Min nya kropp

God kväll! 💛
Här kommer ett inlägg från botten av mitt hjärta.
Ett inlägg som jag aldrig trodde att jag skulle skriva - för det var något jag aldrig trodde jag skulle känna. Det handlar om min nya kropp. Ibland skäms jag över att vara så ytlig, jag är ju frisk och det är väl det enda som räknas? Egentligen ja, men känslor går inte att styra.

”Vilken tur du har haft, du ser ju likadan ut nu som innan dina graviditeter” får jag väldigt ofta höra. Men är det verkligen så? Nej - faktiskt inte. Bara för att jag gått ner alla mina gravidkilon fort så betyder det inte att jag är oförändrad. Huden på magen är lösare, höfterna bredare, små skimrande bristningar finns på min kropp också, med de hamnade på rumpan efter förlossningen med Tindra. (Ja, bristningar är hormonellt och kan komma även efteråt). Detta gör mig ingenting. Det ska synas att man fött barn. Jag har burit det finaste man kan få i livet. Men det finns en sak jag inte accepterat med min nya kropp. Och det är mina bröst. Det borde va en värdslig sak men det känns så himla okvinnligt, och ovant.

Man hör bara om taxöron, pattar ner till knäna och tomma påsar. Att alla får ”större” bröst efter barn, men tydligen finns det endel där de försvinner helt. Efter grav med Tindra fick jag ju bomber till en början. Med mjölken osådär. Och när vi slutade amma försvann dom, tyckte jag. Vill tillägga att de aldrig vart enorma på min kropp innan heller, men ändå funnits där liksom. En hand full. Viktnedgång och en aktiv livsstil har förstås tagit bort endel också, för bröst är ju till stor del fett, men graviditeterna har ändå vart den huvudsakliga anledningen har jag nu förstått. För efter att jag slutade amma Lexie försvann de verkligen helt. Trodde liksom inte på världskartan att det kunde bli värre än innan. 😂

Har aldrig egentligen brytt mig om brösten, men när de försvann helt blev de helt plötsligt en sorg. För det är ändå något som associeras med en kvinna. Former på ”rätt ställen” o att de dessutom nu var ojämna fick mig att vilja lipa. Kaggen kändes större än brösten och hela mitt förhållande till min kropp den senaste tiden har vart riktigt dåligt.

”Men du har ju ingen kagge” säger ni ju då. Och nej, kanske inte, då förstår ni hur ”illa” det är. 😆

Kände bara att jag behövde spy ut lite, beklaga mig och framför allt få förklara att min kropp också är förändrad. Det kanske inte är något ni ser, men det gör jag och påverkas av det dagligen på samma vis som någon annan mamma gör över sin hängiga mage.

Nu har det snart gått ett par månader sedan vi slutade amma här hemma och jag gråter inte längre över att läget är som det är. Successivt peppar jag mig själv och stöttas av min sambo för att acceptera min kropp och tycka att jag är fin som jag är. Jag försöker se fördelarna - bröst är bara ivägen när man har en aktiv livsstil och tränar mkt, jag har ju mkt rumpa att jobba på istället, vilket jag personligen tkr är snyggare än bröst. 🤭 sen att jag är inne i en rusch där ”ingenting sitter snyggt” osv, det är något jag bara får jobba på och kämpa mig igenom. Försöka finna den där självkänslan som jag egentligen jobbat med hela livet. 💛 alla vi mammor där ute borde bära våra kroppar med extrem stolthet. För tänk vilka mirakel vi har burit och fött fram.

Stor kram till just dig som läser detta. Du är fin och unik på ditt alldeles egna lilla vis. ⭐️

/S