FÖRLOSSNINGEN del 2/2 - inte ens två timmar på förlossningen

Godmorgon, här kommer del 2/2!
Missade ni första delen finner ni den enkelt 👉🏻 här.
...med världens bästa stöd tar jag värk efter värk, hela tiden ett steg närmre vår prinsessa. 


Värkarna är så långa och så intensiva nu. Jag gör allt för att fokusera på andningen och andas i masken. Jag blir så snurrig och borta att jag stundvis tvingas ta bort den. Ändå är lustgasen verkligen min räddning, på något vis en trygghet och något som får mig att fokusera extra på andningen. Både Tim och studenten finns där och peppar hela tiden när allting känns hopplöst. De pushar, håller min hand, ger mig saft, sätter på radion och hjälper mig genom varenda värk. 


Det går knappt en halvtimme innan mönstret på värkarna ändrar karaktär igen. Allt blir så intensivt för varje stadie går så snabbt att kroppen inte riktigt hänger med. Jag hinner aldrig ”vänja mig” vid smärtan innan den slår ner mig med dubbel kraft om och om igen. Nu känner jag att jag kommer bajsa ner mig. Och jag får inte gå på toa förrän jag återigen blivit undersökt. På dryga timmen har de där sista fem centimetrarna öppnats(!!!) får vi konstaterat och nej du Sanna, här blir inget toabesök.
Bebisen har en liten bit kvar att sjunka, och det kan gå snabbt” säger barnmorskan. 


Säg att hon snart är här!! Bönar och ber jag mellan värkarna men de vågar de inte lova mig. De säger att hon kommer idag och det räcker för att få mig på banan någorlunda igen. Jag får panik över att jag känner att jag både kommer bajsa ner mig och spy rätt ut men försöker tänka att jag inte är den första som gör det. Lillans hjärtljud sjunker i värkarna då hon påverkas över hur fort allt går så jag vänds över på sidan som underlättar för henne direkt. 


Såhär vill jag inte ligga är min första tanke. Jag får testa benstödet men vill inget hellre än att bara få knipa ihop benen och ligga i fosterställning. Det hindrar vägen och barnmorskan agerar nu benstöd åt mig och det fungerar mycket bättre då hon kan ”hålla emot” och ge mig kraft i värkarna. Jag blir kvar i denna ställningen, liggandes på sidan - och såhär föds hon. Väldigt väldigt snart. Något som varken jag heller Tim var beredda på. 


Det handlar inte om många värkar innan hon sjunkit ner helt och jag känner hur kroppen bara vill krysta. Till skillnad från förra förlossningen då jag var helt tyst och fick kraft av det så bara skrek jag rätt ut i masken samtidigt som jag drog i Tims luva på tröjan så hela hans nacke höll på att gå av. (stackars min älskade man, haha). Men jag fick så sjukt bra kraft, både av att skrika och av att dra i Tim. 😂 samtidigt peppade han mig och återupprepade vad barnmorskan sa - nu får du trycka på/nu måste du hålla igen. Jag var vid det här laget så hög på lustgas att det susade i hela huvudet och jag kunde knappt höra ett ljud av vad någon sa.
Helt plötsligt tittar både jag och Tim ner och ser att huvudet är ute. NU TRYCKER DU PÅ, utbrister Tim och en krystvärk senare är hon ute i full fart. Vi var så himla chockade och inte alls beredda på att hon så snart skulle vara här. En suck av lättnad och tårarna kommer, snart hör vi första skriket och lyckan som infinner sig i detta ögonblicket är totalt oslagbart. Det är en flicka, säger Tim. (Vilket vi visste men sen är det ju aldrig hundra procent säkert). 


12:36, inte ens två timmar efter att vi togs emot på förlossningen, föds vår fina underbara lilla Lexie. 3228g och 49cm ren och äkta kärlek. Nästan precis lika stor som Tindra, några gram lättare (vilket chockerade oss också). 

Allting gick så himla bra och vi kunde inte fått en bättre upplevelse. Trots att det tog lite tid att smälta den väldigt snabba förlossningen så kändes det verkligen sjukt bra. Jag behövde inte sy ett stygn och hade inte ont det minsta efteråt, sjukt nog. Det enda som krånglade lite efter förlossningen var moderkakan som först inte ville lossna, men det gjorde den tids nog som tur och väl var. Jag blödde en hel del också och fick en nål i armen ifall jag snabbt skulle behöva medicin för blödningen men det avstannade snabbt. 

Varenda barnmorska och sjuksköterska påpekade hur oförskämt pigg jag var och det var precis vad jag kände mig efteråt. Antagligen för att jag inte förlorade en natts sömn som senast. 🙊 Jag trodde att hela min kropp skulle ha gått itu efter förlossningen men kroppen är tamejfan magisk som klarar av så sjukt mycket. Ännu en gång är jag så otroligt imponerad och fascinerad över min kropp. Och wow, vilken upplevelse det är att föda barn alltså. Dagen efter kände jag sjukt nog att jag gärna hade kunnat göra det igen, haha.  

Dagen efter fick vi åka hem till Tim och Tindra, men Tindra kom och hälsade på lillasyster samma dag  när vi hade landat på BB. Amningen har rullat på, kroppens återhämtning likaså och det enda som jag ”lidit av” är de fruktansvärda eftervärkar som jag haft. De tre första dygnen fick jag gå på värktabletter konstant och nu såhär 10 dagar senare är det endast lite molvärk någon gång om dagen. Men det blir bättre och bättre. 

Här får ni en av de allra första bilderna på mig och L samt en bild på världens stoltaste storasyster vid första mötet. ❤️

​/s 

Gillar

Kommentarer

mathildaelina
mathildaelina,
😭😭😭😍 Älskade ni! ♥️
nouw.com/mathildaelina
twodaughters
twodaughters,
hihi. love you ❤️❤️
nouw.com/twodaughters
bolmgren
bolmgren,
så fint berättat 😍
nouw.com/bolmgren
twodaughters
twodaughters,
Roger
,
Kollar. Våran tog 7 min från första krystvärken. Då hade dem precis innan kollat och det var bara öppet 3cm
twodaughters
twodaughters,
ja tänk så olika de kan va 😅 då var ni inte där inne länge heller? haha
nouw.com/twodaughters
Saynomore
Saynomore,
Så oförskämt vacker du ser ut för att precis ha fött barn! 😍 Bra kämpat! 👏🏼
nouw.com/saynomore
twodaughters
twodaughters,
men så snällt 😘 tack ✨
nouw.com/twodaughters
Saynomore
Saynomore,