Min andra förlossning

Åh jisses vad denna lilla kille lurat mig. Man tänker att när man ska föda andra barnet kan man redan allt.
Man vet hur de riktiga värkarna känns och ska därför kunna veta när det är på riktigt.

Men man glömmer och man kan ha helt galet fel med.

Ca en vecka innan han kom så släppte slemproppen och det kom ut slem med blod. Sedan sjönk han ned och fixerade sig helt, innan var han fixerad men ruggbar som barnmorskan säger. Vilket innebär att han sjunkit ner i bäckenet men inte ännu såpass så att huvudet kan röra sig.
Detta gjorde väldigt ont då det kändes som att han skruvade sig nedåt.

Denna dagen var en av de gånger som jag trodde att det faktiskt skulle starta och han skulle föddas.

Men när inget hände på två dagar så insåg jag att det måste varit fixeringen för helt plötsligt kunde jag ut och gå utan att ha ont i ryggen pågrund av foglossningen. Och senare på samma dag bekräftade barnmorskan det.

Dagarna gick och det var helt plötsligt jätte lugnt, jag kände han inte alls lika tydligt antagligen för att han sjunkit ner. Och hade knappt några förvärkar heller. 3 dagar över tiden hade jag extremt ont i höfterna och förvärkar så åter igen trodde jag att nu är det dags men fram mot eftermiddagen släppte det också.

Men jag hade någon underlig känsla kvar ändå. Så jag fixade det sista och städade ordentligt i köket. Jag ville nämligen inte lämna mitt hem stökigt.

Vid 2 tiden vaknade jag och hade lite ont 02.20 började de första värkarna, och då var det inget snack om saken. Det hade startat och det gjorde ont med en gång men det var ändå 8-10 minuter mellan varje värk. 03.20 ringde jag till min svärmor och bad henne komma då det minskat i minuter till ungefär 8 minuter. Det är konstigt att man liksom känner sån skillnad på en förvärk och en riktig värk men nu kan jag inte säga hur det känns.

Hon tog på sig och kom och var hos oss på ca 45 minuter. Så ca 04.05 var hon hos oss.

Under tiden hon kom så gjorde jag smörgåsar till Anthon och startade kaffe. La även fram det sista men jag märkte att jag fick värkarna mycket tätare om jag var uppe och rörde mig så placerade mig i soffan med en kopp kaffe.

Min svärmor kom och vi pratade och drack kaffe. Värkarna minskade något och blev ondare. Sa precis till henne att hon kanske ville gå upp och vila för Kent brukar vakna till ibland vid 5 tiden och även då stiga upp om man har otur. Om inte att han går upp vid sex tiden. Precis efter jag sa det så vaknade han så hon försvann upp.

Jag gick ner för att dusch/bada men fick inte till någon skön ställning i badbaljan.

Återvände upp och var med svärmor och Kent som hade vaknat. Kvart-tio i sex kände jag att det började göra mer ont så att jag väckte anthon. Hade då ca 7 minuter mellan värkarna. Väckte Anthon och sa att det var dags nu och han skulle göra sig i ordning.

Och att han kanske inte skulle ta en evighet på sig. Han gick upp och frågade om jag ville ha mat, äggsmörgåsar. Det var vad han ställde sig och gjorde.

Strax därefter hände det något och minuterna sjönk ner 3 minuter emellan värkarna på bara någon minut. Så några smörgåsar var inget som jag tänkte att jag kunde äta utan jag bad anthon att vi skulle ringa förlossningen men han tyckte att jag skulle äta först.

Allt detta skrev vi på sms för vi har på olika våningar. Jag kunde inte riktigt berätta för Anthon heller då jag inte kunde prata mellan värkarna typ så jag skickade ett finger till honom i ren ilska.

Han kom få upp med de jävla mackorna... Sen gick han ner och åt sina och gick på toa!?

Jag drog mig neråt och fick hjälp av svärmor som insåg hur jag faktiskt mådde. Hon drog ut anthon från toan och jag sa att jag var tvungen att ha något att dricka med mig. Han rev ut alla pant burkar på golvet då han letade efter en liten flaska.

Kent min äldsta son kom och ville att jag skulle leka med han och när jag inte orkade det blev han super ledsen. Så jag valde att smita ut och sakta men säkert ta mig mot bilen.

Anthon kom tillslut med min stora resväska ( jag hade med mig massa onödiga ombyten och små saker) och en kylväska. Vi hade läst att man inte kunde ha saker i varken förlossningen och BB kylskåp så vi tog med så vi kunde få kallt att dricka och lite extra mat.

Anthon körde i väg som en galning och jag var tvungen att säga till han att lugna sig flera gånger. Då när jag typ satt och flåsade och små skrek insåg han nog att jag faktiskt skulle föda barn den dagen.

Och drickan han tog med sig hade han lagt långt bak i i baksäte men jag lyckades få fram en festis ur min väska och rent ut sagt säg i mig hela den mellan värkarna för att få lite energi tillbaka.

Vi hittade ingen pakering nära ingången så Anthon fick släppa av mig och väskorna. Jag hade fått av mig mina tofflor i bilen i ren panik efter att hitta en skön ställning att härda ut smärtan i.

Så nu stod jag där med två stora väskor barfota och kämpade.

Utanför varje ingång var det vakter eller guider som sedan skulle fråga om vi hade corona symtomer och vart vi skulle.

Att dem ens frågade mig höggravid med ständiga värkar så att jag blev dubbelvikt tyckte jag var lite löjligt. Inte heller tog någon insitiv och frågade mig vart jag skulle förens anthon kommit tillbaka efter att ha parkerat bilen. Men vi fick tag i avdelningen och kom in i byggnaden och började att leta oss fram till hissarna.

När vi väl var på övervången fick anthon stå och hålla hissdörrarna för jag kunde inte röra mig en meter pågrund av en värk. Så där stod han med två väskor, en höggravid fru och skulle dessutom hålla hissdörrarna så att vi inte åkte i väg igen.

Väl uppe på övervången så hittade vi personal från förlossningen som tog hand om oss och visade oss till ett rum.

Det har en helt annan känsla att komma in på förlossningen denna gången, man kände sig så mycket klarar och kunde ta in hur det faktiskt såg ut. Jag kände inte igen mig ett dugg sedan sist.

Vårat rum var långt ner i korridoren. Och ännu längre om någon hade frågat mig. Vi hade ett ganska stort rum och ljust. Vilket jag gillade, är mycket trevligare med ljusa rum.

Väl inne på rummet ville dem ju självklart undersöka mig ganska snabbt då jag hade reälja värkar. Klockan var 8 när vi kom in på förlossningen.

Men det där bandet som dem sätter runt magen var inte alls lätt att få på mig när jag hade så ont och knappt kunde vara stilla.

Jag tror dem fick på det några minuter men när dem undersökte mig och märkte att jag var öppen 9 nästan 10 cm så kopplade dem bort den och satte en pulsmätare på barnets huvud istället.

Det var en sån lättad för mig att höra att jag hade kommit så långt i förlossning. Med Kent höll jag ut väldigt länge och hade super ont och täta värkar när jag kom in på förlossningen trots det var jag bara öppen 3 cm. Så hade jag fått samma svar nu hade jag gått sönder. Så där och då släppte en stor sten av oro att bli hemskickad och skamsen för att komma in förtidigt.

Som omföderska ska man ju veta allt tänker man.

Men det var inte långt kvar!

Jag kämpade på med mina värkar, fick äntligen ordentligt med dricka och blev erbjuden luftgas. Men jag tyckte inte att det var så bra denna gången heller.

När Kent föddes missade Anthon när vattnet gick och det gjorde han nu med. Jag kände att det började att trycka på neråt så att man ville krysta så dem undersökte mig för att se om tappen var helt borta. Vilket den nästan var, hon kunde trycka undan den och då gick vattnet. Anthon var då på toa och hörde enbart vattnet gå.

Så nu var det bara att börja krysta, jag fick hjälp av tre tjejer. En på vardera sida sida som höll upp mina ben och tryckte dem emot min kropp och en i fram som var redo att förlösa barnet /vägleda mig.

Anthon stod på min högra sida och fick lägga blöt handduk på mig och ge dricka.

Mina kläder hade jag inte fått av mig på överdelen så strax innan han skulle komma så fick jag hjälp att ta av dem.

Värkarna var väldigt intensiva men strax innan han föddes så stannade dem av så han blev fast med huvudet halvögs ut. Han försökte då skrika och antagligen var det där han fick vatten i lungorna. Så direkt när han kom ut fick dem springa iväg med honom. Anthon fick följa med. Anthon återberättade att det var ca 7 läkare runt han och att han hade slang ner i halsen.

Jag fick allt förklarat för mig vad som hände så det kändes super tryggt. Dock så förlorade jag mer blod än vad man skulle så dem gav mig först någon spruta för det men tyckte inte att det var tillräckligt. Så läkare undersökte, alla skulle trycka på livmodern vilket gjorde himla ont.

Anthon och lilla Bobby som han nu heter kom tillbaka och han fick komma till mitt bröst. Då fick vi en lugn kvart, jag var så slut så jag drack massor och smörgås som jag hade haft med mig.

Sen kom läkaren och kollade och bedömde att dem ville undersöka/operera mig för att se så att det inte fanns moderkaka kvar.

I och med att jag hade ätit min smörgås så slapp jag bli sövd. Tur för mig att jag är matvrak. Hade aldrig velat bli nedsövd och inte ha någon kontroll.

Så jag fick vara med Bobby och anthon en liten stund till sen körde dem iväg med mig.

Väldigt lustigt känsla att bli iväg körd i en säng när man var pigg och kunde gå själv nyss.

Jag var nämligen på fötterna innan vi skulle gå för att sträcka ut mig.

Väl på operationen kom jag in i ett rum med ca 6 personer alla med skyddsutrustning och vissa med munskydd och skärm. Antagligen ioch med corona.

Alla presenterade sig och förklarade vad dem skulle göra och hur det gick till. Jag fick en person som satt brevid mitt huvud för att bara var stöd, han svarade på alla frågor som jag kom på under tiden.

Dem la en bedövning i ryggen så att jag enbart kände lite att dem rörde huden men inget annat. Jag kunde inte ens röra på tårna. Sån konstig känsla att gå in med full rörlighet och sedan inte kunna vicka på tårna men ändå vara helt klar i huvudet. Även om man var hög på känslor och adrenalin så att säga. Dem fick böra över mig till sängen efteråt, så konstigt att bli så "handikappad" och man kände sig väldig obekväm trots att dem var proffsiga.

Dem hittade lite hinnor kvar i livmodern vilket dem trodde orsakade blödningen.

Efteråt fick jag ligga på uppvak tills jag fick tillbaka rörligheten, tjejerna från förlossningen var nere och berättade om Bobby och Anthon och jag hade även min mobil så jag kunde prata med den lite.

Det var nog det som var jobbigast, att bara ligga där och vänta när man bara ville tillbaka till Anthon och lille Bobby som jag knappt fått träffa. Så jag låg där och var gråtfärdig av saknad.

Men tillslut fick jag åka tillbaka och träffa dem och vi fick det underbara förlossnings brickan. Massa dricka, smörgåsar och glass.

Efter att jag ätit min smörgås innan allt fick jag varken dricka eller äta tills då. Och jag var helt slut, både hungrig och törstig.

Tillslut var vi tillsammans ❤️

Bobby föddes 09.40 4 kg och 52 cm lång.

Sammanfattning:

Vaknade kl 2

02.20 började första värken

04.00 var svärmor på plats

05.50 väckte jag anthon

07.15 kanske vi åkte hemifrån?

08.00 var vi på förlossningen

08.40 är han född


  • 132 visningar

Gillar

Kommentarer

IP: 2a01:4f9:4a:2aac::2