Dagarna på hemmet

Jag har svårt att förstå att det bara är två veckor sen jag hjärnopererades och 10 dagar sen jag skrevs in på rehabhemmet på Kungsholmen. De två första dygnen gick jag med rullator och var orolig för hur jag skulle kunna börja gå och klara mig själv igen då jag hade 0% känsel i högra foten. Jag kände inte av foten alls och var tvungen att titta ner på den när jag steg ner eller gick, så att jag inte steg snett. Min fot kändes som en stor klump som inte hörde ihop med resten av kroppen och den har fortsatt att vara konstant domnad fram till för några nätter sen, när jag plötsligt vaknade mitt i natten av att jag kände att jag vickade på tårna på samma sätt som jag brukar göra varje morgon när jag vaknar hemma...

En enorm lättnad & tacksamhet sköljde över mig och jag låg länge och skrattade i sängen denna natt. Jag har varit så orolig för att domningen inte skulle vara övergående eftersom det skulle innebära att jag hamnade att gå utan känsel i foten resten av livet. Det går inte att träna bort en domning orsakad av en hjärnoperation, allt annat kan man träna bort eller bli bättre på, men en domning utan känsel kan ingen fysioterapeut i världen hjälpa mig med. I skrivande stund upplever jag att jag har fått tillbaka ca 30% av känseln & rörligheten i foten, så det går åt rätt håll...

Jag hade som mål att kunna gå själv och ta emot mina föräldrar med öppna armar utan rullator när jag varit här i 3 dygn och de kom och hälsade på mig för en vecka sen och det lyckades jag med! Från de första stapplande promenaderna här i parken med rullator på ett par 100 meter gick jag slutligen runt varv efter varv om dagarna, helt utan hjälpmedel, bara en vecka senare. Tacksam är bara förnamnet!

Jag hade inte kunnat få en bättre vistelse på hemmet än jag fått. När jag såg vilka medresenärer som ”tilldelats mig” när jag skrevs in, dvs vilka andra som råkade vara intagna här samtidigt, trodde jag till en början att jag skulle hålla mig mycket för mig själv, eftersom medelåldern var närmare 70 och många satt ensamma & tysta... Tills jag tog som min personliga uppgift & utmaning att försöka göra skillnad och nå fram till och prata med så många som möjligt under min tid här och det har varit min ”hemliga mission” på hemmet.

För att kunna uppnå mitt mål har jag flyttat runt i matsalen under måltiderna. Vid varje måltid har jag försökt vara tidigt på plats så att jag haft möjlighet att sätta mig ner bredvid någon som jag inte pratat med förut. Jag fick till en början förvånade blickar när jag visade intresse och började ställa frågor, men glädjen i blicken som dröjde kvar hos dem jag samtalade med efteråt har varit bland det mest belönande jag upplevt hittills i livet!

Här på hemmet har jag bokstavligen sänkt medelåldern med råge under min vistelse, men det har varit så berikande för mig och jag känner verkligen att jag har fått mångfalt mer än jag gett. Jag har fått vara med om de mest underbara stunder & ögonblick, fyllda av så mycket kämparglöd, äkta liv och kärlek...

Jag har deltagit i tipspromenader på hela 300 meter med naturfrågor tillsammans med både talföra & tysta deltagare, långsam dans med mina nya vänner i takt till skön countrymusik [det är inte lätt att hålla takten när hjärnan är trött och ett ben släpar efter och inte är med på noterna], målning av sidenscarfar i egen design i arbetsterapin och tillverkning av ett fint smycke [det senaste hittade jag på själv under tiden mina vänner valde att bygga hus av tändstickor, vi hade en liten intressedelning där]...

Jag har upplevt så mycket kärlek här! Jag har haft intressanta samtal med radioprataren som även deltagit i Sommar i P1... Jag har fått lära känna fysikern från Polen som lärt mig mycket om alkalisk mat och uppmuntrat mig att övergå till mer alkaliska ingredienser i matlagningen med tanke på min cancer... Jag har fått ta del av mångas liv och funderingar och sett på väldigt nära håll vad en stroke kan innebära för en människa...

Mina mest värdefulla stunder & samtal har jag ändå haft med min fina Fransisca, äventyrerskan på Bali, om ni minns? Våra samtal har mest liknat ivriga diskussioner som förs i en bokklubb och vi connectade från dag 1. En fin vänskap har vuxit fram, som är för unik för att försummas, så när Fransisca blir utskriven från hemmet kommer vi att ta vid där vi slutade och starta vår egen lilla bokklubb. Jag har på känn att vi har många intressanta träffar framför oss, på Södermalms mysiga cafeer, i närheten av var hon bor, i många år framöver ❤️

[Bilden från hemmet på Kungsholmen tog jag en solig eftermiddag för en vecka sen, när jag var på en av mina egna motionsrundor för att förbättra min gång]

  • Livet
  • 9 996 visningar

Gillar

Kommentarer

BellEveTherese
BellEveTherese,
Alltså. Jag blir verkligen berörd långt in i själen av att läsa det här inlägget. Så mycket tacksamhet, och vilket vackert bildspråk. Man blir tagen, helt enkelt, och går härifrån med en större uppskattning för livet. Jag är genuint glad över att du delar med dig av din resa. Massa kärlek till dig <3nouw.com/bellevetherese
Nina
Nina,
Din "hemliga mission" fnissade jag hjärtligt åt när jag satt och läste. Det var fint gjort!
Glad att din op gick bra. Glädjs med dej över lugnet du känner inombords. Hoppas det får stanna i dej en lång tid framöver. 💜
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229