2018- annorlunda, modigt och utvecklande

januari

Min sista månad som anställd förskollärare på MM. Det känns lite i hjärtat då jag cyklar fram och tillbaka, Sickla-Mariatorget. Jag vet att Stockholm alltid kommer ha en stor plats i mitt hjärta. Jag säger farväl till allt, trafiken, affärerna, vänner och stressen. Äntligen är det dags att förverkliga vår dröm! Jag går i terapi en gång i veckan och det får mig att orka hela vägen. Osäkerhet är jobbigt om man som jag helt tappat fotfästet. Blir avtackad på mitt jobb med tårta och blommor. Även småfolket avtackar mig ordentligt och det rullar tårar nedför mina kinder då det dimper ned ett tackkort från dem i lådan... Jag får blomstercheckar och fina ord som jag tar med mig då jag går vidare.

Februari

Jag är ledig hela månaden, och frisk anmäler mig till försäkringskassan den 13/2. Det känns läskigt efter att ha varit beroende av dem i drygt ett år. Vi packar ned allt vi har inför flytten och när dagen väl kommer känns det så spännande. Vi bokade flyttfirma och eftersom flytten ändå var relativt lång, så sträcker den sig över två dagar. Vi åker till Leksand och sover vår första natt på Åkerblads i Tällberg. Vi njuter av tystnaden i vår nya lägenhet, kung Bore är givmild och snön vräker ner i mängder så också kylan då vi flera dagar har runt -20. Jag åker till Stockholm varannan vecka för att träffa min P. Vilket är välbehövligt då livet inte slutar att kännas, bara för att man flyttar.

Mars

Jag börjar jobba i Leksands Kommun, men blir lite snuvad på närheten och placeras i Insjön. Det fungerar inte alls, och det fungerar inte heller att jobba heltid. Hur tänkte jag egentligen? Den 25/3 blir jag sjukskriven 50% igen av min läkare i Sickla. Jag tar också första kontakten med psykiatrin i Dalarna. Pendlar till Stockholm regelbundet för att fortsätta min terapi. Vi åker ner till Sickla för att avsluta vår bostadsaffär där den 15/3. Äntligen är allt klart och vi kan gå vidare med husletningen i Dalarna. Den 29/3 hämtar vi hem vår nya fyrbente vän Nemo alias Labretts Knipa, och det är så mysigt att återigen ha en hund. Undrar hur många gånger han har blivit kallad Atlas fast han heter Nemo?

April

Jag fortsätter att jobba i Insjön och trots att snön funnits i mängder, så smälter den ovanligt fort. Vi firar lite påsk och Mickes födelsedag med tårta. Jag cyklar 1,1 mil enkel väg till jobbet, och anmäler mig till Leksandsrundan. Micke vikarierar i hemtjänsten och släpar hem värsta magbacillen till oss alla. Nemo växer och lär sig snabbt att gå till ytterdörren om han behöver ut. Vi tar också med Nemo på promenader vid Solvändan, och han njuter av att få upptäcka världen. Valborg firar vi i Västanvik tillsammans med min barndomsvän och familj.

Maj

Vi går på massor av husvisningar, Insjön, Vikarbyn, Rättvik och Häradsbygden. Men inget känns 100 och vi misströstar litegrann. Det är en varm vår och vi är mycket utomhus. Jag träffar min nya läkare i Mora för första gången och han känns bra och förstående. Jag får avslag av försäkringskassan och tappar totalt allt, vill bara dö och funderade ett tag på att lägga mig på spåret, då jag cyklar jämnt det varje dag. Min läkare blir tokig och han får mig att lova och svära att inte göra slag i saken. M, min fasta vårdkontakt på Öppen psykiatrin i Rättvik stöttar mig och jag hittar tillbaka till vardagen igen.

Juni

Jag älskar juni månad, och den här slår de senaste junis med hästlängder. Det är varmt och vackert. Vi fortsätter att titta på hus och budar ordentligt på ett i Insjön. Tyvärr var det en till som också ville ha det så vi lägger oss. Nemo badar för första gången i Västanvik, då han plumsar i från bryggan. Oj om man hade haft kameran framme! Han förstod nog inte vad som hände, men det utlöste ju en badsommar utan dess like också. Vi firar midsommar i Leksand och Gropen tillsammans med alla andra. Just midsommarafton är som vanligt kylslagen och man funderar vart man lagt fingervantarna. Jag köper min "tuppljusstake" i smedjan i Leksand, och umgås med min vän. vi har så mycket att ta igen, så vi får liksom inte nog av varandra. Jag går på 8 veckors ledighet, då jag definitivt tycker jag är värd det efter vårens jobbigheter.

Juli

Jag avslutade min terapi med bästa P under midsommarveckan och har istället regelbunden kontakt med M på Öppen psykiatrin. Han känns äkta, även om hans daladialekt gör att jag måste le emellanåt. Sommaren är varm, mycket varm! Simon sommarjobbar hos kommunens park och skötsel och Micke jobbar som brevbärare i Gagnef. Jag och Nemo stänger in oss under de varmaste timmarna på dagen. Sen när Micke kommer hem från jobbet blir det bad, i stort sett varje dag. Simon rycker in i lumpen den 23/7 och tycker att det är skit jobbigt i början. Men efter någon vecka är han van och inser att det bara är att fortsätta. Vi tittar på hus hela tiden men hittar inget som är DET huset. vi åker bort en helg till Orsa Grönklitt, för att fiska och plocka hjortron. Det är säkert 30 grader konstant, och skogsbränderna bryter ut i norra Dalarna.

Augusti

Jag börjar jobba igen en vecka in i augusti. Nu i Leksand istället och det känns så mycket bättre. Jag träffar min läkare igen och han ber mig fundera över om jag ska få ett sjukintyg som gäller för lång tid på 50-75%, då han tror att jag aldrig mer kommer kunna jobba heltid. Han ändrar min diagnos till recidiverande depression och ber försäkrings kassan om ett möte.Det är tufft på förskolan, då jag tampas med att fortfarande vara den duktiga förskolläraren och den privata trasig jag som faktiskt inte har huvudet med mig. Föräldramötet blev en aha upplevelse då jag inte vet vad jag sa eller fick fram ett knyst. Koncentrationen är noll och minnesluckorna grymt stora. Jag bryter ihop några gånger på jobbet och det är nära att jag sjukskriver mig helt. många tårar och svarta tankar. Det är fortfarande väldigt varmt och sommaren kommer gå till historien som en av de varmaste och torraste.

September

Det är fortfarande väldigt fint väder och vi går många och långa promenader med Nemo. Limsjön runt i åskskur med bästa barndomsvännen och svampletning i skogen. Vi åker och tittar på många hus och ett av dem är huset på Sollerön. En chansning, då huset legat ett tag och redan haft visning. Simon blir hemskickad från lumpen med lunginflammation och lyckas såklart smitta både mig och Micke. 40 graders feber och hostan från helvetet. Jag och Micke hör bubblandet i halsen på varandra då vi ligger och feber frossar tillsammans i sängen. Jag får problem med min astma också och är på vårdcentralen 4 gånger på 2 veckor. Behöver inte ens visa leg längre, då tjejen i kassan känner igen mig. Den 25/9 lägger vi bud på huset på Sollerön och från sjuksängen sköter vi allt gällande köpet.

Oktober

Mina värden är piss dåliga pga lunginflammationen, likaså astman som inte vill ge sig. Jag är totalt hemma i 4 veckor innan jag orkar gå till jobbet igen. Aldrig mera lunginflammation! Vi säger upp våran hyresrätt och börjar planera för flytt till Sollerön. Äntligen är det sista anhalten av flytt Stockholm- Dalarna. Det känns så rätt med vårt hus, att jag tom börjar gråta när vi åker ifrån huset. Vi börjar packa igen och har flera potentiella hyresgäster hemma, vilket är jobbigt mitt i en flytt. Jag säger upp mig ifrån min anställning i Leksand och får slippa mina 3 månaders uppsägningstid. Ska jag bli glad eller ledsen, för jag får inte ens ett tack ifrån min arbetsgivare. Den 31/10 skriver vi kontrakt på vår drömkåk och vi är nu ägare till eliten charmig gård! Otroligt. Overkligt!

November

Jag börjar leta jobb och får napp direkt. En resurstjänst på Sollerö skola och tar den utan att blinka. Vi flyttar in i vårt hus den 9/11, och det känns så himla bra. Jag jobbar och upptäcker ganska snart att min uppgift är svårare jag trodde. Det påverkar min PTSD väldigt negativt och ångesten eskalerar. Jag tappar fotfästet lite grann och hamnar i en ordentlig svacka, det är inte kul att jobba och bli slagen på jobbet. Jag fyller år och min fina vän kommer på husesyn och med blommor. Jag träffar min läkare igen och from nu så vill jag jobba 75%. Nemo växer och han älskar att bo på landet. Han är som sagt ingen koppelhund, utan trivs bättre lös.

December

Så var vi inne i den sista månaden. Jag bestämmer mig drastiskt för att säga upp mig ifrån min resurstjänst, då jag bara mår sämre och sämre. Jag skickar flera "hjälp" till min vårdkontakt M i Rättvik, även fast jag ska byta och få en ny kontakt. Men han lyssnar och fixar en akut läkartid åt mig. Jag blir nu helt sjukskriven igen tom 31/1, då min ångest och mina flashbacks är tillbaka igen, nu mer än på länge. Det känns tufft att säga upp sig från jobbet, då allt annat känns så bra. Men den här gången värdesätter jag min egen hälsa. Simon fyller 20 år och får fira sin stora dag ute i skogen på en övning. Tänk att han är så stor som 20 år! Herregud vad gammal jag känner mig...Snön kommer 7-8/12 och vi får fira en vit jul i vårt nya hus. Jag har målat om i vardagsrummet, och njuter av naturen utanför min ytterdörr. "Det känns som man är på fjällsemester varje dag, säger Micke" och jag är stolt varje dag jag låser upp dörren. Vårt hus. Jag kan fortfarande bli tårögd och tro att det inte är sant emellanåt. Tänka sig att vi fick ett hus innan året är slut? Resan har varit otroligt lång och krokig, men sjutton också vad man har utvecklats på vägen. En del obekvämligheter såklart, men säg dem som är så modiga som vi faktiskt har varit? Lämnat allt, jobb, vänner och vår trygga punkt. Storstaden för landet. För att leva vår dröm. Ja, man lever bara en gång och det är nu...Jag är så glad att vi vågade och att vi får skåla in ett nytt år i vårt hus, på vår lilla charmiga gård i Dalarna....❤️

Jag ser fram emot ett nytt år och jag hoppas att det går åt rätt håll, nu när vi har allt det praktiska man behöver för att må bra. Förutom jobb då såklart.. men det löser sig...

Ulrika

  • 266 visningar
  • Nära Wiksvägen , Sollerön

Gillar

Kommentarer

2017 något jag helst vill glömma

februari och mars 17

Jag kraschade ordentligt en vecka efter julledigheten. Jag tror att ledigheten gjorde att jag någonstans förstod att hela mitt liv höll på att rasa samman. Att jag säkerligen hade gjort mer än bara straffat mig själv, om det hade fortsatt. För en reva på armen eller ett blåmärke är ingenting om man jämför med att hamna i en kista i marken, eller en lång tid inlåst för att inte kunna avsluta sitt liv. Läste några av min inlägg från den tiden, och jag kan riktigt känna hur hjärtklappningen ökar och hur ångesten ligger i startgroparna. Fy, fy, fy. Och tänk ändå vad mycket som har hänt? Vad jag har kämpat och tagit mig igenom under den här tiden. Helt ofattbart. Och jag har blivit en så mycket bättre människa trots att jag själv inte ser det alltid. För jag har faktiskt börjat tänka på mig själv och mitt eget mående. Och jag har vågat sätta mig själv främst. Jag har bett om hjälp, flera gånger. Och jag vet att hjälpen faktiskt gör skillnad, för någonstans inom mig så ser jag att det händer något även om det går extremt långsamt.

Jag vet att jag är en deprimerad själ. Tänk att under hela sitt liv bli ifrågasatt av sig själv, med frågor som duger jag? Är jag någon? Vem älskar mig? Vad har jag gjort för fel?

Det sättet som jag blev behandlad på som liten, har gjort mig till den jag är idag. Och i mina föräldrars ögon så var det hos mig felet låg eller ligger. Det var jag som var fel, ful, konstig, dum och kanske tom psykiskt störd. Kan inte någon gång minnas att jag blev älskad på rätt sätt, som man bör bli. En kram av sin mamma, som var äkta det har jag aldrig fått. Kan inte släppa att det tog nästan 5 år innan, hon och jag närmade oss varandra! Mamma- barn!!! Och tänk att det skulle ta drygt 20 år innan någon sa orden "jag älskar dig", och faktiskt mena det. Vad hade jag gjort utan Micke?

Och nu är det juli 2018 och det känns som att tiden står stilla ibland. Att hamna i en depression är inget jag önskar någon annan, och definitivt ingen dans på rosor. Och jag har läst om personer som varit deprimerade i flera år, vilket har känts konstigt. Men nu när jag själv är här mitt i det så förstår jag, det går inte fort.... Och jag kan inte skynda på min läkning. Det måste ta den tid det tar och det är bara att gilla läget. Jag håller mig ju faktiskt flytande och över ytan, vilket är ganska bra. Så nu kan jag lugnt säga att ja, jag har varit deprimerad sedan sep 2016 och det är snart två år...men det blir sakta bättre.

Ju mer man samlat på sig under sin livstid i form av problem, trauman och sorg. Desto längre tid tar det att ta sig upp igen... Vet inte om jag riktigt tror att det är så? Kanske för en del? Kanske inte? Självklart har jag väldigt mycket i min ryggsäck, och för varje sten som lättar så blir det något bättre. Men stenar kan ju komma med tiden också? Det är ju så livet är, för alla. Och min ryggsäck var full till kanten tidigare. Nu har en del plockats upp, och bearbetats men sen har någon ny sten tillkommit som byte av jobb, bryta med mamma, flytt osv..

VARFÖR ÄR LIVET INTE LÄTT ATT LEVA?

Idag har jag iallafall kontroll på min situation och en sak är säker, jag saknar definitivt inte att cykla utmed järnvägen varje dag. Järnvägen gjorde mig stressad och flertalet gånger kände jag att jag inte riktigt litade på mig själv. En äcklig trigger som nu är eliminerad.

Ulrika

  • 102 visningar

Gillar

Kommentarer

Summering av 2017🥂

Om vi börjar från början,
Januari,

Efter julledigheten så var jag åter på jobbet, men på ny avdelning. Jag gick emot både mig själv, min psykolog och mina kollegor. Jag behövdes ju på den äldre avdelningen. Jag som var så driven, framåt och stabil. Vad ingen visste var att jag grät mig igenom all min lediga tid. Flashbacks och mardrömmar blev vardag i mitt liv, likaså rakbladen. Jag var konstant trött, men kunde inte sova och jag var spänd som en fiolsträng 24-7. På vår planeringsdag på jobbet gick jag hem tidigare, jag mådde så himla dåligt. Träffade min psykolog, och hon sa åt mig att bromsa och lyssna på kroppen. Hon fixade en läkartid åt mig dagen efter och jag sjukskrev mig. Läkaren jag träffade ville lägga in mig på psyket direkt. Han tyckte jag var i så dåligt skick, men jag blev rädd och hans ord blev läskiga i mina öron. Är jag psyksjuk nu? Är det så här det känns? Hur fan kom jag hit? Hur kunde detta hända? Samtidigt förstod jag någonstans att detta är allvar.

Jag planerade min nödutgång ordentligt under januari. Mestadels av min heltidssjukskrivning de tre första veckorna gick till att straffa mig själv. Jag tränade varje dag, helst sprang jag in i väggen och spydde av utmattning. Jag skar och rispade mina armar och ben, för att dämpa ångesten. Men inget hände. Min kära farfar gick bort och minnen från barndomen bubblade likt bubblor i diskmedel.
Jag träffade min P två gånger i veckan, eftersom hon var så orolig och jag mådde så dåligt.

Februari,
var en hel månad hemma. Tiden gick fort men också långsamt. Jag har som sagt aldrig mått så dåligt tidigare, som jag gjorde nu. Mitt mål var att våga visa mig sårbar för mina nära, att våga be om hjälp och stöd. Att inte skämmas över mitt förflutna, och att vara snäll mot mig själv.

Mars, min chef ringde mig en vecka innan jag skulle börja jobba halvtid. Hon sa att jag inte var välkommen tillbaka till de äldre barnen, utan skulle få gå tillbaks till min gamla avdelning med småbarn. Okej. Släppte lite på fasaden inför mina kollegor, för att de kanske skulle förstå mig. Cyklade hem en kväll efter ett kvällsmöte och mådde riktigt uselt. Stannade vid Viking Line terminalen och gick ner till vattnet. Jag var där och då redo att hoppa i, och hoppas att mörkret skulle göra att ingen skulle se mig och jag skulle få lämna allt. Men det hände inte..
Jag undrade hur lång tid det skulle ta innan Micke skulle sakna mig? Och tänk om jag misslyckades, hur kul hade det varit att leva med den skammen? Att inte ens lyckas med att ta mitt liv...!

April, det rullar på i sakta mak. Jag kämpar varenda dag för att orka stå emot de svarta tankarna och sover bort mycket av min lediga tid. Jag är så slut. Ångesten är en ständig följeslagare och P tycker att jag ska prova yoga. Går till en yogakonsulent och lär mig Mediyoga. Tycker det är trams, men gör det ändå. Ökar medicinerna och får lite biverkningar, men står emot. Min P är med mig hela tiden. Hon bryr sig verkligen.

Maj, att hitta livsgnistan igen efter att ha famlat runt i totalt mörker är skit jobbigt. Men jag är gjord av något så hårt som sten, vilket gör att jag håller ihop trots mardrömmar och flashbacks. Farfars alla papper och liknande är klara, men jag får inga pengar då syrran inte tycker vi ska stressa. Vi bokar en bra välförtjänt resa där allt ingår, men kan inte betala den i tid. Desperat tar jag ett tillfälligt ving lån då vi annars mister vår resa. Inser att jag har bra och dåliga dagar. Det är inte bara svart längre.

Juni, min älskade Simon tar studenten och jag blir rörd i mitt mamma hjärta. Oros molnet på himlen är min mamma, som definitivt måste närvara på student utsläppet. Suck. Hon tar sig till och med friheten och tar sig en kram, fast jag avvisat henne och bett henne hålla sig på avstånd. Jag mår pest av att hon dyker upp titt som tätt överallt. Till och med i Stockholms city, springer vi på varandra. Hur är det möjligt? Ingen sommarvärme alls, utan bara blåst och blåst.

Juli, semestern kommer och jag är orolig hur jag ska klara mig utan min P och terapi i fyra veckor. Det är lång tid. P erbjuder mig att träffa en annan P, men jag tackar nej. Vi åker på vår efterlängtade resa till Rhodos. Vi bor på vuxenhotell och vi trivs väldigt bra. Jag klarar resan jätte bra och ångesten är inte så stark. kanske är den kvar i Sverige. Natten innan vi lämnar Grekland slår jordbävningen till. Vi vaknar mitt i natten av att huset rör sig i sidled på ett konstigt vis. Jag trodde för en sekund att jag blivit ordentligt sjuk, biverkningar av medicinerna då jag först tror att det är jag som gungar och snurrar. Men Micke känner det också, och han ligger på golvet på alla fyra helt hysterisk. Väldigt obehagligt, men vi och Rhodos klarade sig hela. Det var skönt att vi åkte hem morgonen efter då, efterskalven avlöste varandra. Och jag klarade mig i fyra veckor utan P. Vi åker en helg till dalarna och Rättvik. Vi bor på hotell och kollar på hus. Kanske är det nu vi ska förverkliga vår dröm? Livet är ju lite rörigt och behöver en nytändning..

Augusti, jobb och jobb. Jag jobbar fortfarande halvtid vilket är skönt då jag fortfarande är ordentligt trött av medicinerna och drömmer en massa om nätterna. Ökar min medicin igen. Huvudvärken sitter i en vecka och sen är den bortblåst. Ångesten finns där alltid. Hela tiden som en ond djävul på min axel. Får några bakslag då vi åter drar upp jobbiga saker på terapin. Återupptar mitt dåliga beteende och skäms över min dåliga karaktär. Har ganska ofta panikångestattacker, vilket jag nu måste lära mig att leva med och hantera. Jag skriver ett brev till min syster om vad som hänt under min barndom, vilket hon knappt har en aning om trots att hon är min syster. Hon svarar med ett sms, att hon är ledsen för det som hänt men ingen ytterligare respons visar hon. Mamma har henne i sina klor...

September, terapin fortsätter med två gånger i veckan ett tag till. Mitt liv är en berg och dalbana rent känslomässigt men också psykiskt. Jag mår lite bättre och med då och då kommer den ständiga oron att, nu nu kommer säkert allt tillbaka igen?
Nu kommer jag ramla igen. Jag ökar medicinen igen, och börjar jobba 75%. Bråkar mycket med mina kollegor om arbetstider olikn. De saknar respekt och jag måste träna på att säga NEJ, vilket jag är urusel på. Jag fick ont i ryggen och nacken efter alla spänningar och blir tvungen att söka hjälp hos en naprapat. När han trycker på ömma punkter rinner tårarna och ångesten eskalerar. Men det är också läkande. Vägen mot avslappning.

Oktober, jag mår faktiskt lite bättre och glädjen inombords jag känner när folk ser mig, jag Ulrika är helt plötsligt viktigt. Jag anförtror mig mycket till min nya chef. Hon har liknande erfarenheter som mig, men mår inte dåligt av det. Jag berättar också att jag har svårt med en av mina kollegor och hon säger att det ska jag se som en utmaning. Den har jag hört förut.. Bestämmer mig då för att söka jobb i Dalarna. Det kanske ska ske nu? Lite impulsivt som vanligt, men ibland är det bra att inte tänka. Blir kallad på intervjuer och får alla jobb jag sökt, det är bara att välja. Vi åker upp och tittar på hus, Mora, Rättvik, Vikarbyn. Vi kontaktar en mäklare för att dra igång vår egen försäljning.

November
Vi budar på ett drömhus i Mora. Tyvärr blev det inte vårt då några andra var villiga att betala mycket mer. Vi städar och piffar vår lägenhet. Varken Micke eller jag kan sova på nätterna. Är det här rätt? Kommer det att gå bra? Vi får vad vi vill ha för vår lägenhet och lite till. Vår lägenhet är såld och jag fyller år, en dag jag gärna hoppar över. Mamma skickar kort och blommograferar. Att hon aldrig förstår! På terapin börjar jag att stänga av mer och mer. Om jag och P ska avsluta, varför ska jag då berätta mer? P frågar om hur många gånger? Vad pappa gjorde mer exakt och om jag minns när han slutade? Det gör ont och ångesten är tillbaka. Nu har jag bestämt mig för att istället för rakblad, dämpa ångesten med en till tatuering. Min nummer två gör jag den 27. En maskros med texten "let it hurt then let it go." Jag fortsätter regelbundet hos naprapaten, och det är modigt att låta någon röra mig på det viset under de speciella omständigheterna som är just nu.

December
Förkyld. Utan röst i några dagar. Simon fyller 19 år och vi firar med middag ute på restaurang. Just den dagen rev ångesten i mig efter ett jobbigt samtal med P. Men middagen räddade mig nog från att göra något dumt. Det enda dumma är drickandet. Det har blivit en dålig grej. Jag lovar P att inte dricka, men skiter ändå i det. Bättre med lite alkohol än att skära sig eller ta livet av sig. Min sjukskrivning blir ifrågasatt av f- kassan då det snart gått 364 dagar. Man får inte ens vara sjuk i landet Sverige? man ska tydligen vara frisk en speciell dag! Men jag får mina pengar och kan fortsätta med 75% till sista januari. Många sociala tillställningar på jobbet, lucia, apt och julbord. Faktiskt gick alla över förväntan. Det är fler bra dagar än dåliga nu, även om sorgen anfaller hejdlöst ibland. Mamma skickar julkort och det knyter sig i magen. Och hon nöjer sig inte med det, hon skickar även julblomma och ifrågasätter varför jag inte tackar? Har jag bett om en blomma? Avsaknaden av respekt är oförlåtlig. Min syster tar kontakt då hon själv har kärleksbekymmer. Jag bestämmer mig efter lite omtanke att inte träffa henne direkt. Fanns hon där för mig när jag mådde som sämst?Semester från den 21 och första och sista gången vi firar julafton i vår lägenhet. Vi har alltid åkt till fjällen! Vi får handpenningen på vår lägenhet och bestämmer oss för att göra en lite resa tillsammans. Jag vill till solen och värmen, men killarna vill ha puls och storstad. Vi åker till London och shoppar, äter gott och umgås. Och vi är förkylda igen!
Nyårsaftonens morgon firas i London medan kvällen tillbringas hemma i Nacka.

Gott Nytt År! 2018 kan inte bli ett sämre år, det bara måste bli bättre!

Jag har fått nyckeln till 2018...spännande🍾🎉🎆

Ulrika

  • 33 visningar
  • Nära Nacka

Gillar

Kommentarer