-"GOOD MORNING TEACHER, HOW ARE YOU TODAY?"

Alla 60 eleverna i klassrummet har ställt sig upp vid bänkarna då jag kommer in och säger det HÖGT i kör. Så högt att man första gången hoppade till och rodnade i hela ansiktet. OJ vilken uppmärksamhet!!....

-" I´m fine thank You. Please, sit down"

-"THANK YOU TEACHER! ". Alla sätter sig ner.

Så går det till så fort man stoppar in näsan in i ett klassrum på skolan. Förut kollade jag in lite snabbt ( .. och alla reagerar blixtsnabbt!.. ) men nu tänker jag NOGA efter innan jag tittar in i en klass då det blir sån "grej" av det :))....

På PIO som skolan kallas för, finns 12 st "grades", dvs 12 årskurser. Därutöver finns 4 st Kindergarden för 4-6-åringar. Därmed finns både små barn och ungdomar här, alla mellan 4-18 år gamla.

1200 st elever går i de två gröna 4-våningsbyggnaderna på #226mc St Lum i Sankat Stung Mean Chey som Phymean startade 2002, närmare bestämt för 16 år sedan. Då var en stoooor soptipp 100 m från denna adressen och det var bland annat där Phymean bestämt gick runt och fiskade barn som hon försökte få till skolan. Med hjälp av 25 kg ris i månaden till varje familj mutade hon mammor och pappor att låta barnen gå i skolan hon skulle starta istället för att låta dem traska runt bland soporna och jobba som "Garbage-Pickers", att hitta något som kunde säljas vidare..

Phymean Noun är en extremt driftig kvinna som vunnit en hel del priser för sina arbeten ( bland annat Drottning Silvias "World Childrens Prize" på 500 000 kr) och en kvinna som vet vad hon vill. Hon har också ett stort och varmt hjärta och det kommer från hennes mamma som dog i cancer då hon var 14 år, men som sa till henne innan hon dog som blivit Phymeans motto i livet:

  • Have courage - be strong and brave
  • Be kind - always help others
  • The key to a better life is education

Tidigare jobbade Phymean på United Nation (FN) och det var då hon under en lunch ätit klart en kyckling hon kastade i soporna som ett gäng barn flög över kycklingbenen och slogs om att få äta upp dem som hon bestämde sig för detta projektet - att starta en skola för soptippsbarn, barn som lever på gatan, föräldralösa barn och helt enkelt fattiga barnen i Phnom Penh.

Idag har familjerna i Kambodja generellt fått det något lite bättre än 2002. Nu är barnen inte lika undernärda och kommer inte med flugor på sig till skolan och luktar illa. Tidigare fick lärarna ibland gå ut och få frisk luft när barnen luktade så pass illa i klassrummet att det knappt gick att vara därinne pga stanken.

I det stora hela har hygienen blivit bättre bland barnen sista 3 åren. Förut var vattnet bl a väldigt dyrt och nu när barnen också går i skolan på dagarna kan föräldrarna jobba så då har familjerna råd att tvätta sig och även få lite mer mat hemma.

Malyda är platschef på skolan, hon är 35 år och är uppväxt hos Phymean. Hon och hennes man Houn har tre egna pojkar som är 3, 7 och 9 år, de har 4 adopterade barn hemma och Malyda är också som sagt även en form av extramamma till alla dessa utan föräldrar på skolan. Fantastisk människa!!

Alla barnen som bor utan föräldrar på centret (längst upp i grönaste skolhuset finns internatet för de som inte har något hem) måste lära sig att ta hand om sig och ser till att de själva är rena och snygga varje dag. Varje morgon kommer de hem till oss i stora huset bredvid skolan och gör olika sysslor som att vattna blommor, sopa, lagar mat och dammar. Det är inte för att Malyda behöver städhjälp utan det är som en livskunskap. De har som sagt inget riktigt hem och inga föräldrar som lär dem och de vet inte hur man tar hand om ett hem. Som Malyda berättade igår: De visste inte hur man vattnade först, de stänkte lite vatten på blommorna och när de sopade sopade de bara ett hörn eller sopade runt allt fram och tillbaka. Hon är väldigt noga med att de lär sig hur man gör då det är avgörande i livet längre fram hur man tar hand om ett hem eller beter sig på ett jobb. Bara att bära en kaffekopp på rätt sätt och tänka på att vara hövlig mot äldre är sådant som de också lär sig. Jag blir sjukt imponerad av henne, det är så BRA! (Det skulle en del av våra egna barn i Sverige ibland också lära sig)

Alla 1200 elever får skolkostymer av skolan. Det ser propert ut och det blir en slags samhörighet och betoning på allas lika värde med skolkostymer (tycker jag, som jag för övrigt tycker vi borde satsa på även i Sverige)

Här på PIO har man vit t-shirt på måndagar, blå på tisdagar, vit på onsdagar, vit och grön CIS-skjorta på torsdagar och röd t-shirt på fredagar. Det är effektfullt när alla har samma tröjor och marinblå nederdel och det är fint.


Åter till skolan: Skoldagen börjar kl 8.00 men redan kl 7.00 när jag går ut och äter frukost på gatan myllrar det av barn utanför skolan. På förmiddagen talar alla klasser sitt eget språk Khmer och har ämnen som matte, historia, science etc fram till kl 11.00 då det dundrar igång världens lunchbreak som varar i två timmar. OJ vilket liv det blir!! 1200 barn och ungdomar som babblar, skrattar och hojtar!! .... Då går jag hem och duschar för då har jag haft tre lektioner och blivit genomblöt av svett.

Jag har bara 50 m hem så det är perfekt, då kan jag lägga mig på taket och sola en stund också :) ... med en skock ungar som sett mig genom fönstren som vill att jag skall vinka hela tiden - " Monika!!" "Solika!! Eller "Ulika!! heter jag då, och jag vinkar och vinkar och vinkar.... och vinkar :)

Kl 13.00 börjar eftermiddagspasset som pågår till kl 16.00 för alla och då har man bara engelska på schemat. Deras engelska-inlärning är vääääldigt långsam och det märks då de inte är så duktiga på engelska även om de är äldre.

Kl 16.00 dundrar alla eleverna ut på gatan och blir hämtade av föräldrar i tur-tuk, på vespor och i skolbuss, på cykel eller går hem själva.

Under raster och vid skolans slut låser man faktiskt båda skolbyggnaderna så att barnen inte försvinner ut. Först tyckte jag det var konstigt och lite otäckt nästan, men samtidigt kan jag nu verkligen förstå det. Vad skulle hända om alla sprang ut, det är ju 50-60 st elever i varje klass och det är en omöjlighet att ha koll på alla för en lärare.

Lunchen är gratis på denna skolan, mellis tar man med sig eller egna pengar om man vill köpa under kortrasten på förmiddagen eller eftermiddagen. På andra public schools här i stan är det inte så, men det är en del i projektet här då dessa är fattiga och det är en förutsättning att alla får tillräckligt med mat för ork och energi.

I "Public school", den kommunala skolan i Kambodja, säger man att det är "s k gratis" enligt alla jag pratat med, men det stämmer inte riktigt. Kambodja är ett land som länge varit drabbat av mycket korruption och så även i deras skolsystem även om det blivit något bättre idag. Om läraren får "black money" lär han barnen mer än minsta möjliga denne är ålagd att vara tvungen att lära ut. Det kostar minst 1 dollar extra i veckan per barn att få lite mer kunskap till sina barn så att det kanske räcker till att komma vidare i skolsystemet till high school eller universitet. Ju mer pengar läraren får desto mer lär han eleven. Det gör att de fattiga fortfarande inte har lika lätt att komma vidare ändå då det inte har råd till detta, de kanske behöver just den här dollarn till mat.

Utbildade lärare i Kambodja är svårt att få tag i, det råder hög lärarbrist, men det är samtidigt ett lågstatusyrke, det är inget högbetalt jobb. De blir också kontrollerade av utbildningsministeriet var 3-6 månad som kommer och kontrollerar vad lärarna skolan lär ut och rättar till om det behövs. Lite som Skolverket hemma i Sverige men tätare kontroller. Man kanske skall komma ihåg att detta är en diktatur också.

Ikväll var jag upp i The Center och hälsade på de som bara bor på skolan hela tiden, längst upp i gröna skolbyggnaden. Det gjorde helt ärligt lite ont i mitt hjärta även om de har det bättre där än om de skulle bo på gatan. Tjejerna har ett stort flickrum med ca 20 st våningssängar där alla tjejer bor mellan 6-18 år och ett mindre pojkrum finns intill där 10 st pojkar bor som inte har ett riktigt hem med en mamma och pappa. Det de har är varsin säng och ett litet skåp med sina skolkostymer och kanske några plagg man fått. Det är så fina barn allihop. De känns glada och hoppfulla ändå även om de har det väldigt enkelt. De har fått lära sig och lär sig hela tiden att de måste vara starka och ta hand om sig själva (med hjälp av skolan och varandra vilket är toppen förstås! ). Men det är tuffa bakgrunder de har, en del har föräldrar som dött bl a i HIV, som inte vill ha sina barn kvar eller inte har råd att ha dem kvar hemma eller har flyttat iväg.

På en av bilderna härnere ser man utsikten över de två gröna höga skolbyggnaderna från soptippsberget "The Garbage Mountain" som nu lagts ner och flyttats till en annan del av Phnom Penh. Jag bor 50 m längre bort på vänster sida av gatan.

Jag tillägnar PIO-barnen låten "Don´t You Worry Child" med Swedish House Mafia, spelar den riktigt högt och tänker på för dessa ungar som förhoppningsvis kommer att klara sig bra även om det är tufft! <3 <3 <3 Den passar verkligen här tycker jag!

KRAM!

Ulrika





Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag hade en mardröm inatt - att högtalarna skulle vara borta och att jag inte ens hade de kvar i min lilla "idrottslokal".

...... Och när jag kom imorse - VAR HÖGTALARNA BORTA!!! OMG!! ... Jag kan säga att jag blev alldeles kall i den 35-gradiga värmen.

Efter en stunds detektivarbete hittade vi dem i ett hus inte så långt från skolan. Några hade haft dem i helgen och hade haft dans...... ? PUH...

Idag har jag börjat med att efter Rörispasset skall alla i tur och ordning hoppa i ringar jag gjort av tyg och räkna på engelska för att samtidigt lära sig engelska siffror. De små 4-7 år får räkna "one-two-three-four-five-six-seven" medan de stora skall börja göra massagesagan på engelska. Jag har Röris som bas och plockar in lite extra koordination, korsövningat och engelska tänkte jag, som de gör en i taget innan avslut och jag gör ALLTID "high five and Thank You for today" med alla och tackar för passet. 

 Det är väldigt bristfällig engelska de har här men man visar ju ganska mycket med kroppsspråket så allt funkar att beskriva så alla förstår rätt bra ändå. Jag kommer själv aldrig att kunna lära mig Khmer, deras språk. Jag har hittills  lärt mig "Akon" som betyder "tack" och "Susday" som betyder "hej", och några namn än så länge. Jag dras med ett dåligt minne så jag måste alltid tänka på något svenskt ord som är lika för att komma ihåg. ( Akon är AKO-kola och Susday är Sunday med s istället för n....:))

.För övrigt har jag haft en helg i ett paradis. Koh Rong heter ön och Lonely Beach eller Sok San Beach heter stället på Koh Rong. Helt fantastiskt! Det ligger med buss 20 mil sydväst om PP utanför staden Sihanoukville där jag sov på hotell intill piren innan jag tog båt ut till havs. (bussbiljett 20 mil 80:-....)

Jag hade bokat bungalow i två nätter på nätet på Koh Rong men när jag kom fram fanns det inga bungalows lediga. Det hade blivit fel mellan "Sok San new beach bungalow" på Booking.com och Agoda och det bokades och bokades även om det blivit fullt för länge sen. Det bar sig inte bättre än att det är Chinese New Year också just i helgen som var och då är det folk och fullt precis överallt. Särskilt kineser. Så vi stod där ett helt gäng som inte hade någonstans att bo.

Jaha. Där stod jag och hade tagit två båtturer ut i Thailandviken och det är vääääldigt begränsat med boende på Lonely Beach. Sista båten hade gått tillbaka också. Plötsligt dök två svenska tjejer, Linda och Felicia, upp som jag träffat på bussen till Sihanoukville dagen innan. De hade bokat samma ställe som jag! Kändes plötsligt lite bättre att jag inte var ensam och vi bestämde att vi skulle hålla ihop och sova på restauranggolvet och prova igen dagen efter om något rum blivit ledigt. Slutet gott allting gott, när en dörr stängs öppnas en annan,  det blev bättre än en natt på restauranggolvet, vi fick låna ett tält! :) Ett tvåmannatält där vi knödde in oss alla tre med all vår packning! Vi lånade madrasser från solsängar också och det blev helt suveränt mjukt och skönt. Vi sov såååå BRA med havets brus intill oss! Och inga beachbugs/sandloppor/myggor kom det heller. :)

Sen kan bilderna tala för sig själva! Det var helt fantastiskt vilken helg och jag är så glad att jag träffade de här två härliga unga tjejerna Felicia och Linda som är från Ludvika, att gå ut och äta med, umgås med och babbla om ditt och datt på svenska igen ett par dagar.


Det finns vissa saker som jag upplevt inte är lika jättetrevligt i Kambodja. Ett solklart förbättringsområde är allt skräp på varenda liten plätt! Speciellt plast och PET-flaskor. Det är verkligen sorgligt att se hur det minst sagt dräller om det överallt. Precis överallt. Till och med inne i trädgårdar och hagar där djuren betar. Våra s k skräpplockardagar vi har hemma med eleverna där de LETAR skräp hemma skulle verkligen överföras till Kambodja och kunna omvandlas till skräpplockarveckor eller månader. Det här är verkligen något som södra Asien verkar ha total okunskap om vad det förstör natur och för djur. Tråkigt.

En annan sak som jag blev lite beklämd över var i torsdags då jag åkte bussen ner till Sihanoukville. Busslast efter busslast med kvinnor och flickor som forslades hem från fabrikerna i förorterna åkte vi förbi. Det var hundratals unga och gamla kvinnor som stod på flaken och skulle hem efter arbetsdagen. Jag fick lite ont i magen av att se dem. Jag tog bilder genom bussen jag lägger här nere. Det är troligtvis en del av våra kläder de sitter och syr bl a.

... Annars måste jag säga att mitt hjärta klappar riktigt hårt för Kambodja. Det är ett underbart land! Jag gillar för det första buddhismen som filosofi som är den dominerande religionen/filosofin här, klimatet är såååå SKÖNT, maten är jättegod och människorna är oftast snälla, hjälpsamma och leende. (" If you are a happy person You will make other people happy" som det stod på en stenmur jag åkte förbi igår.)

.... Jag tänkte btw också visa vad jag äter till frukost varje morgon på en av bilderna här nedanför. Varje morgon står en äldre man och kvinna med ett litet stånd och tre portabla bord, utanför oss på gatan. Där kan man köpa soppa eller ris, stekt ägg och fläsk med lite sallad till. En portion kostar 4:- och det är sååå gott. Det sitter jag ute och äter varje morgon i mina jobbkläder innan jag börjar arbetet kl 8 tillsammans med andra elever och vuxna. Känns nyttigt och gott!

.... och jag har fortfarande, peppar peppar, inte blivit risig i magen härnere vilket är jättevanligt att man får. :)

Ikväll skall jag förhoppningsvis ha löpträning med tjejerna och killarna på The Center. Ni som vill skänka gympadojor eller sommarkläder får jättegärna ge Thomas innan han åker den 5 mars! Vore kul att ge dem istället för flipflppparna alla har dygnet runt! :)

KRAM på er alla! ❤️

Ulrika


Likes

Comments

Nu är jag igång och har klasser hela dagarna!

Det är lite komiskt. Vi har sagt 5 klasser per dag men så fort det blir tomt hos mig kommer det en ny grupp och jag kör Röris så det ryker om det! Jag har rejäl träningsvärk nu i början, är inte van att ha 7 pass om dagen. Igår sov jag först middag och ändå somnade jag tidigt efter en tuff arbetsdag. Men det är sååååååååå extremt mycket KÄRLEK man får tillbaka här, och det är som bensin! Herregud! Vart jag än går så kommer det barn springandes från alla håll och vill krama mig och göra Röris-moves för att få kontakt, HÄRLIGT! Teacher John säger att barnen inte får så mycket fysisk kontakt hemma så de tycker det är så mysigt när de får kramas och komma nära någon. Och det tycker jag också! <3

I förrgår skulle jag ha 5 olika lektioner och det blev en erfarenhet i sig kan jag medge. Det gick bra på förmiddagen, MEN sen hände det! ..: Tänk er ett rum 6X7 m med 60 st 10-åriga grabbar på eftermiddagen! Jag skulle ha stafetter och kullekar. Det blev pannkaka av precis hela alltet! Det var faktiskt min sämsta lektion jag haft i hela mitt liv!!! :) När vi hade försökt 3 gånger från början och det blivit KAOS och jag avbrutit och försökt på nytt för fjärde gången så frågade klassens assistent "When is the exercise beginning?" ... hahahaha!!! Jag insåg att det går liksom inte att trolla hur mycket som helst med 60 grabbar på så liten yta utan utrustning på en eftermiddag dessutom.

Jag har nu insett att det är bäst med Röris! Alla gillar det och blir glada, det funkar i alla åldrar ( till och med lärarna hänger på!) och alla får ut något av det och det blir både pulshöjning och koordinationsträning. Dessutom är det härligt med musik! Alltså det är så underbart när de sjunger med och när jag säger "ner, ner, ner ner och upp" då det är benböj och alla små kambodjanska barn i kör sjunger med och säger "ner, ner, ner, ner och upp"! Så gulligt!! :D

Till nästa vecka har jag gjort en massagesaga på engelska jag skall prova, får se hur det går. De har aldrig haft massage här. Jag har haft musikvila denna veckan då de bara ligger ner och blundar och lyssnar till lugn musik i 5 minuter och det har varit fantastiskt bra. Jag tror att barnen i Kambodja går och lägger sig väldigt sent för när jag smyger runt och väcker dem en och en så har ca 1/3 somnat. Så är det i alla klasser. Jag hör ungar sent på kvällen som är ute och leker så det är nog troligtvis så.

I förrgår kväll hade Malyda möte med alla föräldralösa elever som bor på centret, de är mellan 6-18 år. Hon brukar ha möten med dem om det är något extra de måste lära sig eller om det uppstått tjafs etc. Eller som i förrgår, de får hygienartiklar som tvättmedel, tvål, etc. De får det en gång i månaden och hon kontrollerar allas naglar och att de tvättar sig ordentligt. Malyda är som en chef på skolan men också som en "mamma" då alla dessa barn är här hemma varje mån-fre-morgon och gör sysslor samt äter frukost med oss. På mötet gav jag dem tandborstarna jag fått av mina elever hemma på Gripsholmsskolan och de blev jätteglada och tackade så mycket och läste noga det lilla brevet de fick med! :) De skall skriva tillbaka som uppgift. Malyda delade in dem i grupper så skall de få jobba med det på kvällarna.

Det var lite roligt för i samband med mötet frågade eleverna hur jag kan se så ung ut? I Kambodja är medelåldern inte så hög, de flesta dör innan 60 år och man åldras tidigt. Då svarade jag att det kanske är för att jag sprungit sedan jag var 7 år varannan dag och idrottat mycket. Så gissa vad som händer nu? Jo, på helgerna/ ledig tid skall jag ta en löptur med alla dessa 55 barn och ungdomar på centret!... till Pagodan (Buddhisttemplet) fram och tillbaka, ca 1,5 km, för de vill också se unga ut när de blir gamla!!.... Hihi! Det skall bli spännande det här, att springa med en stor flock i flip-flop! Ingenting är omöjligt! :D

Jag skall försöka få min man att ta med sig gympaskor till dessa barn och ungdomar när han kommer, så de kan ha annat än bara flipflop om de vill springa :) Känns som en bra present! Lämna gärna till Thomas om ni har mao.

Det är Alla Hjärtans Dag idag!! Det firas här också! Hjärta hjärta hjärta till er ALLA därute!!! <3 <3 <3


Ulrika


Likes

Comments

​Kan man kalla något Massiv Blomstring av Kulturkrock?

Det var ungefär vad det blev idag!

Tänk er 60 stycken sprudlande brunbrända, barfota, Kambodjanska 7-åriga tjejer som skuttar och studsar runt framför er till låtar av Magnus Uggla och Markus och Martinus? Idag hade vi the very swedish ”Röris”! Vilken energi!! 60 glada ansikten och bubblande skratt, det gick så BRA!!

… och mitt hjärta smälte, framför allt efter avslappningen när alla 60 blundande små kroppar med vita piketröjor och marinblå kjolar låg där med slutna ögon och skulle väckas upp och alla vaknade med ett leende.

När jag efter detta supersvenska rörispass fick pussar och kramar av 60 småtjejer innan de gick hem, då dog jag sötdöden på riktigt. De tyckte det var SÅÅÅ roligt och ville göra det IGEN! SÅKLART vi skall!!! :)

Tack Röris! <3


Att jobba på PIO kräver mer än jag trodde och om man i Sverige tycker man är flexibel så är det nog inget mot vad man måste vara här. Plötsligt kan en lokal inte fungera att vara i och då måste man hitta lösningar för en klass på ca 50 elever: som det här med idrotten där de hade en sand-inhägnad som plötsligt murades igen för två veckor sedan utan att någon vet varför. Lärarna här är också med eleverna 100% mellan kl 8-16 och har ingen planeringstid alls under den tiden utan det får man göra enbart efter skoldagen.

Det är dock supernoga med lektionsinnehållen! Teacher John som är chef för lärare och volontärer och för övrigt från Nya Zeeland ville gå igenom ALLT med mig om lektionsplaner, han är extremt noggrann. Hur jag tänker och hur jag tänker säga, och att eleverna måste säga ”Teacher Ulrika” till mig. Det skall finnas en distans men ändå värme. Helt rätt tycker jag! … Som på Gripsholmsskolan - en balans mellan kärlek och gränser.

John var också självklart med och tittade på min lektion för att bedöma mitt sätt och min första lektion och han tyckte det gick jättebra vilket kändes skönt. Jag agerade ledare och samtidigt gav dem kärlek och såg alla, och det tyckte jag också, det gick riktigt bra. Som tur är var jag inte ens nervös, det hade jag varit för några år sedan kan jag säga! Tur att man börjar bli gammal!

.. Imorgon vill han se mig ha 5 grupper i fem olika typer av idrott. Det känns rätt tufft men jag skall nog klara det också.

Han har ett önskemål som känns lite av ”Jag-vet-inte”: Han vill att jag skall göra ett gympapass med khmerisk musik. Huaaaaahh….Vi får se hur det blir med det. Måste väl prova åtminstone.



Igår var jag och familjen Mean på Mekong Island hemma hos Phymean som bor på en ö här utanför Phnom Penh. Dit måste man åka över med färjetransport. Mekong Island är en grönskande lugn och fin ö i motsats till intensiva storstadslivet inne i PP.

Phymean bor helt fantastiskt vackert med stor trädgård och utsikt över floden. Hon har både ett mangoplantage och bananplantage intill trädgården också och håller på att bygga upp en resort hon skall leva på under sin kommande ålderdom.

En av hennes bekanta från UN-tiden, Burt från New York, och jag tog en cykeltur runt ön och gick på marknad. Jag drog sen ut på en egen löptur en halvtimme i värmen, höll på att svimma i värmen och sakta gick det. Är lite nojig för hundarna ibland även om alla verkar så lugna och snälla, när jag kommer springandes kan en del ändå bli rädda och jag vill inte bli biten.

Ett gäng 12-åriga killar från skolans ”Center” (de som bor på skolans internat som inte har föräldrar eller mycket svårt hemma) var därute på ön också och jobbade och hjälpte till med trädgården. I vanliga fall är de inlåsta i service-centret intill skolan hela helgen och på kvällar efter skolan för att inte riskera att råka illa ut. Känns både lite hemskt och förståeligt på samma gång att de har det så. De fick komma ut hit nu under söndagen och jobbade på och körde sten och jord, pigga och glada och verkar ändå rätt nöjda med att vara tillsammans och väldigt nyfikna på livet. Vi lärde känna varandra lite grann, jag försökte berätta var Sverige ligger och de tittade på mina bilder i telefonen på min familj, min katt och när vi åker skidor hemma osv. De har ju aldrig sett snö och tyckte nog att det var lite konstigt.

Idag vinkade de så glatt och kom och pratade med mig i skolan. Jag heter ”Monika” för dem.

Jag blev hemkörd på motorcykel i den klassiska Asien-MC-utstyrseln - flip flop, shorts, utan hjälm på kvällen. Hela vägen från ön hem till Stung Mean Chey där jag bor, tog ca 3 timmar i kaostrafiken. Det vill jag INTE att mina egna barn gör dock…


Nu skall jag njuta av att jag överlevt min första arbetsdag och att det gått bra. Jag skall gå till Supermarket och handla något smarrigt och vindruvor till Bono ,en av pojkarna jag träffade igår. Han var sjuk idag men kom och tittade på min lektion, en jättefin pojke som bor på the center då han inte har några föräldrar. Han är med på bild här nere.

Kramar från mig! Längtar verkligen INTE hem! :)

Ulrika <3

Likes

Comments

Nu har jag kommit tillrätta här i 35-gradiga Phnom Penh efter bland annat en dramatisk flygtur mellan Helsingfors-Bangkok där brickorna flög och alla skrek! Värsta turbulensen hittills jag varit med om!  

Norska hockeylandslaget råkade jag på också i Helsingfors som var på väg till Sydkorea för att möta Sverige i första matchen, det var betydligt trevligare.

Hela familjen Mean - Malyda, Houen, Lenny, Benny och Jimmy hämtade mig på flygplatsen i sin stora vita Lexus. Pappa Houen jobbar på finansdepartementet här i Phnom Penh så familjen har det ganska bra och det är nästan lite lustigt att de bor bland alla fattiga i ett trevåningshus t o m med rooftop där jag kan sola:). 

När jag kom hem till deras trevåningshus igår kändes det omedelbart väldigt trivsamt och välkomnande. De är extremt gästvänliga, rätt häftigt måste jag säga - de har tagit hand om två tvillingflickor som inte har några föräldrar (som jag tappat namnet på just nu, det är svårt att lära sig alla namn och ord på en gång..) och det kommer och går lärare och en del andra tjejer och killar som kommer hit och lagar mat och umgås hela tiden, det känns faktiskt supermysigt!

Jag har fått ett fint eget rum på andra våningen med egen toalett, en dusch med kallvatten och dubbelsäng. Jag kände att jag trivdes direkt här! Det är ett relativt lugnt område, hör lite buddhistisk musik från Pagodan intill och folk som pratar. Det enda som var lite sådär var myggorna som kom inatt så jag satte upp mitt impregnerade myggnät för säkerhets skull nu imorse. Vill inte börja med att riskera att få malaria.

Vi bor visst bara 50 m från skolan, jag trodde det var längre, och det känns ju bara helt perfekt! Jag gick över och träffade Teacher John som är chef över lärare och volontärer igår och han visade mig runt i skolan. Jag fick se min fantastiska lilla idrottshall med kakelgolv på ca 6X6 m..:))) Vi hittade två fotbollar också till sist... Jag har köpt med mig en liten högtalare hemifrån så jag har nu listat ut att jag kommer att köra Röris på måndag och pepparkakskull :) . Det är 60 elever i varje klass och jag får själv välja hur jag vill lägga upp det så jag tror att det blir bra med 16 tjejer i en halvtimme som får turas om. Jag skall rikta in mig på att bara ha tjejerna pga att John tycker att de behöver lite mer uppmärksamhet och lite extra av sport och lekar med mig då killarna oftast tar över och tjejerna är snälla och måste backa. Känns helt rätt och jättekul! 

När jag gick runt där igår vinkade alla barnen och ungdomarna och var så glada, de är lätta att få kontakt med och tycka om!

Jag fick en guidning i området igår också och var till en stor supermarket som heter "Lucky Supermarket". Jag köpte lite frukost, vatten och frukter, mina favvisar Golden Mango!! 6 kr/st bara! . Jag vågar inte börja handla maten från gatan ännu ifall jag blir dålig så jag äter det som köps där nu i början.

Nylan gick med mig och visade mig runt. Nylan är en 16-årig flicka som bor på internatet intill skolan då hennes föräldrar är extremt fattiga och jobbar på ett jordbruk långt utanför Phnom Penh så hon träffar dem bara på de två korta loven vinter och sommar man har i Kambodja. Hennes dröm är att bli läkare och hon älskar att gå i skolan. Hon börjar kl 7 varje morgon och går till kl 16 måndag tilll fredag. På internatet får hon mat tre gånger om dagen, rena PIO-kläder, en säng och kan tvätta sig. Nylan är en jättefin tjej och det skall bli kul att träffa henne under den här tiden då hon erbjudit sig att följa med mig om jag behöver hjälp. Hon fick ett paket kakor som tack för hjälpen igår och imorse stod hon i fönstret och vinkade när jag gick ut  på rooftoppen <3.

Lärarna på skolan jobbar en hel för- eller eftermiddag med sin klass, 3 timmar. De har lite korta pauser men har samma lärare hela förmiddagen. Skall ta reda på mer när jag börjar där, de måste ju ha en del planeringstid också inbillar jag mig när det verkar så intensivt med 60 elever dessutom... :)

Nu skall jag åka med Malyda och hälsa på Phymean som startade skolan! Hon bor vid floden Mekong här i stan. Phymean ringde igår då jag sov ( 15 timmar sov jag!!!) och bjöd hem mig att komma och bo hos henne i helgen och jag tror jag sa JA. Var rätt trött så jag kommer inte riktigt ihåg

Vi skall åka runt lite och kolla i Phnom Penh på väg till henne också, så jag får en mer omfattande bild av staden. 

Alla är så himla snälla och vill visa, bjuda mig på saker och prata med mig.

Det här känns RIKTIGT BRA! <3

Kram Ulrika

Likes

Comments

Nu är det dags! Idag byter jag liv. Från småstad till storstad, från minusgrader och snö till sol och 35 grader, från barn "som har allt" till fattiga barn som levt på soptippar och gatan, en del utan föräldrar. Från norra Europa till södra Asien osv osv. Men det är en sak som blir samma! Jag skall ha idrott och hälsa med elever på en skola! Drömjobbet på olika sätt! Skall bli sååå spännande att prova och att få se skillnaden hur man kan jobba utan samma grejer som här hemma. Att ha lekar, hitta aktiviteter de tycker är roligt och tycka det känns skoj att röra på sig. Att försöka förklara på engelska, jag som kan känna mig tafflig på det och barn som pratar khmer som inte heller kan engelska ordentligt. Har de skor? Har de ombyte? Dusch? Tror inte det. Egentligen vet jag faktiskt ingenting, men det är helt okej. Jag älskar att inte veta allt. Det är ju själva utmaningen.

Jag skall bo hos Malyda Mean och hennes man och tre pojkar som är 5, 7 och 9 år mitt i Phnom Penh. Malyda är lärare på PIO-skolan och växte upp med Phymean Noun då hon levde på gatan utan föräldrar. Familjen bor i en lägenhet ca 1 km från skolan.

Phymean Noun är den som startade skolan i Phnom Penh 1, PIO-People Improvement Organization school och hon vann World Childrens Prize för tre år sedan. Då var hon här i Mariefred och mottog priset av Drottning Silvia på Gripsholms Slott och det var så jag träffade henne. . Hon har också mottagit priser i hela världen för sitt engagemang för barnen på soptipparna i Phnom Penh.

Allt startade då hon för ca 14 år sedan jobbade som ansedd advokat i Phnom Penh och på en lunch satt och åt kyckling. Då hon ätit färdigt kastade hon kycklingbenen i en sopkorg. Plötsligt kastade sig en hel hop barn över sopkorgen och började slåss om kycklingbenen och åt upp dem! Hon blev så förfärad av synen. Phymean sa upp sig från sitt jobb och använde sina sparpengar till att bygga upp en skola för barn och började engagera sig för att ge Phnom Penhs soptippsbarn utbildning och ett drägligt liv med mat och en chans att bryta fattigdomen.

Idag driver hon tre skolor i Phnom Penh för sammanlagt ca 1000 barn. Från Kindergarden till high school. Många av eleverna har skaffat sig god utbildning och kunnat förverkliga sina drömmar att få riktiga jobb.

Jag kommer själv att jobba med elever mellan 8-14 år.

Innan jag nu åkte var jag in till våra egna elever i åk 1 på Gripsholmsskolan och berättade lite för våra 7-åringar och visade en film från PIO. Jag berättade bl a att tandborstar ses som lyx i dessa länder och det är inte alla barn som någonsin har borstat sina tänder i Kambodja. Det är mycket vanligt att mammor och pappor inte har råd att köpa tandborstar till sina barn.

GISSA vilket engagemang det blev! Jag har nu lagt fram över 250 tandborstar vid min resväska! Barnen i Lodjuren och Järvarna har gått och ropat och dragit i mig i två veckor nu och berättat hur många tandborstar de köpt och en pappa kom springande med en påse tandborstar då dottern var hemma sjuk när det samlades in i klassen och hon blev desperat att hon inte skulle få skicka med sina tandborstar till barnen i Kambodja! Alltså barn är HELT underbara och fantastiska då det gäller att visa empati och medkänsla för andra  barn i andra delen av vår värld som behöver hjälp! <3 Jag känner mig faktiskt rörd när jag packar ner allt detta ihop med fina bilder Lodjuren gjort tillsammans med en hälsning från sin klass. Även diadem fick jag och några fina vykort från Mariefred! TACK ALLA GOA FINA! Jag skall försöka ta bilder när jag lämnar över allt då jag kommer ner! <3

Nu skall jag packa klart min röra ni kan se på bilderna och så skriver jag mer sen då jag landat och är på plats hos Malyda. Jag börjar på måndag morgon kl 8.00 då jag möter upp Teacher John som skall introducera mig i verksamheten. Spännande!! KRAM till er ALLA!!

Ulrika

Likes

Comments