Det gör ont, på riktigt..

Åh vad jag saknar min P!!! Jag dör av saknad. Jag skulle verkligen behöva prata med henne, lätta på trycket och bara känna att någon lyssnar. FAN. Läste ett av mina gamla inlägg och just det här inlägget, det känns fortfarande inombords.. Hon, min P en räddande ängel, då när jag behövde det..Det finns inga ord som räcker. Men du P, du har satt djupa spår i mig...för alltid

januari 2017
Ska jag berätta en sak?
Det gör ont. Ont på riktigt. Överallt, hela tiden och jag får tillslut ingen luft..
Jag vill skrika och slå hårt, jag vill gråta tills tårarna fyllt ett badkar.

I paniken efter att ha läst mina journal anteckningar, klär jag mig snabbt.
Jag måste ut...
Jag måste andas..
Jag halvspringer förbi Hammarbybacken och in i skogen. Ångesten jagar mig.
Jag springer fortare..tills magen protesterar och vänder sig ut och in..
Det bara väller ut..
Ångesten sätter sig ner bredvid och väntar avvaktande på mig..
Jag gråter en skvätt, men reser mig upp och fortsätter dit jag var på väg, jag kan inte vända nu..
inte på grund av att jag råkade ta i för hårt..inte än..

Orkar inte springa nu..ångesten är ifatt och gör mig svagare.
Musiken i lurarna avbryts av en ringsignal..
Hej, Ulrika. Vad gör du? Hur är det?..Hur går det?..
Min psykolog..som en räddande ängel..igen. 😇

Och jag som tänkte på henne..som kände att jag behövde lätta på trycket, som inte vågade riktigt... Så ringer hon.. Blir faktiskt lite rörd över att hon bryr sig....Tack

när jag förtjänar det som minst, för då behöver jag det som bäst..

Jag berättar om gårdagens händelser, med stammande röst, gråt och diverse hulkningar.
Det gör ont Det är så smärtsamt det är så mycket sorg
Men bekräftelsen är maximal


i alla år har jag undrat varför jag hanterar vissa saker på ett visst sätt. Varför jag känt vissa saker som
jag känt osv. Nu ser jag det så tydligt..

Ulrika, jag är orolig för dig. säger min psykolog. Du gör inget dumt nu?
Var är den där kämpar glöden? När du känner så som du gör nu. Vad vill du helst göra då?...☠️☠️ DÖ?


Vilken jävla fråga...vill hon verkligen höra svaret.? Jag svarar att jag stått emot impulserna på
att straffa mig själv idag, genom att gråta och som nu, gå ut och motionera..men impulserna är så så starka..( jag vågar inte berätta att jag precis sprungit till jag spydde..eller att mina brännblåsor svider ordentligt på armen)...

Vi pratar länge. Jag är helt matt. Hon avslutar med att jag måste försäkra henne om och om igen,
att jag inte hittar på något dumt under helgen..☠️☠️som att DÖ tex
Mitt svar är, en timme i taget just nu..

Jag måste åter hitta styrkan, kraften och energin
Jag kan inte hela tiden falla ihop för minsta lilla..
Jag måste kämpa..

För vad? För vem? Jag vet inte om jag vill..

Ulrika

  • 124 visningar
  • Nära Nacka

Gillar

Kommentarer

Kopiera - Hur orkar jag och vad är styrka?

Jag läste ett av mina gamla inlägg. Så starkt och så rätt på hur illa jag haft det under min barndom. Och idag vet jag lite mer om vad som är styrka för mig. livet har lärt mig en hel del, vilket jag ändå är tacksam för. Jag ångrar inget men jag skulle verkligen inte vilja uppleva min barndom igen. Och som liten så var jag inte stark, det finns liksom inte i ett barns vokabulär på det sättet, utan jag gjorde det jag kunde för att överleva. För att någonstans finna lyckan och hoppet..


Om man som jag hela tiden får höra att jag är stark, duktig och modig utan att ta åt mig, vad är det för fel då? Varför kan jag inte själv se min egen styrka? Jag har ju i stort sett allt, utbildning, bostadsrätt, vuxen son, bra jobb och en man sen 23 år tillbaka. Ändå så går det inte in.
Kanske blir det lättare om man bryter ned styrka i vad det betyder här? För mig är styrka att leva ett normalt liv, trots en dysfunktionell vardag. Vilket jag hade från början jag föddes till 13 års ålder. Tänk att varje dag efter skolan vara orolig för hur full din pappa ska bli ikväll? Kommer han att röra mig/dig? Kommer han att somna? Tänk om han dör?
Eller som vuxen, nu ringer de( sjukhuset/polisen), eller hur full är pappa på sitt barnbarns dop? På vår bröllopsmiddag? Nu glömmer han att betala räkningar? Tänk om han ligger död själv hemma?

Förstår faktiskt inte varför min oro över hans död uppkom nu? Vill jag inte att han skulle dö? Det är både och. Helst skulle jag velat ge honom en fet pungspark, en kram och en örfil. Sen skulle jag be honom dra åt helvete. Som liten var jag orolig över hur jag skulle hantera en eventuell död. Vad händer då med mig? Vem ringer jag? Han var ju alltid så full, sov och spydde. Tänk om han kvävdes? Hatar fulla människor som spyr idag. För mig är alla de min pappa och jag är 8 år igen. Skräckslagen med en trasa i handen.

Att gång på gång från liten till vuxen utsättas för alkoholmissbruk, narcissism och sexuella övergrepp och ändå stå upp. Är det styrka? Jag som var den oälskade, misslyckade, stökiga, knäppa och ouppfostrade ungen, varför blev jag det svarta fåret, slagpåsen, offret? Jag förstår inte det. Och klart som fan att jag utvecklat strategier för att hantera vardagen. Annars hade jag brutit ihop för länge sedan. Jag hade inte levt idag om jag inte haft något att leva för. Tack för min Simon. Min tid var väl kommen nu, som min psykolog sa idag. Du var redo att göra detta nu, tillräckligt stark, tillräckligt modig, tuff och målmedveten. Kanske?

Varför då detta tvivel? Alla säger att jag är stark. Och? Inte längre. Jag orkar inte emellanåt, jag vill inte alltid och jag hatar att vakna till en ny dag och veta att inget märkvärdigt hänt. Ibland vill jag ju bara dö..
Jag ser mig inte alls som stark. Är det styrka att straffa sig själv genom självskadebeteende gång på gång? Men jag kan inte sluta. Det är ett djävulskt gift, och lindrar ångestens peak i den tuffaste stunden. Jag har gjort det igen. Min psykolog frågade hur veckan varit, och hur min ångest varit med tanke på måndagens händelse. Hon frågade om jag skurit mig? Nej. Hon frågade om jag bränt mig? Nej. Och jag tittade bort. Det har du visst! Får jag se? Hon fick inte se, och jag är värdelös på att ljuga. Jävla skit.

Just då brydde jag mig inte, men nu kommer den där skamkänslan igen. Det är inte styrka att straffa sig själv!! Jag skulle ju belöna mig, när jag gjort något bra?
Usch, jag har nog en eller två skruvar lösa..
Måste klura lite på det där med styrka..

Ulrika

  • 118 visningar
  • Nära Nacka

Gillar

Kommentarer

En bitch och ingen ångest..

lite bitchig?

Ibland är jag verkligen en riktig häxa. I och för sig tror jag att vi alla är det emellanåt, vi fräser, hugger och fäller grymma kommentarer till dem vi älskar, för att de stod närmast. Idag har jag fräst en hel del gånger. Stackars Micke, men det är ju också lite tjusningen med ett äktenskap. Du får liksom hela paketet. Inte bara den snälla, gulliga, lugna filbunken som Ulrika också kan vara. Jag har gnällt på hans tuggande i soffan, då vi tittade på TV. Jag påpekade att han hade ett hål i strumpan och att han hade sot i ansiktet. Jag bad honom byta t-shirt då den luktade konstigt, fast han tog den ur garderoben. Och så bad jag honom att hålla tyst, för jag vill ha lugn och ro. PMS-Kossa? Nja, men lite känslig iallafall. Det känns hemskt då jag ser det så här, efteråt men just då när jag säger det då känns det inte alls.

mitt mående

De sista dagarna har faktiskt varit väldigt bra. Jag har inte haft någon speciell ångest och jag har känt mig lugn. Men samtidigt så pockar livet på och det dåliga samvetet, för som det är just nu "så är jag bara sjukskriven". Jag har inget jobb! Och det väcker faktiskt lite ångest och stress inombords. Det känns fel, fel, fel att inte kunna säga "Jag jobbar .......". Men samtidigt så måste jag vara i nuet. Vad behöver jag just nu? Jo jag behöver landa, vila och hämta andan innan jag börjar på något nytt jobb. Jag var 4 veckor i skolan och det var som det var, nu valde jag att själv lämna min tjänst och gå vidare, vilket inte är något att skämmas över. Nej jag ska vara stolt över mitt beslut, och jag kommer säkert att hitta något annat snart. Förresten så ska jag på en intervju på onsdag. Det blir spännande! Och faktiskt så håller jag tummarna för att det ska vara något för mig, för jag vill gärna jobba.

Men hur gör jag med mitt bagage? Vad ska jag berätta, och vad ska jag inte berätta? Jag måste ju säga att jag bara kan jobba 75%, fast tjänsten jag söker är heltid. Och jag måste ju säga att jag ibland behöver träffa min läkare i Mora. Min psykiska ohälsa påverkar ju hela mig och mi personlighet, den är ju en del av mig. När jag började i skolan, så trodde jag inte att det skulle påverka mig så mycket, och eftersom den tjänsten var en deltidstjänst, så valde jag att inte berätta. Men tillslut kom det fram ändå. För jag är inte genomskinlig och jag är inte STARK längre. min rustning har rasat och den riktiga Ulrika har kommit fram....

Ulrika

  • 210 visningar
  • Nära Wiksvägen , Sollerön

Gillar

Kommentarer