Godmorgon ✨
Igår blev Lexie två veckor. Det känns så givet att det var hon som låg där inne i magen. Vi är så kära i henne alla tre. Hon är så ljuvlig och fullkomligt älskad från första stund.

För två veckor sedan var man höggravid och idag har kroppen börjat återhämta sig och jag är mäkta imponerad. Jag har ännu inte stått på en våg eller ägnat en negativ tanke till min kropp. Jag är stolt över vad den gått igenom och vad den har åstadkommit. Den har gett mig två fullt friska och otroligt fina barn, samt gått ihop såhär pass på två veckor utan minsta ansträngning. 

Två veckor av återhämtning, bebisbubbla, massor av fika och godis. Två veckor av läkning, mängder av kvalitetstid med nära och kära. Denna tiden får man aldrig igen och träna/äta rätt kan jag göra hela livet. 🙂 

Så tack kroppen. Tack för allt du orkat och orkar. För allt du gett mig. Snart, inom en snar framtid när jag fått OK-stämpel att träna så är det min tur att hjälpa dig lite på traven. Det längtar jag efter - det ser jag fram emot. 

Nästa vecka börjar den ”vanliga vardagen igen”. Då ska även rutinerna vässas. Det blir dagliga promenader, bra mat och minimalt med socker. Kroppen behöver vänjas av efter en tid med lite för mycket av det goda.

Det här är iallafall min mammakropp. At the moment. Jag väljer att vara stolt. När jag väntade Tindra var jag supernojig över hur jag skulle se ut efteråt och över vad jag skulle tycka om mig själv. Jag som trots storlek alltid haft dåligt förhållande till min kropp. Denna gången brydde jag mig inte. Jag visste ju vad jag skulle få av det - det finaste i livet. Jag vill vara en bra förebild för mina flickor genom livet. Jag vill att de ska veta att de duger precis som de är och jag hoppas att de kommer älska sig själva utan de kroppskomplex jag själv alltid haft. 

Ha en fin lördag,
Och glöm inte bort hur fantastisk just du är💜
Kram S

Godmorgon, här kommer del 2/2!
Missade ni första delen finner ni den enkelt 👉🏻 här.
...med världens bästa stöd tar jag värk efter värk, hela tiden ett steg närmre vår prinsessa. 

Värkarna är så långa och så intensiva nu. Jag gör allt för att fokusera på andningen och andas i masken. Jag blir så snurrig och borta att jag stundvis tvingas ta bort den. Ändå är lustgasen verkligen min räddning, på något vis en trygghet och något som får mig att fokusera extra på andningen. Både Tim och studenten finns där och peppar hela tiden när allting känns hopplöst. De pushar, håller min hand, ger mig saft, sätter på radion och hjälper mig genom varenda värk. 

Det går knappt en halvtimme innan mönstret på värkarna ändrar karaktär igen. Allt blir så intensivt för varje stadie går så snabbt att kroppen inte riktigt hänger med. Jag hinner aldrig ”vänja mig” vid smärtan innan den slår ner mig med dubbel kraft om och om igen. Nu känner jag att jag kommer bajsa ner mig. Och jag får inte gå på toa förrän jag återigen blivit undersökt. På dryga timmen har de där sista fem centimetrarna öppnats(!!!) får vi konstaterat och nej du Sanna, här blir inget toabesök.
”Bebisen har en liten bit kvar att sjunka, och det kan gå snabbt” säger barnmorskan. 

Säg att hon snart är här!! Bönar och ber jag mellan värkarna men de vågar de inte lova mig. De säger att hon kommer idag och det räcker för att få mig på banan någorlunda igen. Jag får panik över att jag känner att jag både kommer bajsa ner mig och spy rätt ut men försöker tänka att jag inte är den första som gör det. Lillans hjärtljud sjunker i värkarna då hon påverkas över hur fort allt går så jag vänds över på sidan som underlättar för henne direkt. 

Såhär vill jag inte ligga är min första tanke. Jag får testa benstödet men vill inget hellre än att bara få knipa ihop benen och ligga i fosterställning. Det hindrar vägen och barnmorskan agerar nu benstöd åt mig och det fungerar mycket bättre då hon kan ”hålla emot” och ge mig kraft i värkarna. Jag blir kvar i denna ställningen, liggandes på sidan - och såhär föds hon. Väldigt väldigt snart. Något som varken jag heller Tim var beredda på. 

Det handlar inte om många värkar innan hon sjunkit ner helt och jag känner hur kroppen bara vill krysta. Till skillnad från förra förlossningen då jag var helt tyst och fick kraft av det så bara skrek jag rätt ut i masken samtidigt som jag drog i Tims luva på tröjan så hela hans nacke höll på att gå av. (stackars min älskade man, haha). Men jag fick så sjukt bra kraft, både av att skrika och av att dra i Tim. 😂 samtidigt peppade han mig och återupprepade vad barnmorskan sa - nu får du trycka på/nu måste du hålla igen. Jag var vid det här laget så hög på lustgas att det susade i hela huvudet och jag kunde knappt höra ett ljud av vad någon sa.
Helt plötsligt tittar både jag och Tim ner och ser att huvudet är ute. NU TRYCKER DU PÅ, utbrister Tim och en krystvärk senare är hon ute i full fart. Vi var så himla chockade och inte alls beredda på att hon så snart skulle vara här. En suck av lättnad och tårarna kommer, snart hör vi första skriket och lyckan som infinner sig i detta ögonblicket är totalt oslagbart. Det är en flicka, säger Tim. (Vilket vi visste men sen är det ju aldrig hundra procent säkert). 

12:36, inte ens två timmar efter att vi togs emot på förlossningen, föds vår fina underbara lilla Lexie. 3228g och 49cm ren och äkta kärlek. Nästan precis lika stor som Tindra, några gram lättare (vilket chockerade oss också). 

Allting gick så himla bra och vi kunde inte fått en bättre upplevelse. Trots att det tog lite tid att smälta den väldigt snabba förlossningen så kändes det verkligen sjukt bra. Jag behövde inte sy ett stygn och hade inte ont det minsta efteråt, sjukt nog. Det enda som krånglade lite efter förlossningen var moderkakan som först inte ville lossna, men det gjorde den tids nog som tur och väl var. Jag blödde en hel del också och fick en nål i armen ifall jag snabbt skulle behöva medicin för blödningen men det avstannade snabbt. 

Varenda barnmorska och sjuksköterska påpekade hur oförskämt pigg jag var och det var precis vad jag kände mig efteråt. Antagligen för att jag inte förlorade en natts sömn som senast. 🙊 Jag trodde att hela min kropp skulle ha gått itu efter förlossningen men kroppen är tamejfan magisk som klarar av så sjukt mycket. Ännu en gång är jag så otroligt imponerad och fascinerad över min kropp. Och wow, vilken upplevelse det är att föda barn alltså. Dagen efter kände jag sjukt nog att jag gärna hade kunnat göra det igen, haha.  

Dagen efter fick vi åka hem till Tim och Tindra, men Tindra kom och hälsade på lillasyster samma dag  när vi hade landat på BB. Amningen har rullat på, kroppens återhämtning likaså och det enda som jag ”lidit av” är de fruktansvärda eftervärkar som jag haft. De tre första dygnen fick jag gå på värktabletter konstant och nu såhär 10 dagar senare är det endast lite molvärk någon gång om dagen. Men det blir bättre och bättre. 

Här får ni en av de allra första bilderna på mig och L samt en bild på världens stoltaste storasyster vid första mötet. ❤️

​/s 

Hej, godkväll.
I skrivandets stund ligger jag här med mitt knyte på bröstet. I nio dagar har hon funnits utanför min kropp. I nio dagar har jag fått bära dig i mina armar och i nio dagar har jag fått älska dig gränslöst, även fast jag redan älskat dig från första stund i och med plusset på stickan. ❤️ nu är jag redo att skriva ihop en förlossningsberättelse till er. Hoppas ni ska gilla den!

Den 21/3 hade vi BF. Eftersom jag gick över 8 dagar med Tindra kändes allting så långt bort. Lillasyster verkade gå precis i sin systers spår och jag räknade med att säkerligen gå över 10 dagar iallafall, bara för att bli lite mer knäckt än senast. Jag kände mig verkligen trött på graviditeten de sista två veckorna, men inte lika förstörd som förra gången. Denna gången var nog Tim mer otålig än jag. Man vet hur fort tiden går ändå, helt plötsligt är de en månad, två månader.. 3 år! Ja, även fall de där dagarna man går över känns längre än hela graviditeten så glömmer man det SÅ FORT!

Den 22/3 vaknade jag upp och mådde piss. Ville bara sova, och det gjorde jag ett par omgångar denna dagen. Hade huvudvärk och var totalt slutkörd både fysiskt och mentalt. Måtte detta var ett tecken tänkte jag tyst för mig själv. Kroppen sa liksom ifrån och magen var spänd mer eller mindre HELA tiden. Förvärkarna fanns där i vanlig ordning, som de gjort i drygt en månads tid. Det var något jag aldrig kände med Tindra, men jag vande mig och såg det inte alls som något tecken. Varje natt när jag skulle upp och kissa mina x antal gånger låg jag vaken med molvärk som tids nog avtog. Det började knäcka mig lite smått eftersom det faktiskt kunde göra RIKTIGT ont ibland. Men nejdå , haha - in your face. Så somnade man om igen..

På morgonen den 23/3 steg vi upp från sängen alla tre runt 6:30. Efter en väldigt god natts sömn. Så god som den bara kunde bli som höggravid helt klart. Morgonen brukade börja med en hel del förvärkar i vanlig ordning men när jag ställde mig upp denna morgonen så gjorde det nog lite ondare än vanligt - när jag tänker efter såhär i efterhand. Det bästa av allt var att Tim var ledig denna fredag, och även torsdagen dagen innan. Han och hans lärling hade precis avslutat ett jobb och hans kollega for till Thailand. Så Tim tog spontant ett par extra föräldradagar för att kunna avlasta mig. Kanske gjorde det att kroppen kände sig redo när jag ”kopplade av” på ett annat sätt.

Iallafall, min tanke när vi kom upp var att nu ska jag passa på att äta iallafall. Även fall jag var helt säker på att det fortfarande ”bara” var förvärkar så kändes det lämpligt att få i sig lite mat när man inte ätit på så många timmar. Förra förlossningen fick jag ju inte ens i mig vätska i princip. Mat var gott, värkarna var hanterbara men jag började ändå tänka på andningen genom värkarna.

Vid nio säger jag till Tim att nu tar jag ett bad. Antingen avtar det väl eller så kanske det rent av drar igång? (Tack gode gud för badkar, det hade vi inte senast det var dags att föda barn). Hade under morgonen kontakt med en nyfunnen vän som också var beräknad i samma veva som mig - börja klocka värkarna sa hon! Nja, det vet jag inte tänkte jag. Det är inte lönt, de är så oregelbundna och kommer ändå avta snart, helt garanterat. Trots detta börjar jag klocka lite smått i badet. De kommer alltmer ofta men är ändå bara 30-45sek långa i genomsnitt. Värkarna har börjat göra ganska ont men jag kan ju hantera det.

Väl uppe ur badet bestämmer jag mig för att försöka fixa iordning mig och kolla av läget på så vis. Skriver till pappa att vi inte orkar komma på kaffe vid 10 som planerat för att jag är osäker på mitt läge. Under tiden jag står och sminkar mig får jag ta värkar som blir alltmer tydliga från start till slut - tillskillnad från den molvärk som legat som ett band av smärta tidigare. Klockan har nu blivit 10 och Tim säger att nu ringer jag in. Med erfarenhet från förra gången så får man ju oftast inte komma in direkt så vi tänkte att vi ringer in och säger att vi nog befinner oss i latensfasen och troligen behöver komma in under dagen. Tim nämnde även min rädsla att det nog skulle kunna gå ganska fort och att vi skulle uppskatta en undersökning och att vi kan åka hem om läget är stabilt. Kom ni in direkt säger barnmorskan i andra änden!

Vi slängde ihop de sista i väskorna och ringde min mamma. Mitt i samlingen på jobbet med barnen befann hon sig så vi åkte dit och lämnade Tindra. Så fick hon vara med mormor på jobbet en stund innan de åkte vidare hem. Vi var framme på förlossningen runt 10:45 och då presenterades vi av en barnmorska och hennes student. Ctg sattes och allt såg bra ut. Bebis ligger fixerad och vi blir lämnade en stund själva.

Hur känner du för detta? Frågar Tim (med student). Jag kände mig kolugn. Hon gav ett så himla bra intryck och det enda man får räkna med är ju att allt jobb ”görs dubbelt”. Studenten börjar och sedan undersöker barnmorskan, osv. Jag kände mig lugn med det och det ska tilläggas att stundeten var den bästa av alla tre som befann sig i rummet med oss under förlossningen!

Vid 11:15 får vi konstaterat att jag är öppen 5cm. Värkarna börjar höjas och öka i intensitet ser vi ju tydligt på skärmen men jag tackar ändå nej till smärtlindring. Envis som en dåre i vanlig ordning, haha. Vi blir kvar (med väskorna i bilen även denna gång😂) och meddelar våra nära och kära läget. Jag är fast besluten att använda mig av pilatesbollen och höja sängen så jag kan ligga/luta mig där över och samtidigt få användning av tyngdlagen. . Tim masserar min rygg och vi pratar lite lättsamt. När tror vi hon är här? När vi kom in förra gången när vi väntade Tindra var jag ju 8-9cm öppen så vi tänkte att detta tar väl ganska många timmar till. Tindra tog en himla tid att sjunka även om mitt öppningsskede var snabbt. Så trots nästan helt öppen var vi ju på förlossningen 5 timmar innan hon kom. Allt kändes iallafall så sjukt overkligt, hade aldrig trott när vi vaknade att vi skulle befinna oss här inne bara några timmar senare. 

När klockan slår 11:30 är det som att allt slår om i en enda värk. JÄÄÄÄVLAR..! Känner jag. Ge mig vad som helst. Vi plingar på knappen och jag mer eller mindre gapar efter lustgasen. Redan innan har jag sagt till Tim att vad som än händer måste du peppa mig till att föda utan ryggbedövning även denna gång. (Förra gången kunde den inte sättas pga lite olika själ så kände mig livrädd av tanken på att försöka igen). Från att ha haft full kontroll och kunnat andas genom värkarna infinner sig en smärre chock i kroppen och en dödsångest känsla. ”Jag tappar fan kontrollen nu” känner jag i hela min kropp... Hjälp!

Denna fina fredagsmorgon med solsken in genom fönstret skriker jag ändå i panik ”snälla, veva ner persiennerna, jag står inte ut med dagsljuset”. Ge mig ett kejsarsnitt! (Säger jag som är livrädd för att snittas..) Detta klarar jag ju aldrig! Med världens bästa stöd tar jag värk efter värk, hela tiden ett steg närmre vår prinsessa.. 

Fortsättning följer...

/s

​​​

Bild tagen 11:00, med CTG satt. Fortfarande en Sanna med full kontroll och kaxigheten i behåll. 😂 ​inte en tanke på att lilla L vääääldigt snart skulle vara här..