Äntligen Fredag...

Assalamu Aleikom.


Eller som i mitt fall jobbhelg, så det innebär att grabben får ta eget ansvar för att gå tillbaka till sina rutiner. Jag anar en katastrof vid horisonten. In sha Allah så har jag möjlighet att ringa och påminna om när spelet ska stängas av, tandborstning, duschning, byte av kläder, läggdags osv. Grabben totalvägrar bildschema, så efter detta kanske han inser att alarm på mobilen är så mycket trevligare än en mamma som bara tjatar.

Vilket påminner mig om ett samtal vi hade, hur vet man att någon tycker om en.
J: Vilka vet du tycker om dig, älskar dig utan att du för en mikrosekund behöver fundera?
S: Du!
J: Ja, det stämmer. Jag älskar dig. Men hur vet du det?
S: Jag är väl inte dum. Skulle någon som hatar mig lägga sig i mitt liv så mycket som du gör!?! Du ska veta allt, du tjatar, du frågar, du slutar aldrig fråga, du påminner hela tiden. Du nästan terroriserar. Skulle du göra så om du hatade mig. Nej, nej, nej, du älskar mig. Och du säger det hela tiden också. Det skulle vara en alltför omfattande lögn annars.

Så där har ni det, beviset på kärlek, sluta aldrig terrorisera era barn. I show my love with tjat. Tyvärr så gick inte resten av samtalet lika smidigt, hur går man från en terroriserande förälder till att kompisarna gillar en... Men vi kommer dit, han och jag, förhoppningsvis snart in sha Allah.

Frid, Umm D.

Gillar

Kommentarer