Inga tårar, massor av ilska och ett barn med ångest...

I hopp om att kanske fälla en tår, tog jag fram mina journalbuntar från min barndom. Till en början reagerade jag inte alls. Jag känner igen allt, men det känns ändå så främmande. Är det verkligen om mig, jag detta handlar om? Jag hade gärna önskat att jag reagerat häftigare än jag gjorde, när jag läste. Tårar, skrik och kanske tom slå sönder något eller sparka ett träd. Men nej.
Idag kom bara en inombords ilska. En ilska så stark så att det nästan kom rök ur öronen och näsan.
Men ilska är lätt att svälja, stoppa undan och härbärgera. Glömma, förtränga och låtsas som det regnar.

I mina journaler stod det att första gången jag hade ångest, så var jag bara 5 år. 5år.
Det har nästan gått 40 år sedan dess, och den där jävla ångesten den kommer följa mig hela mitt liv. Men ärligt, hur ofta har småbarn på 5 år ångest? Och kan få det på papper av både läkare och psykolog?
Efter att ha läst så kände jag mig verkligen som ingenting. Det har ju varit fel på mig sen dagen jag föddes. Mina föräldrar letade efter fel från dat jag var bebis, tills jag var 13 år och ingen av dem ville kännas vid mig längre. Det var ju något fel på mig. Jag gjorde ju inte som de ville. Och ju längre tiden gick, desto mer tillbakadragen och introvert blev jag. KLART SOM FAN!
😠😠😠
Tyvärr lyste tårarna som sagt med sin frånvaro. Jag har nog däremot byggt på klumpen lite till istället, så nu gäller det att ha tungan rätt i munnen...Kanske exploderar klumpen snart?

Sov gott🌛

Ulrika

  • 74 visningar
  • Nära Leksand

Gillar

Kommentarer

dearstress
dearstress,
det kan inte vara fel på en månniska, det är fel på omgivningen som inte är anpassas efter alla människor. sov gott! kram nouw.com/dearstress
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229