Hej finingar ❤️

I fredags kom mina föräldrar till Stockholm för att få vara nära mig och i lördags fick jag ett dygns permission härifrån hjärnhemmet. Jag får fortfarande en spruta i magen varje kväll för att motverka blodpropp, så med löfte från min pappa till personalen om att han ger mig min spruta på lördag kväll, fick jag åka hem för ett dygn och umgås med familjen!

Det kändes härligt, men märkligt, att kliva över tröskeln till vårt hem. Det är nu 10 dygn sen jag opererades, men det känns som en evighet sen vi promenerade hemifrån den där tidiga morgonen, när det var dags för min operation. Så mycket har hänt sen dess, och ändå inte...

Jag borde nu vara tumörfri i hjärnan [har inte fått de slutgiltiga, exakta resultaten från den MR-röntgen som gjordes på min hjärna ett dygn efter operationen, men de första bilderna ser bra ut säger man] och ordet Tumörfri kan jag njuta av länge & väl. Tumörfri ❤️ Det måste vara det vackraste ordet som finns i Svenska Akademiens ordlista!

Idag skall jag åka och lämna några blodprover vid labbet på Karolinska för min kommande immunbehandling som jag missade i fredags pga den tidigarelagda operationen och på eftermiddagen tar de bort mina många titanstift i huvudet. Jag har ett långt sår som ringlar sig från vänster sida av huvudet och uppåt över nästan hela hjässan. Det ser inte så farligt ut som det låter, men det ser ändå bokstavligen ut som om någon har gått loss direkt på mitt huvud med en häftapparat [om du vill och vågar kan du förstora upp dagens bloggbild, så ser du en liten del av min stiftade titanrad på bilden] Det ser faktiskt ut som ett modernt & minimalistiskt diadem... Cornelia tog bilden av mig igår när jag kände att jag ville dela med mig av en bild till er, från vår egen lilla gata, så ni kan se att jag mår bra ❤️

Hoppas du får en fin måndag!

Kramar,
Pernilla

Gillar

Kommentarer

Jag småpratade lite med henne vid lunchen redan de första dagarna här på hjärnhemmet, som jag nu har börjat kalla mitt tillfälliga rehabiliteringshem, där jag kommer att stanna tills på torsdag. Jag gillade henne från första stund och hon har en energi som utstrålar både styrka & skön självständighet. Hon drabbades av en svår stroke för några veckor sen och nu sitter hon framför mig i matsalen i sin rullstol med en svart piratlapp över ena ögat och den coolaste av svarta T-shirts på sig med texten ”Kafka hade inte heller så roligt”.

Hon är så cool, denna fina kvinna i 65-års åldern, och hon säger skämtsamt att hon numera är släkt med Johnny Depp, eftersom hon inte lämnar rummet utan sin ögonlapp. Jag betraktar hennes pagelånga, gråa hår och lyssnar intresserat på vad hon har att berätta. Hon har jobbat med teater & kultur hela livet och har undervisat många studenter i den ädla teaterkonsten. Hon läser mycket och ofta och berättar för mig med inlevelse vilka bokjuveler jag inte får missa i livet...

Vi får en lång frukoststund tillsammans denna morgon och vi kommer in på detaljer i hennes liv som leder oss fram till att hon berättar om hur väldigt tidig hon var med att resa utomlands och utforska världen, redan på 1970-talet. Hon slänger ur sig att hon reste till Bali [som är min absoluta favoritplats här på jorden efter vårt paradis på Koh Lanta] med en kompis i ren Flower Power anda redan 1978 och jag hör mig själv flämta fram: ”Berätta mer och berätta allt!”

Jag sitter som trollbunden när hon tar mig med på sina äventyr. Hon beskriver alla miljöer & upplevelser in i minsta detalj, precis som om det hade varit igår. Hon tar mig med till platser jag inte besökt, men beskriver också bekanta platser som jag känner igen och älskar så mycket. Hon var där 1978 och jag var där senast för 2 år sen, men ändå är våra upplevelser så identiska!

Hon tar mig med på en hisnande moppeutfärd uppe i bergen och berättar hur rädda de hade blivit av att höra att 35 människor hade omkommit pga ett vulkanutbrott som hade härjat bara några dagar innan de kom dit. Hon berättar hur de låg på stranden i sanden sent om nätterna och tittade upp mot den stjärnklara mörka natthimlen, precis såsom Patrick & jag brukar göra...

Hon tar mig med till avlägsna stränder där hon hittade nya vänner som rökte på av någon typ av cederdoftande substans som gjorde dem både glada & förnöjda... Jag lever mig in i berättelserna och ser allt framför mig och vill inte att hon slutar berätta! Hon är en mycket fängslande berättare som väljer sina ord med omsorg, trots att hennes tal & rörelser släpar efter idag p g a stroken...

Jag älskar att ta del av andra människors livsöden - jag fullkomligen älskar det!! Jag ligger i min säng nu och ler, och tänker på hur fantastiskt lyckosam jag är som får ta del av och uppleva alla dessa ljuvliga människomöten som nu tycks fortsätta att komma in i mitt liv, dag efter dag... Finns det en mening med allt detta jag upplever just nu med alla dessa nya människor som fortsätter att dyka upp i mitt liv? Jag tror det ❤️

[Bilden är från Seminyak på Bali för några år sen... Underbara Bali, där jag vill fira min 50-års dag med Patrick & barnen om 5 år. Barnen har aldrig varit på Bali och jag vill vara med när får uppleva Bali för allra första gången!]

Gillar

Kommentarer

Jag har under de senaste veckorna träffat personer som jag inte hade kunnat förvänta mig att träffa annars, om det inte hade varit för min hjärntumör och vad den ställde till med. Idag vill jag dela med mig av ett fint möte jag hade på neuroavdelningen för ett par veckor sen, när jag var inlagd för min hjärnblödning...

Han sitter framför mig och stirrar rakt fram, jag märker att han inte vill möta min blick och jag respekterar det. Jag såg honom redan igår när jag skrevs in och nu råkar vi bli placerade vid samma lunchbord, två dagar i rad. Jag iakttar honom lite i smyg och ser hur stelt han sitter i sin rullstol, han har nog riktigt ont tänker jag. Jag ser plåstret över halsen, syreslangen fäst i näsan, men mest av allt ser jag och känner av hans uppgivenhet i rummet...

Är det något jag lärt mig respektera de senaste åren så är det en människas integritet. Jag har alltid varit en väldigt öppen och glad person själv, men jag har nu också själv fått uppleva stunder i mörker och stunder av förtvivlan som gjort att glättigheten nödvändigt fått sig en törn i mig. Man kunde tro att man kommer långt med att alltid sprida lite glättighet varstans runtomkring sig där man går, men det gör man inte. Det skall finnas en tydlig gräns av respekt i svåra stunder och glättighet är det sista som hjälper en person med rädsla & ångest.

Till middagen samma dag på sjukhuset bestämmer jag mig för att få ögonkontakt med honom. Jag hoppas få bli placerad vid hans bord, bara en gång till. Jag vet inte vad jag har för förväntningar, men jag känner bara så starkt att jag behöver få se denna unga man i ögonen och hälsa på honom, det skulle göra mig lugn. När jag kommer fram till matborden sitter han redan där, och platsen bredvid honom är ledig! Nu går jag fram och sätter mig ner, och säger bara hej, bestämmer jag mig för...

Det blir bara ett kort hej första gången denna dag, men våra blickar möts under den korta sekunden vi hälsar på varandra och jag hinner avläsa så mycket i hans blick. Inte kunde jag ana alla djupa samtal vi skulle få tillsammans de närmaste dagarna efter denna lilla öppning...

Det var en dykolycka. Ett tidigt dopp i havet, i början av sommaren, med huvudet före. Sen tog botten emot och inget har varit sig likt sen dess. Han har familj, fru med två små barn. De skulle ha flyttat in i sitt drömhus ute på klipporna nu i sommar, som de byggt i flera år, men han kommer inte att kunna ta sig fram där nu. Allt är ovisst för honom och det enda han vet med säkerhet är att han aldrig kommer att kunna gå igen. Med lite tur & massor av viljestyrka kommer han nog att kunna använda sina armar maximalt igen en dag, det kände jag varje gång vi sågs, men rullstolen kommer han tyvärr inte att kunna leva utan längre. Ett dopp, ett dyk senare ner i det mörka vattnet och ingenting är sig mera likt...

Jag kunde inte göra mycket mer för honom än finnas där vid måltiderna och lyssna. Det finns stunder i livet när vi måste förstå att hålla tyst med lösryckta, peppande ord och mina stunder med honom var definitivt sådana. Inga ”jag förstår” utdelades från min sida och det enda jag gjorde var att lyssna på det han för dagen valde att dela med sig av. Jag fick den finaste av lärdomar tack vare mötet med honom.

Varför delar jag med mig av hans öde här på bloggen idag? Jag vet helt ärligt inte. Men jag känner så mycket för honom och tänker att det kaske ger någon någonting... Jag tänker ofta på honom och allt han hann dela med sig av till mig, innan jag åkte hem från sjukhuset igen, i väntan på min operation. Jag funderar mycket på alternativet, att jag inte hade lyssnat på min inre röst och lite envist sökt kontakt med honom. Tänk om jag bara hade struntat i att över huvudtaget hälsa på honom när han trots allt inte verkade intresserad av någon som helst kontakt i början?

Gör vi ofta så i livet? Visst gör vi det? Intalar oss själva att vi stör om det börjar knaga lite och bli obekvämt för oss själva? Hur stort är steget för mig att verkligen se och känna in en främmande människas behov i min omgivning? Hur lätt ger jag själv upp fastän det känns som om jag borde agera? Vad är vi rädda för?

Djupa frågor en mulen torsdag härifrån Stockholm ❤️ Ta hand om dig så hörs vi snart igen!

[Bilden av mig och Vincent i Sandhamn är från förra sommaren]

  • Livet

Gillar

Kommentarer