Jag vill inte bli ensam igen!!

Åh vad jag ogillar att allt känns så mycket! FAN för känslor. Jag som varit expert på att INTE känna, känner allt så himla mycket nu. Rädslan tar som sagt över lite för mycket nu. Jag ska klara mig själv, med mina killar, jag ska lämna min pepp- person och trygghet P, och jag ska vara förskolläraren Ulrika från storstaden ( superwomen)! Gah, jag ställer på tok för höga krav på mig själv! Och det är det invanda, det gamla och det jag brukar göra. Lägga ribban högt, vara på topp, exemplarisk, flexibel och låta både jobb och livet köra över mig. JAG MÅSTE BRYTA DET MÖNSTRET.

Åh jag börjar faktiskt sakna min lille stalker på jobbet, mina kollegor och det sociala. En vecka har gått, och det enda som existerar i huvudet är flytt, packning,nytt jobb, separationer och att min mamma visste om allt och inget gjorde. Den sista är extremt svår att släppa. Hoppas hon som mamma klandrar sig själv! Fast det gör hon säkert inte. Hon lägger över skulden på mig, det var mitt fel, jag som bjöd ut mig. Blää, fy sjutton jag blir så himla arg. Är det hälsosamt att bli så ilsken?
Funderar på att köpa en sandsäck och ett par handskar, jag skulle verkligen behöv slå! HÅRT.

Och tårarna rinner ikväll. Vet inte varför men livet prövar mig verkligen. Har stor lust att bara dra täcket över huvudet och vakna om ett halvår. För min kropp är less nu.
Sen den första tiden med trauma terapi så vet jag att ont i kroppen för min del är, stress, press, ångest och sorg. Och jag har ont i kroppen. På riktigt. Armarna känns som bly, ryggen också och magkatarren den ska vi inte tala om. Den är tillbaka alldeles för ofta.
JAG PRESSAR MIG SJÄLV ALLDELES FÖR HÅRT, IGEN. Och i längden är det inte bra. Men sen var det de där med att vara snäll mot sig själv? Hur ska jag lyckas? Belöningar fungerar inte, fina ord biter inte heller och att jag får möjlighet att satsa på min och Mickes dröm, det är inte lycka...

Men det måste vända. Det är bara att go with the floo, och se vad som händer. Och för Gud skull, sluta gråta! Fast jag är en känslig person, och jag vill inte bli ensammast igen. Jag har varit ensam så länge, så nu är jag rädd för att klara det igen. Jag har ju sett hur mycket personer i min närhet hjälpt mig, hur mycket kärlek och förståelse det ändå finns. Och jag behöver ER... Jag vill inte lämna er.

Usch, nu torkar jag tårarna, och jag vet att det är okej att gråta. Jag måste fortsätta ta en dag i taget. Godnatt

#nouw30daychallenge

Ulrika

  • 77 visningar
  • Nära Nacka

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229