stabilitet

Även om livet inte alltid är rosenrött så känner jag mig faktiskt mer stabil i mitt sinne och humör för tillfället. Och varje gång jag säger/skriver/tänker så, lyckas det vända ganska direkt ändå. Mitt straff! Men just här och nu så känner jag mig någorlunda bra eller okej iallafall. Mina tabletter mianserin fungerar för sömnen, och jag sover nästan för hårt för att det ska vara okej. Men jag har väl haft kronisk sömnbrist sen i våras, så jag har nog lite att ta igen. Och jag fixar tom en hel tablett, utan att vara som en zombie dagen efter. Och även fast jag har både olanzapin och atarax så använder jag dem nästan aldrig. De är nödfalls medicin i mina ögon. När ångesten kryper upp till ytan...

Och den där hysteriska tröttheten jag kände för en månad sedan, den verkar ha blivit hjälpt utav både bättre sömn men också av lite vitamintillskott. Jag fick för mig att jag hade B12 brist, trots att min fasta vårdkontakt sa att så inte var fallet. Så jag knatade in på apoteket och lusläste alla deras vitamin och piller burkar. Någonstans måste man ju börja? Det blev "Mitt val Vegetarian" då just de innehöll mest B12 och järn. Och nu har Micke och jag knaprat upp en burk och vi båda känner oss faktiskt lite piggare och klarare i huvudet. Och jag måste tro på det, även om det kanske är humbug och det säkerligen finns sjutton andra ännu bättre piller på recept.

Så nu ska jag verkligen försöka att inte falla tillbaka ner i något mörkt och deppigt, jag ska och jag vill orka lite mer. Och jag vill verkligen fortsätta må bättre. I mitt sinne så vill jag inte heller vara sjukskriven 50% då mitt intyg går ut i början på december. Men kanske är det att gå för fort fram, att redan där om 3-4 veckor stå på 100% igen? Nej i sådant fall så blir det att gå upp till 75%, punkt slut. Önskar bara att jag skulle slippa kämpa med försäkringskassan. De är ett j....a pack!! Jag har ju fortfarande inte fått mina pengar! Och det är verkligen inte okejat de förhalar det så mycket som de gör. vad är det som tar så lång tid? Jag fick ju ett JA i beslutet. Då är det väl rimligt att man betalar ut pengarna så fort som möjligt?

Nu blir det lite Persbrandt och Domenica i "E3xpeditionen"...

Ulrika

  • 62 visningar

Gillar

Kommentarer

24/10 din födelsedag

Idag är det min pappas födelsedag. Han skulle ha fyllt 69 år, vilket inte alls är någon ålder när man tänker efter. Men han var ju såklart yngre när han gick bort, för det är mer än 5 år sedan. Jag har haft honom i huvudet hela dagen, inte så påtagligt som tidigare födelsedagar, utan med tiden har jag sakta men säkert tagit den distans jag behöver. Jag har fortsatt att leva. Jag har gått vidare. Och jag VET att han har det bättre nu. Det är inte ett drägligt liv att varje dag, supa skallen i bitar, att inte orka jobba och att välja bort alla i sin närhet. Det som mest bekymrar mig är att han aldrig sa hur dåligt han mådde? Att han vågade sträcka ut handen och kanske be om hjälp....

Så även om den lilla Ulrika är lättad, så är jag klart förtvivlad över hur snöpligt ditt liv tog slut. Och för att vara den duktiga dottern jag blev uppfostrad till, så måste jag såklart säga GRATTIS...

Ulrika

  • 0 visningar

Gillar

Kommentarer

"Ingen sätter sig på mig igen"

Har ni följt serien Heder, på Viaplay? Det har vi. Den är väldigt mörk och delvis ganska b, men den tar verkligen upp problem som är aktuella i dagens elektroniska värld. Toppmän som utnyttjar småtjejer via en app.Det hade aldrig hänt innan elektroniken utvecklades till det den är idag. Vidrigt. Igår såg vi det senaste avsnittet och det berörde mig ordentligt. För tjejerna som säljer sig själva via appen, de har ofta en tung ryggsäck de bär på.

En ryggsäck som inte går av för hackor, och som vederbörande tjej hoppas kunna göra lite lättare, genom att utöva div självskador i olika form. För ett mönster är ett mönster, och en rutin är en rutin. Ofta vet du inget annat och det enda sättet att försöka höja sin egen självkänsla och få lite bekräftelse, är att sälja sin kropp. Eller skada den genom droger, diverse attribut eller alkohol... Och här är vi alla lika. Det spelar ingen roll om jag är tjej eller kille som blivit utsatt eller varit med om ett trauma, hjärnan reagerar på instinkt. Det kända är det rätta. Och jag vet. Min ryggsäck är full av skit. Visst, jag grävde i den lite då jag träffade min P i Stockholm, och jag blev nog av med en eller annan tegelsten. Men innehållet är märkbart oförändrat. Jag har ärr för livet. Alkoholist och narcissist, smaka på den.. Hur blir man av att växa upp i den världen? Definitivt inte som dem iallafall. Min ryggsäck har gjort mig sårbar och deprimerad, men också stark och kontrollerad.

ingen sätter sig på mig igen..

Ulrika

  • 92 visningar

Gillar

Kommentarer