fredag

190719

Godmorgon! Jag har alltid varit svag för siffror som är fin tillsammans, eller datum som är av tex samma sort. Som 060606 eller 101112. Och just idag är det den 19 juli 19, vilket är ganska häftigt men en vanlig dag precis som igår eller i förrgår.

Jag har faktiskt sovit ganska dåligt inatt. Det var på tok för varmt, så jag vaknade några gånger. Jag fattar inte att det blir så varmt även fast fönstret är öppet...

Om en liten stund ska jag rafsa ihop lite kläder som jag ska ha med mig till storstan. Och som vanligt så kommer beslutsångesten att slå till, och jag ta med mig minst en uppsättning kläder, för mycket. Micke brukar bli tokig på min packning! Men jag är humörmänniska så jag kan inte bestämma mig i förväg, utan det bestäms där och då. Det verkar iallafall som om det kommer bli en varm helg. Men det gör inget, lite sol och värme är bara skönt.

Kontrasten kommer iallafall bli stor, storstad och mitt i smeten- landet i Dalarna. Spännande!

Ha en fin fredag, och om det är sol - glöm inte solkrämen!

Ulrika

  • 96 visningar

Gillar

Kommentarer

sextonde juni 2007

Idag är det den 16 juni och det är en dag som etsat sig fast i mitt minne. En speciell dag, som för 12 år sedan innebar operation på SÖS. Jag opererade nämligen bort min "svarta prick", just den här dagen. Och jag vet att mitt liv där och då var en riktig berg och dalbana, för ingen visste ju hur illa det var?. Idag är jag evigt tacksam till den läkarvård och min familj, för det var en tuff tid som återstod även efter operation. Man blir ju inte frisk förklarad förrän efter 5 år. Jag är också glad att min hudförändring upptäcktes i tid, och att jag sedan dess inte haft några som helst men, eller nya hudförändringar. läs här malignt melanom

Efter en relativt dålig natt, med på tok för varmt i sovrummet så väntar en ny dag. Solen lyser redan från en klarblå himmel, och allt man pysslar med gör en lite svettig. Var ute och vattnade mina krukväxter, och plockade upp lite ogräs och bara av det lilla så blev jag varm. Planen är att avsluta spacklingen i lillstugan, bara lite lite kvar och sedan blir det putsning inför målning, som blir nästa moment. Simon har sagt att han ska hjälpa till idag, och då går det ju dubbelt så fort förhoppningsvis.

Ulrika

  • 80 visningar

Gillar

Kommentarer

Dumt, dumt väldigt dumt

Under eftermiddagen har jag sträckläst körkortsboken. Puh! Nästan hela på en gång, för den var ju relativt lättläst med bilder och ganska stor text. Märkte efter ett tag att tankarna började snurra på annat håll och avbröt. Gick över till att svara på simulerade test på elevcentralen istället. Gick även det så där, så la ner för dagen.

I mitt bröst växte en klump av gråt, och den där jobbiga känslan som ständigt är närvarande och som tar enormt med energi. Den där känslan av misslyckande. Att jag är så himla värdelös, och dålig på alla sätt. Egentligen skulle jag behöva gråta en skvätt, men det sitter för hårt och för långt inne. istället blir det en klump och diverse muskelspänningar. Allt jag vill är att bara känna mig fri och hel igen. Att må bra.

Jag är trött på mig själv och trött på tillvaron för tillfället. Även om jag stundtals är tillfreds så är det negativa mer påtagligt, än det positiva. Idag har jag ätit maxdosen av atarax, för jag kände nog redan på förmiddagen när vi åkte till affären, att idag är en dag med det behovet. Kommer ni ihåg att jag skrev förra veckan, att plugga till körkortet väckte tanken om att "köra ihjäl mig"?Vilket idag här och nu känns otrevligt att skriva ner, men att som just tanke bubblar det upp igen och igen. Varför tänker en människa så? Varför tänker jag så? Hur lätt är det inte att vingla åt vänster då en lastbil kommer, och hoppas på det bästa... GUD, man får inte tänka sådana tankar! Så mycket tid och pengar och energi som jag ändå lagt ned på att få mitt körkort. Det är klart att jag ska ha det och utnyttja den frihetskänslan det kommer att ge mig.. DET ÄR BARA DUMT, DUMT.

Och om jag nu har dessa tankar, då blir ju automatiskt frågan, varför är jag inte rädd för döden? Måste man vara rädd för att dö? När jag fick min diagnos malignt melanom 2007, då var jag rädd för att dö. Jag ville inte dö i cancer bara 32 år gammal, och lämna allt jag hade. Men nu idag? Nu när jag fler än en gång tänkt på döden som en tänkbar utväg. När försvann min rädsla och varför? Jag tror att det kan vara skillnad mellan att bestämma själv om man vill dö, eller tex få en dödlig sjukdom. För om du är frisk så har du ändå ett val...

Då 2007 när jag precis fått min cancer diagnos, och hade en pappa som var gravt alkoholiserad då skrek jag i ren frustration till honom i luren.-Hur sjutton kan du supa skallen av dig, och sakta men säkert ta ditt liv! Frivilligt! När jag din dotter fått en cancerdiagnos och kanske kommer dö! Jag har inte valt det själv! Du kanske vill byta med mig? Jag var så arg och han blev helt knäpptyst. Förhoppningsvis väckte det en tankeställare hos honom, om än bara för en dag eller några timmar.

Jag ber om ursäkt att det blir lite deppigt och tungt, kanske lite för svart ibland. Men som vanligt, jag måste släppa på tankar och funderingar för att orka ur det hela. Det är som en slags urladdning. Mitt sätt att må lite bättre.

Idag har också tanken på saknad kontra ensamhet flutit upp. Jag saknar faktiskt mitt gamla jobb på Söder, mina arbetskamrater och det härliga småfolket som gav så mycket kärlek. jag saknar min P så det gör ont inombords, och ingen ny vårdkontakt kan någonsin fylla det tomrum som P gett. FAN! Och det var ju jag som sa upp kontakten! Inte hon. Hur kunde jag? Men livet har sina med och motgångar så det är bara att kämpa vidare...Lite till, lite grann, utan stress och på mina villkor.. Och jag är inte ensam. Det är bara en känsla som våldgästar mig ibland!


Ulrika

  • 117 visningar

Gillar

Kommentarer