FÖRLOSSNINGEN del 1/2 - det är bara förvärkar!

Hej, godkväll.
I skrivandets stund ligger jag här med mitt knyte på bröstet. I nio dagar har hon funnits utanför min kropp. I nio dagar har jag fått bära dig i mina armar och i nio dagar har jag fått älska dig gränslöst, även fast jag redan älskat dig från första stund i och med plusset på stickan. ❤️ nu är jag redo att skriva ihop en förlossningsberättelse till er. Hoppas ni ska gilla den!

Den 21/3 hade vi BF. Eftersom jag gick över 8 dagar med Tindra kändes allting så långt bort. Lillasyster verkade gå precis i sin systers spår och jag räknade med att säkerligen gå över 10 dagar iallafall, bara för att bli lite mer knäckt än senast. Jag kände mig verkligen trött på graviditeten de sista två veckorna, men inte lika förstörd som förra gången. Denna gången var nog Tim mer otålig än jag. Man vet hur fort tiden går ändå, helt plötsligt är de en månad, två månader.. 3 år! Ja, även fall de där dagarna man går över känns längre än hela graviditeten så glömmer man det SÅ FORT!

Den 22/3 vaknade jag upp och mådde piss. Ville bara sova, och det gjorde jag ett par omgångar denna dagen. Hade huvudvärk och var totalt slutkörd både fysiskt och mentalt. Måtte detta var ett tecken tänkte jag tyst för mig själv. Kroppen sa liksom ifrån och magen var spänd mer eller mindre HELA tiden. Förvärkarna fanns där i vanlig ordning, som de gjort i drygt en månads tid. Det var något jag aldrig kände med Tindra, men jag vande mig och såg det inte alls som något tecken. Varje natt när jag skulle upp och kissa mina x antal gånger låg jag vaken med molvärk som tids nog avtog. Det började knäcka mig lite smått eftersom det faktiskt kunde göra RIKTIGT ont ibland. Men nejdå , haha - in your face. Så somnade man om igen..

På morgonen den 23/3 steg vi upp från sängen alla tre runt 6:30. Efter en väldigt god natts sömn. Så god som den bara kunde bli som höggravid helt klart. Morgonen brukade börja med en hel del förvärkar i vanlig ordning men när jag ställde mig upp denna morgonen så gjorde det nog lite ondare än vanligt - när jag tänker efter såhär i efterhand. Det bästa av allt var att Tim var ledig denna fredag, och även torsdagen dagen innan. Han och hans lärling hade precis avslutat ett jobb och hans kollega for till Thailand. Så Tim tog spontant ett par extra föräldradagar för att kunna avlasta mig. Kanske gjorde det att kroppen kände sig redo när jag ”kopplade av” på ett annat sätt.

Iallafall, min tanke när vi kom upp var att nu ska jag passa på att äta iallafall. Även fall jag var helt säker på att det fortfarande ”bara” var förvärkar så kändes det lämpligt att få i sig lite mat när man inte ätit på så många timmar. Förra förlossningen fick jag ju inte ens i mig vätska i princip. Mat var gott, värkarna var hanterbara men jag började ändå tänka på andningen genom värkarna.

Vid nio säger jag till Tim att nu tar jag ett bad. Antingen avtar det väl eller så kanske det rent av drar igång? (Tack gode gud för badkar, det hade vi inte senast det var dags att föda barn). Hade under morgonen kontakt med en nyfunnen vän som också var beräknad i samma veva som mig - börja klocka värkarna sa hon! Nja, det vet jag inte tänkte jag. Det är inte lönt, de är så oregelbundna och kommer ändå avta snart, helt garanterat. Trots detta börjar jag klocka lite smått i badet. De kommer alltmer ofta men är ändå bara 30-45sek långa i genomsnitt. Värkarna har börjat göra ganska ont men jag kan ju hantera det.

Väl uppe ur badet bestämmer jag mig för att försöka fixa iordning mig och kolla av läget på så vis. Skriver till pappa att vi inte orkar komma på kaffe vid 10 som planerat för att jag är osäker på mitt läge. Under tiden jag står och sminkar mig får jag ta värkar som blir alltmer tydliga från start till slut - tillskillnad från den molvärk som legat som ett band av smärta tidigare. Klockan har nu blivit 10 och Tim säger att nu ringer jag in. Med erfarenhet från förra gången så får man ju oftast inte komma in direkt så vi tänkte att vi ringer in och säger att vi nog befinner oss i latensfasen och troligen behöver komma in under dagen. Tim nämnde även min rädsla att det nog skulle kunna gå ganska fort och att vi skulle uppskatta en undersökning och att vi kan åka hem om läget är stabilt. Kom ni in direkt säger barnmorskan i andra änden!

Vi slängde ihop de sista i väskorna och ringde min mamma. Mitt i samlingen på jobbet med barnen befann hon sig så vi åkte dit och lämnade Tindra. Så fick hon vara med mormor på jobbet en stund innan de åkte vidare hem. Vi var framme på förlossningen runt 10:45 och då presenterades vi av en barnmorska och hennes student. Ctg sattes och allt såg bra ut. Bebis ligger fixerad och vi blir lämnade en stund själva.

Hur känner du för detta? Frågar Tim (med student). Jag kände mig kolugn. Hon gav ett så himla bra intryck och det enda man får räkna med är ju att allt jobb ”görs dubbelt”. Studenten börjar och sedan undersöker barnmorskan, osv. Jag kände mig lugn med det och det ska tilläggas att stundeten var den bästa av alla tre som befann sig i rummet med oss under förlossningen!

Vid 11:15 får vi konstaterat att jag är öppen 5cm. Värkarna börjar höjas och öka i intensitet ser vi ju tydligt på skärmen men jag tackar ändå nej till smärtlindring. Envis som en dåre i vanlig ordning, haha. Vi blir kvar (med väskorna i bilen även denna gång😂) och meddelar våra nära och kära läget. Jag är fast besluten att använda mig av pilatesbollen och höja sängen så jag kan ligga/luta mig där över och samtidigt få användning av tyngdlagen. . Tim masserar min rygg och vi pratar lite lättsamt. När tror vi hon är här? När vi kom in förra gången när vi väntade Tindra var jag ju 8-9cm öppen så vi tänkte att detta tar väl ganska många timmar till. Tindra tog en himla tid att sjunka även om mitt öppningsskede var snabbt. Så trots nästan helt öppen var vi ju på förlossningen 5 timmar innan hon kom. Allt kändes iallafall så sjukt overkligt, hade aldrig trott när vi vaknade att vi skulle befinna oss här inne bara några timmar senare. 

När klockan slår 11:30 är det som att allt slår om i en enda värk. JÄÄÄÄVLAR..! Känner jag. Ge mig vad som helst. Vi plingar på knappen och jag mer eller mindre gapar efter lustgasen. Redan innan har jag sagt till Tim att vad som än händer måste du peppa mig till att föda utan ryggbedövning även denna gång. (Förra gången kunde den inte sättas pga lite olika själ så kände mig livrädd av tanken på att försöka igen). Från att ha haft full kontroll och kunnat andas genom värkarna infinner sig en smärre chock i kroppen och en dödsångest känsla. ”Jag tappar fan kontrollen nu” känner jag i hela min kropp... Hjälp!

Denna fina fredagsmorgon med solsken in genom fönstret skriker jag ändå i panik ”snälla, veva ner persiennerna, jag står inte ut med dagsljuset”. Ge mig ett kejsarsnitt! (Säger jag som är livrädd för att snittas..) Detta klarar jag ju aldrig! Med världens bästa stöd tar jag värk efter värk, hela tiden ett steg närmre vår prinsessa.. 

Fortsättning följer...

/s


​​​

Bild tagen 11:00, med CTG satt. Fortfarande en Sanna med full kontroll och kaxigheten i behåll. 😂 ​inte en tanke på att lilla L vääääldigt snart skulle vara här.. 

Gillar

Kommentarer

En annan Sanna
,
Ser fram mot nästa del!!😍 Vad hette barnmorskorna ni hade??? 😊
twodaughters
twodaughters,
är du ifrån växjö också? 😅 hmmm, rebecka och anna vill jag minnas 🙈
nouw.com/twodaughters
mathildaelina
mathildaelina,
ryser i kroppen! åh så häftigt! 😍😍
nouw.com/mathildaelina
twodaughters
twodaughters,
världens häftigaste upplevelse 🙏🏻❤️
nouw.com/twodaughters