kopia av inlägget, 💣 bomber...

(kopia 31 mars 2017)

Det snurrar i mitt huvud ikväll. Måste lätta på trycket..

Jag är emotionellt helt dränerad. Kan inte sluta gråta. Har gråtit sen jag kom hem från min psykolog. Det här med känslor, det är så stort just nu. Vet inte ens hur jag ska ta hand om dem? Jag kan ju inte det där med känslor.
Inuti mig finns en klump av gråt. Kanske kommer jag att klara det här ändå? Med mina medhjälpare på vägen.
Jag kan inte ge upp och låta det svarta ta över. Jag får inte ge upp.

Min psykolog pratade om att jag släpper "bomber". Som jag sen oftast tar tillbaka och omformulerar, för att de inte ska bli så explosiva. Okej, jag förstår. Det handlar om att jag tex säger att jag stannar vid kajen, och kollar om det går att hoppa i. För att i nästa sekund, säga att det var av nyfikenhet och inget att bry sig om. Hmmm, jag hör ju nu hur det låter. Inte bra alls. Förstår rädslan hos henne.

Micke har tittat lite snett på mig sen jag släppte bomben för honom. Han känns lite orolig, men helt ärligt är det lite skönt. Jag behöver inte mörka att jag mår dåligt. Kan han förstå allvaret nu? Det är allvar. Har bara mina ärr kvar att visa, sen vet han allt. Men tror på lite åt gången. Att vilja dö är ju mycket allvarligare än att bränna sig medvetet.

Och om jag nu mot förmodan skulle må riktigt piss någon gång, då kan han faktiskt skjutsa mig till rätt plats.
Men är psyket rätt plats för mig?
Visst, om man är suicidal och behöver ha någon som vakar över en dygnet runt. Men är det verkligen jag? Min psykolog gick in på det ordentligt idag, att jag måste förstå allvaret i mitt mående. Otroligt känslosamt.
Ska hon och jag gå in där tillsammans? Känns som om jag krympte på riktigt. Är jag verkligen vuxen?

Känner mig som en tonåring i huvudet, men just nu hjälper det inte riktigt. Jag har fått insikt i, hur det verkligen är att må psykiskt dåligt. Det är inte okej. Och det finns hjälp om jag behöver..och jag måste be om den själv.
Jag vill inte. Jag tänker inte. Jag kan själv. Jag är stark.

En del av mig vet att det har varit nära..september och januari.. kan tom datumen. Jag kommer ihåg dem som om det var igår.
Två gånger tidigare, har jag tänkt tacka för mig. Men i sista stund har något hänt och jag fått den hjälp,
jag behövt just då för att orka lite till. Att vid två tillfällen tänka på att ta livet av sig som lösning, är tillräckligt.
Det är två gånger för mycket. Jag förstår så väl att min psykolog är orolig.

För även jag har läst att människor som är suicidala, oftast utåt visar att de mår lite bättre. De vill inte bli stoppade. För de har bestämt sig och kommer att genomföra det. De utstrålar ett lugn.

Och nu till den svarta sidan av mig, som jag måste bekämpa.
För trots att Micke säger att han och Simon inte skulle klara sig utan mig, så studsar det bara bort. Det biter inte..HALLÅ! Hörde du?

Det går inte in!!!
Här handlar det bara om egoisten det svarta inom mig. Och Ulrika som inte orkar kämpa mer.
Som är livstrött.

För mycket känslor och tankar i mitt huvud nu. Hela min kropp skriker slappna av, för nu gör den ont.
Varenda muskel spänner och jag måste försöka tänka på annat...
Kämpa och gråta ut ordentligt. Att gråta är ett friskhetstecken..fick jag höra idag. Jag gråter ju jämt nu..

Och om jag samlar ihop mig lite nu, så blir det nog lättare. Ska försöka fokusera på att min Micke ❤️, faktiskt fyller år imorgon. Har varken köpt present eller tårta. Men det blir morgondagens problem. Han vill välja själv. Och dessutom är det ju första april..och njuta av känslan att jag blir sedd
Äntligen..vår


Ulrika

  • 76 visningar
  • Nära Nacka

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229