alkohol och glitter ⭐️

dämpad ångest

Jag tror att ångesten har dämpats en smula de senaste dagarna. Allra helst efter gårdagen med min uppsägning, även om det inte var kul så var det ett måste för att må bra. Jag får nog tacka mig själv lite extra för att jag gjort det jag behöver.

Läkaren som jag träffade i tisdags, hon tyckte att jag skulle prova att ta atarax mer stöt vis vid behov. Istället för som jag tidigare gjort, tagit 3-4 om dagen men utspritt. Det kan ha bättre effekt och kanske hjälpa på ett annat sätt om ångesten är över jävlig. Och vi nosade lite på ämnet alkohol och medicin, ett känsligt ämne. Jag skäms över att jag äter antidepressiva, lugnande och ändå kan dricka en del vin. Fast jag inte borde! Det står ju tydligt på bipacksedeln, och vem som helst förstår ju att det inte är en bra kombination. Men om ångesten är hemsk och du inte vet vart du ska ta vägen, och du har provat allt i timme efter timme. Är det inte bättre att då dricka några glas vin, istället för att ta till någon form av självskadebeteende?

I mitt tidigare liv var det en nästintill vardaglig handling. För jag hade inget vapen eller verktyg för att mota bort ångesten. Det kändes skönt att istället för att gå sönder inombords, försöka kanalisera smärtan till ett sår på en arm eller ett ben... Visst är det lite sjukt? Jag är ju vuxen. Och idag kan jag med handen på hjärtat säga att det var länge sedan det hände. Men precis som en riktig junkie, så har jag bunkrat upp i badrummet om kris eller katastrof skulle komma. Vi har plåster i mängder, kompresser, stripes och allehanda bandage utfall att... Ännu sjukare ju, men samtidigt ändå en trygghet för jag har knappt använt något. Möjligtvis ett plåster då jag lyckats skära mig på kökskniven vid matlagning.

Läkaren tyckte iallafall att det var bra att jag var ärlig, när det kom till alkoholen. Hon frågade som sig bör om jag ville ha hjälp eller stöd när det gäller det, men jag tackade nej. Jag ville bara vara ärlig och lägga korten på bordet, inte känna att jag behövde dölja något eller ljuga. För hur ska jag då kunna få rätt hjälp? Jag hoppas bara att de skyndar på med att fixa en ny "fast vårdkontakt" åt mig, så jag slipper höra av mig till "mannen med den släpiga rösten" gång på gång. Visst jag vet att jag får det, och vid det här läget så känner han mig ganska väl. Dessutom är han otroligt bra på att snabbt hjälpa mig, om jag inte mår bra.

Det var tex han som fixade både samtalet förra veckan på Öppen psykiatrin, men också läkartiden i tisdags. Han ser mig, trots mitt plumpa sätt att be om hjälp ibland.. För det är nästan det svåraste. Alla människor har en instinkt att klara sig själva, min är gigantiskt stor. Jag lärde mig tidigt att klara mig själv, att ta hand om mig själv och både trösta och slicka mina sår. Det fanns oftast ingen där. ingen som gav mig den där kramen som tröst, eller peppande orden när jag felat vilket är helt naturligt att man gör ibland. För ingen är felfri! Även om min egen mamma tycks tro att man kan vara det.

Det största sveket var och är att BÅDA mina föräldrar betedde sig som skithögar när jag var liten. Det kändes på något sätt som om de jobbade i maskopi gentemot mig. GAAAAHHHH. Mamma var ledaren såklart och pappa hennes toffel, som bara sa ja tack och amen. Och som tog till det sämsta man kan för att stärka sig själv och sitt självförtroende, alkoholen. Jag vägrar att gå i samma fotspår! Skulle aldrig falla mig in. Att bli full och tappa kontrollen är definitivt inte min grej. Jag hatar den känslan, så undviker den in i det längsta vilket också kan vara min räddning i just den här perioden av mitt liv. För alkoholism är en sjukdom och den kan mycket väl vara ärftlig. Jag vet! Min pappa, min farmor och min farmors mamma, alla söp de ihjäl sig sakta men säkert före 63 års ålder. Det ska inte hända mig....

glitter

Nu blev inte det här inlägget precis som jag tänkte det skulle bli, det svävade iväg lite. Kanske behövde jag skriva om just det som poppade upp? Kanske var det bara för att jag ville vara ärlig, även mot er? ja, jag har druckit en del fast jag inte borde, men det ska inte bli en vana. Punkt slut. Ni får tycka precis vad ni vill i den frågan, för luften är fri och alla har rätt att yttra sig oavsett om det gillas, uppskattas eller ogillas, hatas av någon. Så nu räcker det...

Jag var precis ute och kissade Nemo. Det var kusligt kallt ca 10 minus och något konstigt i luften. Det var som små isbitar, kanske snö men ändå inte. Det glittrade otroligt vackert när man tittade mot den mörka himlen.. Så fint! Blir förundrad över alla vackra väderfenomen jag får uppleva här, som jag inte ens visste fanns då vi bodde i en lägenhet i Stockholm.. Magiskt!

Ulrika

  • 279 visningar
  • Nära Wiksvägen , Sollerön

Gillar

Kommentarer

StenhagenBettan
StenhagenBettan,
Kan föreställa mig helvetet du går igenom ❤️nouw.com/stenhagenbettan
Naatly
Naatly,
Jag tycker att du är så stark som erkänner dina problem och lägger korten på borden! Bara det visar ju hur mycket du kämpar och hur mycket du faktiskt vill leva även om det känns jävligt tufft stundtals!
Jag går också omkring med de där tankarna att jag vill klara mig själv för att jag är vuxen och inte vill vara beroende av någon. Extrem självständig skulle jag vilja kalla mig själv. Ensam är ju dock inte alltid starkast och ibland kanske man behöver räcka ut en liten hand och be om hjälp eller i alla fall stöttning! Tänker på dig ❤️ Kram
nouw.com/naatly
Ulvelotta
Ulvelotta,
Du är så snäll och omtänksam! Önskar ibland att vi kände varandra på annat sätt än här? Tror vi hade kunnat stötta varandra riktigt bra i svåra stunder.. Kram fina du och tacknouw.com/ulvelotta
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229