänner jag träffat här och tid för att se massor av världen. En månad av resande kommer att bli en intressant upplevelse. Samtidigt som jag fruktar att slutet är så nära, vill jag inte vänta på allt jag ännu kommer att få vara med om.

Ta hand om dig,

Julia <3

Gillar

Kommentarer

Sommarfödelsedag i november

Hej från en 22-åring! Jag är van vid att ha födelsedag i november, berättade jag till alla förra veckan. För även om jag vet att det är november nu, så känns det ju verkligen inte så med 30 graders värme varje dag och full sommar. Men oberoende av vad det känns som, så fyllde jag åtminstone år förra veckan. På onsdag ägde en födelsedagsfest rum på vår takterass på åttonde våningen. En fest som en av mina vänner var ansvarig för. Det var hon som planerade och fixade och jag bara hjälpte till. Hur underbar är inte en sådan vän?! Hon hade till och med skaffat en chokladtårta där det stod "Happy birthday Julia"!!! En annan vän bestämde sig för att skippa sitt eget födelsedagsfirande för att fira mig istället, och en annan kom hem en dag tidigare från sin resa till Taiwan bara för min födelsedag. Liksom, VA?! Vad har jag gjort för att förtjäna allt det här? Vad har jag gjort med dessa människor?! Jag känner mig så välsignad. Varje person som dök upp på festen kändes som en födelsedagspresent. Jag blev SÅ glad och kände mig som en prinsessa.

Mina Sumatra-vänner har börjat kännas lite mer som familj än som vänner, och de hjälpte till att ställa igång innan "gästerna" (haha visst var de också gäster!) började droppa in.

Det blev en härlig födelsedagsfest som kändes riktigt som jag. Vi bara chillade, lyssnade på musik och åt gott. Ingen alkohol och inga märkvärdigheter. Att få skratta och umgås med de flesta av vännerna som jag umgåtts mest med här var mera än jag kunde be om. Precis som hemma har jag här lyckats få vänner från olika sammanhang, och därför var det många som inte kände varandra på min fest. Så kul att få introducera dem till varandra och se dem knyta nya bekantskaper de också.

Jag har så fina vänner! Jag hade velat ta individuella bilder med alla, men det kändes lite för mycket att be om haha. Så jag ställde glatt upp när dessa tjejer tog initiativet! Och så tog vi förstås gruppbilder, vi är ju trots allt i Singapore haha:

Haha, syns det att jag stortrivs med dessa människor? Tyvärr var inte alla gäster på plats ännu när dessa bilder togs, men eftersom mörkret anländer så snabbt här var vi tvungna att knäppa dem innan alla anlänt. Sammanlagt hade jag hela 18 gäster! Har jag ens så många vänner i Finland haha?

Jag känner att jag inte kan prata tillräckligt mycket om hur värdefulla alla som jag lärt känna här är för mig. De är så härliga, så roliga, så omtänksamma, och de alla får mig att känna mig så älskad och speciell. Jag kommer att gråta ögonen ur mig vid adjö. Men jag är säker på att jag kommer att se alla igen.

Titta nu på detta! THANK YOU EMA!

Jag tyckte att vi dekorerade ganska fint. Speciellt med denna utsikt blev det ju helt perfekt.

När kvällen var kommen hade jag totalt glömt bort delen av min födelsedag som jag studerade, hade föreläsning, och hade prov. För min födelsedag var magisk. All kärlek jag fick uppleva. Alla fina ord, alla kramar och vackra leenden. Med de sista fortsatte vi till halv fyra på natten - firade i 9,5 timmar insåg vi följande dag. Jag förstår inte att dessa är människor jag känt i bara några månader. De är världens bästa och det kommer vara så tomt att inte ha dem omkring mig ständigt och kunna träffa dem när som helst. Så tacksam för denna tid. Så tacksam för dessa människor. En av mina bästa födelsedagar någonsin.

Tack. Thank you. Danke schön. Dank je. 谢谢。 Hvala vam. धन्यवाद. Teşekkür ederim.

Ta hand om dig,

Julia <3

Gillar

Kommentarer

Jag hade dansuppvisning i Singapore!

Jag minns ännu den där dagen i augusti när NUS hade sin Student Life Fair. Ivrig som jag är hade jag redan kollat upp när alla dansgrupper skulle ha uppvisning, och var de hade sina bord. Efter uppvisningarna visste jag vilka grupper jag var intresserad av och ville anmäla mig till deras open classes och auditions. Så jag gick från bord till bord, och den sista gruppen jag gick till var NUS Chinese dance. De gav mig också det bästa intrycket.

Jag togs emot av en glad tjej och frågade om de tar emot utbytesstuderande. Efter att ha klargjort med någon mera kunnig fick jag ett jakande svar och de sa till mig att om jag verkligen vill med ska jag visa det på audition och bara göra mitt bästa. Efter att ha frågat om jag har någon dansbakgrund sa tjejen att det kommer att vara lätt som en plätt för mig, och började redan tala om uppvisningar. "Tyvärr har vi alltid vår produktion på våren, men ibland får vi erbjudanden att uppträda utanför skolan, så kanske du får chansen att uppträda under den här terminen!" Riktigt, riktigt ivriga var de, haha.

Jag deltog i deras open class och föll pladask. Jag deltog i deras audition och blev ännu mera förälskad. Så förälskad att jag bestämde mig för att prioritera dem och ge upp den gruppen som jag först varit säker på att jag ville gå med i, ifall jag skulle komma med i båda. Tiden efter audition var en enda stor nervositet. Det var först då jag insåg hur otroligt gärna jag verkligen ville komma in. När jag äntligen fick beskedet att jag kom med i NUS Chinese dance blev jag ungefär lika glad som jag skulle bli av att komma in i en dansskola haha. Och den lyckan höll i sig hela terminen. Varje timme, både nybörjar och avancerad, har jag njutit. Njutit av att få träna teknik, av att få hoppa, och av att få lära mig en ny dansstil. Och njutit av att få känna mig som en del av en så bra dansgrupp, där alla göra sitt bästa och där alla är så glada, snälla och välkomnande. Och njutit av att få känna mig löjligt stolt varje gång jag förstår något som läraren säger på kinesiska, haha.

Så kom dagen i mitten av oktober som jag hittade följande meddelande på WhatsApp:

Gissa om jag blev glad?! Eftersom terminen redan då höll på att lida mot sitt slut hade jag gett upp hoppet om att få chansen att uppträda med dem. Att de bad mig att komma och uppträda gjorde mig SÅ HIMLA GLAD! Ännu mer chockerad blev jag när jag insåg att vi sammanlagt var sex personer som skulle uppträda. Wow!

Första träningen ägde rum och jag blev minst sagt överväldigad. Vi var bara tre personer per dans. Jag skulle dansa med en enorm solfjäder (för första gången) och koreografin var både snabb och krävande. De två andra i min grupp kunde redan koreografin från tidigare och jag kände mig som världens sämsta dansare, ungefär, när de försökte lära mig. "Glöm inte bort din andra arm!" uppmanade de otaliga gånger, men hur skulle jag kunna hålla reda på den också när jag hade fullt upp med solfjädern och med att komma ihåg rörelserna?! Haha. Förstås tappade jag inte gnistan utan var fortfarande lika ivrig efter träningen, men lite fundersam var jag nog över hur jag någonsin skulle lära mig den där koreografin. Dessutom kände jag mig otroligt klumpig och inte alls som en person som har dansat i 13 år.

Dagen efter skickade danskaptenen ett meddelande till mig där hon försiktigt frågade om jag skulle vara okej med att flytta till den andra dansen. Hon var väldigt viktig med att det endast är på grund av tidsbristen, att det kan vara ganska utmanande att lära sig en helt ny teknik på en så kort tid och endast en handfull av träningar. Jag hade sett den andra dansen också, den var med lanterns istället för solfjäder och mycket långsammare, men även mycket längre och såg otroligt proffsig ut. Men jag svarade att naturligtvis passar det mig ifall de tror att den är lättare för mig att ta till mig, för jag var ju superglad bara över att få uppträda med dem. Och allvarligt talat var jag ganska rädd för att totalt göra bort dem på uppvisningen med mina icke-existerande solfjäderskills.

På min andra första träning var det igen privatundervisning som gällde och jag fick lära mig hela koreografin, 4,5 minuter lång, på tre timmar. Visst, den var lättare än solfjäderdansen, men ja, otroligt utmanande också. Det var mycket höfter, mycket flickighet, mycket koordination och mycket "liknande-men-inte-helt-likadant". Jag blev rätt snurrig till slut och till sist gick genomgångarna bara sämre och sämre. Men trots att videon vi filmade såg alldeles katastrofal ut gick jag från träningen med större självförtroende än den förra. Själva rörelserna kändes överkomliga och jag visste att med tillräckligt med träning skulle jag lära mig koreografin också. Det blev mycket övning på egen hand tills vi hade nästa träning!

Träning nummer två kändes SÅ MYCKET BÄTTRE. Ibland var till och med jag den enda som kom ihåg hur koreografin gick. Varje genomgång gjorde mig säkrare och jag kunde småningom börja fokusera lite mera på detaljer. För detaljer finns det gått om i kinesisk dans kan jag säga! Hur ska armarna vara, hur ska fingrarna hållas, är foten flex eller point, vart ska jag titta, hur ska vikten fördelas, hur var takten nu igen, vad gör huvudet, osv. Vi filmade en video som såg mycket bättre ut än den förra, även om jag blev medveten om hur annorlunda mina rörelser ser ut jämfört med de andras. Men endast genom medvetenhet kan man förändras, och jag visste vad jag skulle fokusera på nästa gång! Följande dag träffade jag en som gör solfjäderdansen och hon frågade hur vår träning hade gått. När jag sa att det kändes mycket bättre nu svarade hon positivt och sa att hon såg det på videon också. Det gav mig än mera självförtroende och det kändes som om jag hade fått tillbaka mitt ansikte (för att använda ett kinesiskt uttryck).

Tro det eller ej, men vi hade bara en träning till. Ja, tre träningar inför en föreställning. De är alldeles galna. Träningen gick smidigt, vi drog bara igenom dansen några gånger och fick feedback av danskaptenen. Visst kom hon med många förbättringskommentarer, men det kändes ändå överkomligt och inte som så väldigt stora saker.

Uppvisningsdagen

Vi träffades i en av de många danssalarna på förmiddagen för sminkning. En av mina kära meddansare hjälpte mig med allting, vilket möjligtvis var till lika stort nöje för henne som för mig. Hon fick använda den ljusaste ögonbrynsfärgen hon har och också vara försiktig med att inte ge mig för mörk ögonskugga. Att applicera eyeliner gjorde henne nästan frustrerad för att mina ögon fungerade så konstigt haha. Men bra blev resultatet och jag fick till och med använda lösögonfransar för första gången! Jag blir gång på gång så överväldigad av hur generösa och hjälpsamma alla är här, en av dansarna hade hjälpt mig att skaffa balettskor (för jag lämnade förstås hela min balettutrustning i Finland), och allt annat fick jag låna av andra dansare. Men hårnät fick jag vara utan haha, när vi insåg att jag nog inte kan ha ett svart hårnät och antagligen inte skulle hitta ett ljust någonstans, haha.

Det blev lite skräckblandad förtjusning för lösögonfransarna för mig. Otroligt obekvämt tills jag blev van, och så ser jag nog lite skrämmande ut med så där långa och mörka ögonfransar tillsammans med mitt ljusa hår (speciellt med stage makeup haha). Men i slutet av dagen utbrast jag till och med "I wish I had this long eyelashes naturally" haha!

När vi var färdigt sminkade begav vi oss till Sun Yat Sen Nanyang Memorial Hall där uppvisningen skulle äga rum. Vi var del av en kulturfestival, hur coolt är inte det?! Det var dock inte lika stort som jag hade föreställt mig, till min stora lättnad haha. Där hade vi gott om tid för att byta om till våra vackra dräkter och göra sound- och stagecheck. Vi fick även en liten lunch innan det var dags för oss att gå upp på scenen och ge vårt allt!

Solfjäderdansen var först ut och huh så nervös jag blev redan när de gick upp på scenen! Alla de andra kändes hur lugna som helst så jag hade också lyckats hålla mig lugn dittills (eller ja, jag hade i och för sig varit nervös redan i många dagar), men medan den andra gruppen dansade steg nervositeten högre och högre. Jag var lyckligtvis inte ensam och min danskompis försökte lugna ner mig, sa att det kommer gå hur bra som helst. Till och med när den andra gruppen kom ner från scenen och vi skulle gå upp, hann danskaptenen (som dansat i den andra dansen) till och med säga åt mig att jag inte behövde vara nervös. Tyvärr hjälpte dock inte deras ord alls, min kropp ville inte lyssna på dem överhuvudtaget. Jag tror att jag aldrig varit så nervös för en dansuppvisning tidigare. Jag menar, här är jag, en finländsk blond flicka, och ska ha dansuppvisning i självaste Singapore, där alla är proffs på allt de gör. Och inte bara det, jag skulle uppträda med kinesisk dans, med en koreografi som vi haft bara tre träningar för, och allas blickar skulle vara på mig för jag stod minsann ut trots att vi alla hade identiska dräkter, frisyr och (nästan) smink. Det kunde min vän i publiken garantera, hehe. Jag skämtar inte när jag säger att jag skakade genom hela dansen. Till och med musklerna i mitt ansikte darrade, så jag klarade inte av att le. Och klänningen trasslade sig hela tiden kring mina ben, kändes det som.

Men jag kom ihåg hela koreografin. Jag fick ingen black-out. Jag föll inte. Jag gjorde åtminstone inte totalt bort mig. Och efteråt kände jag mig nog ganska stolt. För på videon ser jag faktiskt inte så bortkommen ut. Det gick faktiskt ganska bra, tycker jag.

Spänningen var dock långt ifrån över. Konferencieren pratade kinesiska och när hon började prata efter vår dans fick jag oroväckande reaktioner från mina fina dansvänner. "Oh!" "Oooooh..." "Oh no!" lät de och de såg väldigt nervösa och förvånade ut. Jag frågade vad som står på, men trots att ingen svarade visste jag egentligen svaret. Mina farhågor blev bekräftade när vännerna sa åt mig att följa konferencieren och ingen av dem följde med mig. Förstås ville de ställa mig några frågor! Först var jag lite rädd att det hela skulle ske på kinesiska, för även om jag skrutit om mina kinesiskakunskaper är de nog inte ännu så bra att jag skulle förstå något av vad hon säger, och än mindre kunna svara henne. Men lyckligtvis var första frågan, ställd på engelska, om jag pratar kinesiska. Sedan följde frågor som om jag studerar vid NUS, varför jag började med kinesisk dans och vad jag tycker att är mest utmanande med dansstilen. Kvinnan var trevlig (och berömde min dans haha) och det var inte för svåra frågor, men otroligt lättad var jag ändå när jag fick ansluta mig till de andra igen och de välkomnande mig med öppna armar och uppmuntrade ord.

Glad att jag åtminstone fick se fabulous ut under den spontana intervjun! Är inte klänningen helt underbar?!

Min finfina vän som kom och titta på oss! Mina dansvänner var nästan lika exalterade över henne som över mig haha, och föreslog att jag skulle hämta henne för att ta bild tillsammans. Vilket underbar idé!

Den här dagen var så fantastiskt rolig och jag är för evigt tacksam över att dessa underbara människor lät mig uppträda med dem. De gav mig ett förtroende som jag själv inte hade gett mig själv om jag fullt ut hade vetat vad det innebar när de frågade mig, och de lät mig överträffa mig själv. Att få dansa sida vid sida med dem och representera NUS Chinese dance var en otroligt stor ära! 谢谢!

Ta hand om dig,

Julia <3

Gillar

Kommentarer