dålig nattsömn

Åh, jag har sovit så himla dåligt! Det är nog tredje natten på rad som jag vaknar flera gånger. Axeln har börjat värka hysteriskt, mardrömmarna avlöser varandra och det är en massa oro i kroppen som är svår att hantera. Varför kan jag inte slappna av lite? Och varför är det så himla mörkt ut, fast klockan nästan är 08? Det känns ju som om det är mitt i natten fortfarande....Nackdelen med den här årstiden.

Jag vaknade 04.30 och kunde inte alls somna om. Ångesten rev inombords och jag blev tvungen att gå upp för att inte bli tokig. Micke undrade varför jag var uppe så tidigt? Så idag blev det frukost lite väl tidigt. Jag får ta en frukost nummer 2 innan jag åker iväg till sjukgymnasten. Och idag skulle jag verkligen behöva hjälp med min axel igen! Fast kan jag offra min fot denna vecka? Jo, jag måste nog det. Sömnen är så mycket viktigare än smärta i foten, och dessutom så kommer jag få dras med foten länge.

Nu blir det lite påfyllning i kaffekoppen..

Ulrika

  • 54 visningar

Gillar

Kommentarer

tankar om ensamheten

Nu när jag skrev det andra inlägget om vår svamp och fiske tur, så kände jag att jag vill förmedla så mycket mer om mig själv. Men att jag blev tvungen att dela upp det i två inlägg, då det är två vitt skilda saker.

Ibland kan jag få för mig att det känns fel att jag tex klagar på min PTSD och depression, på min livsleda och min energibrist för livet. Men saken är ju den att jag mot alla odds, även om det är svårt så måste jag försöka fortsätta leva. Jag måste vara Ulrika, mamma och fru. Jag måste fungera så att jag kan jobba mina 50% och livet stannar ju inte för att jag mår dåligt liksom! Och så går man till psykiatrin och träffar läkare eller fast vårdkontakt, och där brister allt. Den hårda fasaden som man byggt upp för att orka allt ovanstående, raseras för inuti har jag inte alls samma fokus och ork. Inombords gråter jag oavbrutet. Inombords är jag förtvivlad över att jag är så ensam med min ryggsäck. Inombords saknar jag den mamma som aldrig funnits för mig, och som varje barn har rätt till under sin uppväxt.

Min mamma skrev i sitt sista mail, då vi hade vår senaste konversation för mer än 2 år sedan. "Ett barn äger inte sin förälder!" Och visst, jag köper det. Men ett barn har som liten rätt till att få vägledning om och hur man är och ska vara. Det fanns ingen som lärde mig eller visade mig det. Inte kärlek, inte förlåtelse och inte känslor vilket gjorde att när jag var tillräckligt stor att förstå vidden av det jag missat, knappt vågade säga halv sju. Förnedrad, nedtryckt, utnyttjad, misshandlad...ENSAM. GLUP, jag blir så ledsen för min egen skull. Som jag sagt tidigare, det känns inte som att jag och min syster kommer ifrån samma familj? Vi har levt i två skilda världar.

På onsdag ska jag träffa min fasta vårdkontakt igen. Och redan nu håller jag på att samla mod och bygga upp en fasad för att inte låta henne se hur det egentligen är att vara Jag. Vi ses i 40 min och sen är allt som vanligt. Och jag kan inte öppna mig på så kort tid, dessutom har hon sagt att hon inte är en terapeut eller psykolog, utan bara sjuksköterska som följer mig eftersom jag går på flera olika mediciner. SUCK. Jag läste också för ett tag sedan att jag skulle ta nya prover också. Vilket gör mig lite orolig. Jag gillar inte att ta blodprov, men jag tror inte jag har något val riktigt. De måste väl utesluta droger, alkohol och andra sjukdomar för att kunna ge mig rätt behandling.

Det gick förresten några nätter utan att jag hade värk i axel och skuldra, men nu är det tillbaka igen. Tur att jag ska träffa sjukgymnasten imorgon igen, för då får han köra en kur på det onda igen. Det har ju hjälpt lite iallafall. Och kanske ska jag be om en eller annan övning till min onda häl? Jag har nog överansträngt den stora senan som går under foten under sommaren, nu gör den skitont emellanåt. Jag har kört med tejp ett tag och det fungerar hyfsat bra, men i längden kanske det behövs något annat?

Så, nu har jag fått ur mig lite av dagens tankar. Nu blir det lite Netflix med Micke och kanske lite popcorn till det?

Ulrika

  • 158 visningar

Gillar

Kommentarer

från väntrum till idisslande på fältet

ösregn

Det fullkomligt vräker ner utanför fönstret. Herregud, så mycket vatten! Och jag hoppas vi slipper åskan idag. Igår vid den här tiden var åskan inte nådig, den var rakt över oss. Det var tom så att både jag och Micke blev lite skraja, då det kändes i hela huset. Tydligen så cirkulerar gärna åskmolnen runt Siljan under somrarna. För så mycket åska som jag upplevt i år, det har jag aldrig tidigare varit med om..

Efter läkarbesöket så tog jag ju självklart en powernap. Jag överlever inte utan att få sova på dagtid ibland. Var inne på försäkringskassans sida och anmälde mig sjuk 😳, men upplevde det jätte svårt att fylla i alla punkter. Så jag får nog räkna med att det blir några brev fram och tillbaka, innan beslut fattas. Och det värsta är, att jag tror ju att det kommer ta lite längre tid än 3 månader med 50%, så jag får nog ta på mig rustningen och invänta fighten med handläggarna. Och om det blir problem då ska jag be min F V om hjälp, då får hon föra min talan.

Vi får väl se om jag vågar ta min nya medicin. Kanske ska jag vänta tills jag är ledig på fredag? Den kan ju säkert ge x antal biverkningar, och nu har jag ju 2 jobb dagar framför mig.. Nemo och jag passade på att gå en långpromenad innan det dåliga vädret kom. Och om han inte är "Ferdinand" så leker han iallafall kossa, där han står och idisslar gräs...

Ulrika

  • 118 visningar

Gillar

Kommentarer