reflektion av mig själv och min psykiska ohälsa

Ibland finns det tid till eftertanke, och nu när jag äntligen känner mig någorlunda frisk så ploppar min psykiska ohälsa upp till ytan igen. JA, Ulrika du har fortfarande en depression, fortfarande PTSD och fortfarande en himla massa ångest. Det har blivit en del av mig. Jag reagerar inte ens över att jag har dessa diagnoser, vilket jag definitivt gjorde för 1-1,5 år sedan. Då var den här världen ny för mig. Psykisk ohälsa var också främmande, och jag minns så väl när jag första gången sökte läkare för mina fysiska symtom. Jag gick iväg på arbetstid, då det var den enda tiden som fanns. Jag led av ständig yrsel, minnesluckor, magont och jag hade successivt tappat mitt självförtroende och min självkänsla. Jag var så nere. Läkaren sa att han trodde att alla mina fysiska symtom grundade sig i något djupare, kanske gamla minnen, kanske något annat. Jag grät och skämdes, fy sjutton vad jag skämdes. han frågade om jag ville prata med någon förutsättningslöst, och jag tänkte okej jag ger det en chans. Det var då jag träffade min P första gången. Usch, jag måste verkligen ha varit svår till en början. Granskande, envis, misstänksam och instängd. Hur sjutton skulle hon kunna hjälpa mig? Och varför ska hon som får betalt, gotta sig i mina problem? Jag gick tillbaka till jobbet efter läkarbesöket, och jag minns såväl hur jag stod och storgrät i personalrummet. Även om det gjorde ont att höra läkaren säga det han sa, om depression, ångest och psykisk ohälsa, så tror jag nog att jag där och då visste. Det är det här det handlar om! Det är det här jag behöver, jag Ulrika måste lyssna på mig själv och framförallt ta hand om mig själv.

Idag kan jag se på det med andra ögon. Se hur terapin har varit livsnödvändig för att jag över huvudtaget ska fortsätta andas, se hur mycket jag utvecklats och lärt mig om mig själv, men också aha upplevelsen över att förstå VARFÖR jag är den jag är. "Man blir väl som de man umgås med". Och om jag hade de två sämsta vuxna som föräldrar då är det ju inte så konstigt att jag kämpat med en hel del handikapp och brister i livet. Som det där med KÄNSLOR. Som jag har kämpat med en sådan självklarhet, som att kunna sätta ord på vad jag känner. Och att våga känna! Och jag kan känslor bra mycket bättre idag, med hjälp av min P. fast det borde ha varit mina föräldrar som skulle ha lärt mig det. Och det var bara en av de sakerna som jag inte fick som barn.

något som jag aldrig kommer att förstå är hur mina båda föräldrar tyckte att det var MIG det var fel på. Jag kommer aldrig att förlika mig med att en 5 årig liten flicka, ska vara psykiskt störd och det då utan någon påverkan från föräldrarna. Det går inte in och kommer aldrig att göra...

I vilket fall som helst, min psykiska ohälsa kvarstår och utsätts dagligen för prövningar. Nu när jag varit sjuk i 3 veckor, så har just det inte upptagit min tid speciellt. Jag och min kropp har fokuserat på att bli frisk från lunginflammationen. Och idag var liksom första ordentliga tillfället som jag kände och orkade tänka lite. På gott och ont. Nästa vecka ska jag träffa M. Det kommer att bli ett viktigt möte, och jag måste lova mig själv att vara ärlig och säga allt. Och om lite drygt två veckor så ska jag till Psykiatrin i Mora igen och träffa min ordinarie läkare. Det blir väldigt avgörande för hur jag kommer att gå vidare, och det ska bli otroligt skönt att träffa honom och lätta på trycket ordentligt. Det har varit långa tre månader sen vi sågs...

Nu blev det här ett sånt där långt inlägg igen. Jag ber om ursäkt om det är osammanhängande, men ibland så rasslar det bara till i huvudet och jag tänker fortare än jag skriver. nu väntar iallafall lite TV innan jag bestämt träff med kudden och John Blund. Imorgon är det jobb redan 07.30, så sova är ju bra att gör några timmar också.

Ulrika

  • 84 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229