Den stora sorgen

På jobbet idag pratade vi om "barn som inte är önskade och barn som inte är älskade". Så fruktansvärt tragiskt säger en kollega. Min kontring till henne blir, att jag vet precis hur det känns. Jag var en av dem! Hon tittar frågande på mig och svarar, men du som upplevs så stark och har klarat dig så långt? Jag har hört den förut. Det är nästan som ett mantra hos oss människor, stark-orka-duktig. Blää. Förstår återigen varför jag ogillar ordet stark så mycket. Jag gjorde det jag var tvungen för att överleva.

Vi pratar om den stora sorgen, den oändliga som är utan slut. den som känns när man inte blir önskad och älskad av sina föräldrar. Jag känner klumpen i magen som dras åt, hur bröstkorgen sticker och hur det börjar stocka sig i halsen. Nej, säger jag. Jag kan inte prata om det här, jag börjar gråta då. Det gör för ont. Jag vänder mig bort och drar efter andan. Min kollega tittar på mig med sorg i blicken. Det är okej, jag har kontroll, jag kan hantera min situation, säger jag och går mot en grupp barn i sandlådan. Byte av samtalsämne är ett måste, så jag köper lite sand- glass av en tjej i sandlådan...

På vägen hem vill jag gråta rätt ut, men det går inte. Jag har slutat med det. Det var så himla länge sedan nu. Avstängningen fungerar utmärkt när den är ett måste...precis som vanligt. Det kommer alltid, alltid att göra så ont

Ulrika

  • 158 visningar

Gillar

Kommentarer

Naatly
Naatly,
Det är hemskt och man lär sig ju tyvärr att bli hård som sten, de är ju ett sätt att överleva att "vara stark" och "duktig". Kram till dig <3nouw.com/naatly
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229