Kopia - Malignt melanom..


Jag är en typisk svensk, ganska blek person. Blå ögon och blond, även om håret med åldern har ändrat sig till mer " råttfärgat", än blont. Och är jag utomlands får jag kämpa länge innan brunfärgen kommer. Det är liksom först röd, sen brun..
Att vara en blek person som jag innebär också ganska många leverfläckar tyvärr. Och en leverfläck gjorde mitt liv till en berg och dalbana våren 2007.

Under januari och februari 07, var jag hemma pga av ett ledband i tummen som gått av och då opererats. Det var ett äventyr, jag som hatar sjukhus.. Väl tillbaka på jobbet efter lång tid hemma, så hoppade barnbacillerna på mig, en efter en. Jag var riktigt sjuk. Och det slutade med att jag akut besökte vårdcentral, för tänk om jag hade lunginflammation?

Läkaren kollade halsen, lymfkörtlar och lyssnade på hjärtat enligt rutin. Både på bröstet och på ryggen.
Han upptäckte då min leverfläck på ryggen, och sa Den här måste du kolla upp. Den ser verkligen inte bra ut.
Jag visste precis vad han menade. Jag var så medveten och hade i säkert ett eller kanske tom två år, försökt att dölja den. Och ofta önskat att den en dag skulle vara borta...Hur kunde jag tänka så?

Leverfläcken både kliade och blödde och jag täckte ofta över den med plåster, för att glömma. Dessutom sa jag aldrig något till Micke om den. Jag tom undvek spegeln i badrummet, för jag hatade fläcken. Och innerst inne visste jag nog att den var sjuk...

Jag började gråta när läkaren skrev en remiss till SÖS. Jag vill inte dö!! Han förstod, men sa att detta var ett måste och klappade mig på axeln.

Jag fick ganska fort tid på SÖS, och kirurgen tog en bort en bit av fläcken. Även denna läkare påpekade att detta inte såg positivt ut. Han varnade mig för det värsta tänkbara, och jag gick hem och grät. Jag förberedde mig på det värsta helt enkelt. Provsvaret skulle komma i slutet av våren, men det blev förskjutet. Att det dröjde gjorde inte saken bättre. De absolut värsta veckorna i mitt liv..

Svaret kom, som en bomb. Jag var själv på SÖS när jag fick beskedet. Jag grät och skrek hysteriskt.
Kirurgen som tagit bort en bit av fläcken sa, patienter som får cancerbesked brukar ha en anhörig med sig...och det är inte så vanligt med malignt melanom hos så unga som du. Du är ju bara dryga 30 år...
Och där stod jag själv. Så långt tänkte inte jag. För mig var det fortfarande inte cancer, förrän det sades där och då. Jag ringde Micke på jobbet och grät i luren. Han lämnade direkt sitt jobb och kom och mötte mig..mer kommer jag inte ihåg. Bara att jag grät konstant i några dagar.


Efter som man nu visste att fläcken innehöll cancer celler av typen malignt melanom, så ville man veta om det hade spridit sig till andra ställen i min kropp. Vilket var stor sannolikhet, då det är den mest aggressiva hudcancern. 88% chans till överlevnad, sa min mamma. Tack, mamma. Visst jag tillhör säkert de där övriga 12%..

Det blev en operation till. Jag valde att vänta ända till 16/6, för jag ville så gärna vara med när Simon hade skolavslutning i första klass. Jag ville bara vara mamma, och inte Ulrika med cancer..

Dagen innan operationen var jag på SÖS och gjorde scintiografi. De sprutade in kontrastvätska i ärret, för att kunna se vilka lymfkörtlar som var såkallade portvakter till just det området där fläcken satt. Portvakterna satt då runt mitt vänstra bröst och i vänstra armhålan.

Har jag sagt att jag hatar sjukhus? Jag har bara sovit över en gång som vuxen,och det var när Simon föddes. Så jag övertalade kirurgen att jag skulle få gå hem direkt när jag vaknat ur narkosen. Sagt och gjort. Micke hämtade mig och jag tillbringade de första dagarna i sängen. Mitt vänstra bröst var ett enda stort blåmärke, och ändrade färg hela tiden. Från lilla till mörkaste blå svart. Jag var sjukskriven i 2 veckor och hade under den perioden sådan dödsångest.
Skulle jag behöva strålning? Skulle jag tappa håret? Skulle jag lämna Simon och Micke nu?..Dö?

I början av juli, precis när semestern slog till i Sverige, satt vi och åt middag som vanligt, när telefonen ringde.
Det var kirurgen som ringde, nu får jag min dödsdom tänkte jag.. Tror tom att jag slutade andas en stund.
Det har inte spridit sig! Du har inga cancerceller kvar. Och du behöver inte någon som helst behandling nu.
Jag tror jag höll på att svimma av lycka. Ingen strålning, jag kommer inte att dö, jag har inte cancer längre.
Kirurgen sa faktiskt att han var chockad över resultatet, och tom hade dubbelkollat en extra gång. Han hade varit så övertygad om att det skulle ha spridit sig.

Vi lämnade middagsbordet och gick ut i sommarkvällen hela familjen. Vi gick till resturang Göteborg och skålade i champange. Och vi grät, av lycka. Tiden efter cancern gick jag på kontroller. I början var 3e månad, sen en gång om året. Efter 5 år blir man friskförklarad. Så idag är sannolikheten att jag får det igen, precis lika stor som hos någon som aldrig haft cancer.
Min fläck hade diameter 1,2 mm och hade den varit upp till 1,0 mm så hade jag inte ens behövt gå på efter kontrollerna under de där åren..
Men det var nog ganska bra..en trygghet

10/5 2017 är det 10 år sedan..

en dag värd att fira


Ulrika

  • 82 visningar
  • Nära Nacka

Gillar

Kommentarer

Ditten_datten
StenhagenBettan
StenhagenBettan,
Skönt att det gick bra för dig
nouw.com/stenhagenbettan
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229