Antidepressiva, läskigt eller behövligt?

Dagen har rusat fram. Och efter våra timmar på stan, gick luften ur mig. Det är ju faktiskt fortfarande så att jag alltid är så himla trött. Det hänger säkert ihop med hela min process. Stressen som jag inte klarar av, ångesten som lurar och även biverkningarna av mina mediciner spelar in. Ja, man kan inte få allt. Men kan jag vara trött jämt? Jag ha4 gjort massor av tester, och visst har jag dåligt järnvärde. Men det kan jag ju också medicinera bort. Men tröttheten tär på mig, och vilken normal 40- plussare, måste sova middag varje dag? Tänk om jag drar runt på något annat...?

Jag har ätit mina antidepressiva i 1,5 år. Och nu har jag kört på maxdosen sen augusti. Det fungerar okej, men jag börjar sakna mitt vanlig jag ( om det nu finns något sådant). För jag vill inte äta all denna medicin allt för länge.
Och varje gång jag tar upp detta med P så säger hon att jag ska vänta. Att jag och mitt mående måste bli stabilare. Eh, är hon expert eller? Och jag vill inte äta maxdosen piller varje dag, för att bli stabil. Kommer jag någonsin att bli det? Och visst är det väl så att man bör ändra dosen för att se om man klarar sig på mindre dos? I samråd med sin läkare? Jag vågar inte göra något utan stöd..
Min läkare och jag har pratat om detta tidigare. Hon tyckte då att jag skulle äta maxdos fram till sommaren, och därefter minska med 50 mg. Efter några månader till skulle jag minska 50 mg till, för att i slutändan ligga på endast 50 mg och kanske göra det under en lång period...Resten av livet kanske, var hennes tanke...

Jag har ingen erfarenhet av antidepressiva. Jag fick en sort utskriven för länge sedan, plus imovane. Men då vågade jag inte äta någon av dem. Jag valde att fortsätta kämpa i ett år till. Vilket då ledde till att jag själv medicinerade med rakblad, hammare, träning och olika typer av bestraffningar. Tills jag bröt ihop totalt och ville ta mitt liv. Då fick jag sertralin, atarax och inderal. Det var i september 2016. Sen dess har jag ätit mina piller. Visst har jag ökat dosen i omgångar, och visst har det varit ett helvete med en del biverkningar. Men när allt väl föll på plats så verkar jag kunna fungera. Och visst ångesten kommer ALLTID finnas med mig, och jag har varit stenhård över vilka preparat jag vill och inte vill äta. För vem vill bli beroende av lugnande, om man inte mår skit dåligt konstant 24-7?

Men det är inte bra att istället för benzoprepparat, göra sig själv illa...Både på utsidan och insidan.
De biverkningar jag fått av mina tabletter är ändå ganska lindriga. Vid varje dos höjning så har jag fått en hemsk huvudvärk i en vecka ungefär. Vid första insättningen då ökade min dödslängtan och livet blev ännu värre än det redan var. Jag har ofta flimmer framför ögonen, jag gäspar ofantligt mycket, minnet är aningens sämre, tröttheten och så självklart vikten. Tror jag lagt på mig nästan 10 kg under det senaste året. Hemskt men sant. Och jag vet inte om jag ska bry mig om vikten när jag trots allt ändå fungerar bättre psykiskt? Vad är viktigt här i livet, egentligen. Jag är ju inte 20 år längre, så vikten är en fis i rymden. Och många som äter antidepressiva får ju hemska biverkningar eller ingen hjälp alls, utan måste prova åtskilliga olika för att hitta rätt. Jag har ju ändå bara provat en sort och fått ett positivt resultat. ( förutom vikten då).

Jag vill minska ner på mina mediciner, prova vad som händer och se hur jag mår med lägre dos. Tänker definitivt ta upp det med min läkare på tisdag. Och får hon verkligen säga emot mig om jag vill minska dosen? Det är ju ändå jag som är patienten...Hon får väl bara rekommendera?

Så nu tar jag ett piller och min tandborste för John Blund är tidig ikväll.
🖤

Ulrika

  • 107 visningar
  • Nära Nacka

Gillar

Kommentarer

AndOtherMagicTricks
AndOtherMagicTricks,
Läkare kan aldrig tvinga på en något sålänge man inte har tvångsvård. Så om DU känner att du är mogen att testa att minska, gör det i samråd med läkaren. Går det så går det, går det inte så lägg på de extra igen. Kanske tillochmed minska bara med 25mg åt gången? Jag förstår din "hatkärlek" till medicin då jag är likadan var och varannan dag men på mina dagar där jag är accepterande ser jag det mer som "det är inte konstigare än blodtrycksmedicin". Vissa drabbas av kroppslig sjukdom som kräver medicin och vissa av oss drabbas av "våra inre demoner" som behöver lite kemiskt hjälp för att hållas under kontroll. Och det får vara okej. Nu blev det långt här men det jag egentligen vill få fram är att: var snäll mot dig själv om det inte fungerar att minska, vi råkar bara ha lite knas på signalsubstanserna. Ta hand om dig, kram❤️nouw.com/andothermagictricks
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229