Det jag har skrivit här på bloggen är oftast ärligt och rakt. Många bloggare försöker försköna, men det vill inte jag göra. Nu i natt gjorde jag väl ett av 2018:s största misstag. Ni vet när man går emot den sociala normens alla regler, ja där var jag. Jag har alltså börjat vara ärlig mot mig själv och vågat säga att, ja jag har inte kommit över mitt ex, och nej, jag ska inte låta det vara. I ett års tid har jag gått runt och förnekat det. Nu låter det som att jag legat sömnlös varje natt, gråtit varje dag över honom och inte träffat andra. Men där har ni fel, jag har gjort den totala motsatsen. Jag har varit mentalt lyckligare av att vara "fri", jag har dejtat killar, jag har somnat som en stock på grund av mitt hälsosamma liv med träning, sockerfri kost, knappt någon alkohol osv.. Och nej, inte gråtit en tår sedan innan sommaren.. Jag vet, allt det här låter motsägelsefullt. Men inatt grät jag igen, och det jag har sagt, tröstat och tipsat mina vänner om, att "såhär ska man inte göra", det gjorde jag själv.

Det började såklart med att vi var ett härligt tjejgäng som var ute, och då är jag en person som sällan går ut. Absolut att jag umgås med vänner och så, men sällan med alkohol nu mer. I alla fall, efter en härlig försfest och x antal glas rödvin var jag salongsberusad. VI satte oss på en bar eftersom att klubben inte öppnat, men drack öl och umgicks. Då jag är påverkad, släpper jag fram det jag tror ör mina rätta känslor. Jag som tagit bort hans nummer, hans snap, honom på spotify, facebook, ja allt. Därför var jag tvungen att hitta hans nummer, så jag gick tillbaka ett år i min swish historik... alltså vem gör det?? Så hittade jag hans nummer, och swishade en krona.. Det var väl efter midnatt så jag trodde aldrig att han skulle vara vaken. I alla fall så ringde jag väl tre fyra gånger, som en galning. Vi smsade fram och tillbaka, jag erkände mina känslor såklart och så ringdes vi vid.. Frågan är varför han svarade, för att vara sjysst? För att boosta sitt ego och ta emot smicker? Jag vet inte, det enda jag vet är att dessa tankar startade i mig sedan vi matchade på tinder och han skrev. Han super-likade mig alltså.. och jag vet att det är en knapp man kommer åt ibland av misstag, men om han obviously skrev så var det inte ett misstag. Där började alla mina tankar om det, och med hjälp av alkoholen tog det fart igen igår.

Vad andra ska tycka bryr jag mig seriöst inte om, sedan att jag inte kommit över honom kan ju anses hur som helst.. Svagt, ensamt, naivt, tragiskt.. jag vet. Men vem bryr sig? Jag bryr mig inte. Det enda jag vet, är att jag inte kan låtsas längre, och att jag saknar honom, och att det är den bästa killen jag träffat. Det jag också vet är att allt det här jag gjorde, och att prata i telefon under natten, det ska man inte göra, man ska inte kontakta ex. Men egentligen var det han via tinder som startade allt det här igen och nu är jag inte längre i mentalt kaos-tillstånd. Kanske har jag alltid hoppats och trott att han någonstans ska sakna mig eller vilja ha mig tillbaka. Det är ju svårt att sluta bry sig eller tro att någon ska gå vidare. Där är jag så naiv, och för mitt självförtroende tänker man ju inte så.

Jag är i alla fall glad att jag ör så modig, och kaosig som hörde av mig, och som är mer drama än vad jag själv trodde. Att jag sa exakt vad jag tyckte, vågade säga emot, erkänna. Men nu är jag rädd ändå att det bara var en flopp, ett utblottande utan resultat. Det kommer inte leda någonstans.. och inte tror jag att jag hör av mig igen. Det blir ju bara temporärt antar jag. Men jag skäms också, för att jag visade mig svag, för att jag inte kommit över honom, för att jag heller inte nöjer mig med någin annan än just honom.. Det är nog därför jag är så ointresserad också av just andra, för att de inte når samma ribba. Och nu, när den jag vill ha, inte vill ha mig, så kan jag liksom inte nöja mig med någon. Min kräsenhet är mitt eget fel och nu kommer det här bli en rolig galna-ex-historia om destruktiva mig. Aja jag bjuder på den.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Okej, so far sedan nyår har jag alltså sökt sommarjobb, gått på två olika jobbmöten / anställningsintervjuer och nästa vecka väntar en till. Att jobba är ett sätt för mig att minska på lånen (tar halva just nu), koppla bort skolan, träffa andra människor samt ha flera projekt på gång. Jag trivs bra med att ha mycket som fördriver min tid, eftersom att jag snarare har svårt att sitta still och hitta saker att fylla min tid med, utöver det jag redan gör. Anställningsintervjun idag gick bra, jag drog tom skämt för de som jobbar där, vilket visar på hur bekväm jag kände mig (+++). 

Det är något jag har funderat på, på senaste, att jag är sjukt driven och förhoppningsvis kan använda den drivkraften till att göra karriär senare. Just nu är det i alla fall mycket som är på gång, som ni inte vet. I höst flyttar jag med 90 %​ säkerhet utomlands, jag känner att jag behöver komma bort och är sjukt taggad på att se annat. PLugga utomlands ger även möjlighet till att resa och göra annat (hur kan man inte åka ?). Samt besked om de jobb jag sökt, får se om jag får något ;) Och sedan att kanske boka en resa vecka till Stockholm, saknar!

Likes

Comments

Hej hörni (to alla my fans lol). Jag är nu inne på min detox/raw food dag 3 vilket gör att jag känner att energin ökar när jag avsltår från kaffe, men även att magen kurrar konstant. Matmässigt har jag ätit sallad, smooties och fuskat lite med gröt som mellanmål, för att inte rasa för mycket i vikt. Jag är så sjukt stolt över att jag vågar prova på det här, men saknar kaffe och att äta ordentlig mat. När det kommer till humör så styrs det väldigt mycket av att jag får i mig tillräckigt mycket näring, ordentlig mat och inte utfyllnad av socker. Sedan att min relativt strikta kost redan gör att jag inte kan gå upp i vikt särskilt fort, får mig att tänka om vad gäller mitt mående, harmoni och balans i livet samt vad jag kan göra för att påverka det.

Tidigare i höstas så var jag på snudd till deprimerad, jag blir det när det är mörkt, kallt och begränsat. Mitt mående styrs väldigt mycket av att kunna röra mig utomhus, kunna vara mer spontan (som på somrarna, grilla, bada och allt annat), få vara social med vänner och kunna ta mig dit jag vill (även komma bort ibland). Just då hade jag ledigt en helg i månaden och intensivt både med skola och jobb (jag var nybörjare och ville prestera såklat). Sedan är det inte konsigt att man som singel (hej hej) känner sig extra ensam när det är höst/vinter. Inte för att jag är desperat eller inte klarar mig själv, men jag tror inte att människan är menad till att vara ensam, hallå vi är ju flockdjur. I alla fall så har det tenderat att påverka mitt mående, samtidigt som kosten (med en del socker innan jul) även bidrog till dippar och dalar. Sedan var det sjukhusbehsök under jul, att jag sa upp mig från jobbet. Så det som varit min "trygghet" eller mina rutiner, var inte lika självklara vilket gjorde att jag också frågat mig vad som är värt att lägga tiden på, vad ska jag göra av min dyrbara tid, vad har jag uppnått hittills i mitt liv. Oj så djupt, men det har väl varit lite av en kris / ifrågasättande av mitt eget liv fram tills nu. 

Just nu har jag varit sockerfri sedan nyår (alltså helt sockerfri, inga bakelser, godis, chips, flingor, nada). Jag ska försöka hålla det i tre månader, för det är inte till för att göra så resten av mitt liv. I alla fall så är jag stolt över den disciplinen jag har där. Likaså med den kosthållning jag håller nu, alltså detox / raw food för att dels prova vad jag går för, hur min kropp mår utan alla tungmetaller, kemilaier och annat i processerad mat och för att "rensa ut" sedan jul. Jag menar, hey, vem åt inte sönder sig själv på sötsaker då? Fast det var ju gått.. I alla fall, så när denna vecka är över ska jag börja dricka mjölk igen (från kosor) som jag inte gjort på ca 1,5 år, äta mer mejeriprodukter så att på detta vis kunna gå upp i vikt. Det kommer endast få mig att må bättre samt den kommande våren och beslutet också var jag hamnar i höst.. Spännande!


Likes

Comments

​Jag hade tidigare en blogg där jag skrivit av mig efter ett break up. Den bloggen ville jag inte ha kvar eftersom att jag gått vidare, samtidigt som de ledsna och hjärtekrossande inläggen, där jag i och för sig smutskastade lite också, inte stämde överrens med den person jag är idag. Samtidigt har det kliat i fingrarna, och istället för att prata av mig med alla, som jag redan gör, känner jag att mitt behov inte mättas där, utan behöver ventileras även någon annanstans.

Jag befinner mig någonstans där jag är fast, på grund av en utbildning. Jag befinner mig i en skola där jag trivs, där jag har fina bra vänner, där jag skrattar varje dag och mår bra för det mesta. Samtidigt får jag panik av småstäder, för att min rastlöshet inte kan åtgärdas, för att det är långt hemifrån (Stockholm) och för att jag inte tillräckligt stimuleras av vad staden har att erbjuda. (Gnälligt det låter.. jag vet, men jag har försökt olika saker.) Extrajobba fungerade bra, tills min chef sålde vilket gjorde att jag nu står utan jobb, och den lediga tid, utöver att plugga som jag redan gör, ger mig ångest. Att vara ledig, med en begränsad ekonomi som student, gör att jag känner mig fast. Söker nya jobb frekvent, umgås med vänner, lagar mat, bakar och tränar. Yes I do it all, och ändå känner jag att mitt behov inte mättas.

Någonstans vet jag inte om mina krav på stimulans är för höga, eller om jag någonstans provat på allt redan som känns nytt och spännande. Det är väl det som är det fina med storstad, att det aldrig tar slut vad gäller "nytt och spännande": Nya restauranger, människor, klubbar, affärer. You name it. Det är där någonstans, i mina bästa unga år, som jag gått vilse och känner att jag måste bort. Jag vill passa på att resa, utforska medan jag kan, innan jag är färdigpluggad, innan jag står där med jobb, lägenhet och kanske partner. Någonstans vill jag inte tänka tillbaka och ångra att jag inte gjorde saker.. Jesus jag är "endast" 24 år.. men med åldern ökar även medvetenheten. Tankar som: Vad gör jag nu, vad har jag ådstakommit, vad vill jag i framtiden, hur ser mitt liv ut om x. Det är så många tankar, och så många drömmar. Ändå känns det som att jag sitter här utan att uppfylla dem, som att tiden i utbildningen låst fast mig i min position. Vidare har jag valt allt detta själv, om jag inte hade flyttat från Stockholm, hade jag alltid undrat hur det hade varit att bo någon annanstans. Den här utbildningen, som jag gillar, finns ju endast här, så där gjorde jag rätt. På samma gång vill jag komma bort.. Jag vet inte vart detta inlägg leder, snarare att jag har så mycket tankar och annat just nu. 

Likes

Comments