Miyazaki

Handling: Två unga flickor, Satsuki och hennes lillasyster Mei, flyttar in i ett hus på landet för aatt deras pappa ska ha det närmare till sjukhuset där deras mamma är. Satsuki och Mei upptäcker att skogen i närheten är magisk där magiska varelser bor, däribland Totoro. De blir snart vänner med Totoro och är med om magiska äventyr.

"Min granne Totoro" var en av de mer kända filmerna av Miyazaki som jag hört talas om. Därför var förväntningarna höga trots att jag inte visste handlingen av filmen. Den är väldigt simpel, och det är vad den ska vara. Den ska inte vara handlingsdriven eller någon slags stor personlighetsutveckling, vi får följa två små flickor lära känna känna sin låtsats vän Totoro som de använder som ett medel för att göra sin vardag mer magisk när deras mamma ligger på sjukhuset. Filmen är väldigt vacker och jag förstår på sätt och vis varför den är så omtalad, men den har även många brister...

För det första klarade jag inte av småtjejerna. De andra huvudkaraktärerna vi fått följa har varit äldre och ingen har varit i närheten lika gnällig eller skrikande som dessa två. Jag vet att det är barn, och de är högljudda, men detta var lite väl överdrivet. När jag tänker tillbaka på det önskar jag nästan att jag aldrig satt på filmen.

För det andra fann jag inte Totoro lika gullig eller unik som många anser att han är. Faktiskt fann jag honom ganska läskig under vissa scener. Han kunde vara gullig när han sov, men that's it. Jag förstår att han ska vara den här mäktiga kungen över en magisk skog, men det var få stunder då jag kände att detta var hans titel.

Jag har inget emot filmer som inte har en vidare större handling, och detta var helt okej. Inget fantastiskt, men okej. Det är definitivt inte en film jag kommer att se om, men det fanns ett par fantastiska scenarier som jag verkligen uppskattade, exempelvis när Satsuki reste i busskatten. Därför tror jag att jag tycker om filmen i delar, inte filmen i helhet utan vissa scener, som när de står i regnet helt tysta eller tittar på medan Totoro sover. Det är när alla karaktärer är tysta som den är som bäst.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Veckans film

Handling: Filmen utspelar sig under Kalla kriget i Baltimore under 1962. Vi får följa Elisa, en stum flicka som jobbar som vaktmästare på ett statligt laboratorium. Dit kommer en dag ett experiment som liknar en mänsklig amfibie. Hon börjar inleda en relation med varelsen i hemlighet och med tiden får de ett starkt band. Då forskarna bestämmer sig för att avliva varelsen måste hon få ut honom eller låta dem döda honom.

Denna film är nominerad till flest Oscars i år, hela 13 stycken och man förstår varför. Detta är en modern tolkning av "Skönheten och Odjuret", men Odjuret behöver inte förändras för att han ska finna kärlek. Skönheten är en stum flicka med ett vackert inre och som verkligen är olik alla andra.

Vi lär känna Elisa som är en stum flicka som kommunicerar främst med hjälp av musikaler som hon brukar titta på tillsammans med sin granne som är en homosexuell man i garderoben. Elisas vardag är enformig och på jobbet har hon egentligen bara en vän, en svart kvinna spelad av Octavia Spencer. När hon först får träffa varelsen blir hon förskräckt, men nyfiken på vem det är när hon får se hans mänskliga blick. Hon går i hemlighet för att ge honom ägg och spela upp musik för honom och han visar henne sin värld under vattnet.

Filmen fokuserar huvudsakligen på utanförskap då vi ser detta i filmens fyra karaktärer vi får följa främst. Filmens antagonist är en man som försöker leva upp till idealmannen, han har ett välbetalt jobb och mår bäst när han kan visa sig dominant mot andra, exempelvis mot sin hustru och mot varelsen han njuter av att plåga. Han är intressant att följa också, eftersom att det blir hans uppfattning om att människan står över alla eftersom de är skapade av Gud, men innan sin död inser han att det är varelsen som är en Gud.

De två kategorierna denna film måste vinna är bästa kvinnliga huvudroll och bästa filmmusik. Sally Hawkings var tidigare okänd för mig, men efter denna film kommer jag definitivt följa henne. Hon lyckas uttrycka sig själv genom bara sina ansiktsuttryck och man hoppas verkligen att hon ska få ett lyckligt slut. Sedan har vi också Spencer som stjäl rampljuset varje gång hon är med i någonting, som jag även tycker förtjänar att vinna. Men musiken! En av de vackraste bitarna i hela filmen, och i en sådan här film som till mesta av delen kommunicerar med åskådarna genom musikaler är bakgrundsmusiken viktig. Den lyckas få ett löpande tema, samtidigt som varje stycke låter annorlunda.

Oavsett hur mycket jag har hyllat "The Shape of Water" tror jag inte att det är en film som passar alla. Som sagt är det en modern tolkning och för vuxna. Den kan vara ganska grov ibland, men den har fantastiska scenarier och sagan är berättad som aldrig förr. Jag är en av dem som verkligen uppskattar denna sorts filmer, men jag kan även förstå om vissa kan tycka att den är lite för mycket.

Likes

Comments

Nostalgisk tv, Miyazaki

Handling: En pojke finner en mystisk flicka sväva ner från himlen. Flickan heter Sheeta och blev jagad av pirater, armén och regeringen för att hon har ett magiskt halsband hon ärvt från sina föräldrar, För att rädda hennes liv reser pojken Pazu med Sheeta på ett äventyr för att ta reda på vem Sheeta egentligen är och hittar ett magiskt slott uppe i himlen.

I början trodde jag att den här filmen skulle nergraderas jämfört med Nusciaä. Kanske det berodde på att huvudkaraktärerna var betydligt yngre och piraterna är väldigt cartoonish. Hur som helst är detta inte fallet med Laputa. Det är en snabb film, mycket händer men en får ändå chansen att lära känna karaktärerna och vad det är de går igenom.

Så, vi får lära känna Sheeta, en modig tjej och en prinsessa vars halsband ger henne magiska krafter. Många andra vill komma åt hennes halsband och dess krafter, men det är bara Sheeta som kan få den att fungera. Pazu är en pojke som liksom väntat på att något ska hända i sitt liv och tar snabbt på sig ansvaret att beskydda Sheeta. Som ni kanske förstår kom det att blomstra en romans mellan dessa två, men det är inget som sägs öppet vilket jag tycker är väldigt fint. De säger aldrig att de älskar varandra, men deras alla försök att hjälpa och beskydda den andre visar på detta.

Animationen är fantastiskt. Det känns verkligen som en flyger på en sådan där vingmaskin och att en är uppe i himlen. Laputa är så otroligt vacker och det är just så jag skulle föreställa mig att staden skulle se ut. Filmen har tillräckligt med allvarliga scener, men också komedi scener som gör att filmen passar både yngre och äldre. Olik Nusciaä framgår det inte i Laputa om de är framtiden eller kanske i dåtiden, jag vet inte, men det känns som om vi får intryck av båda. När de kommer till Laputa är det hög teknologi på saker och ting men alla människor är borta och kvar är några robotar som tar hand om trädgården. Detta har egentligen inget att göra med handlingen, men det är en del av Miyazakis unika stil. Så se den och var med om samma resa.

Likes

Comments

Serietips

Handling: Sarah Manning är en fattig och desperat ensamstående mamma som är vittne till en kvinnas självmord. Kvinnan hade haft samma utseende som hon och hon tar på sig den döda kvinnans identitet. Det hon inte vet är att hon är en klon och att det är många fler som ser ut som hon. Samtidigt måste hon lista ut vilka som är så kallade övervakade som jobbar med att kontrollera klonerna. Genom serien får vi följa hur Tatiana Maslany spelar olika kloner med helt olika personligheter och hur deras öden vävs samman.

Jag började se den här serien för några år sedan och var från början inte mycket imponerad. Jag blev ändå ganska snabbt bekant med konceptet för serien, att det skapades kloner och att de nu riskerar att alla dö för att organisationen som skapade dem ångrar sig osv. Det är intressant att de alla ska ha övervakare vilket innebär att de inte vet vem de kan lita på. Bandet mellan klonerna utvecklas till ett slags systerskap och Sarah Mannings roll i kampen mot frihet kännes lite för "utvalds" aktig. Det är en bra serie, men det krävs ttålamod för att en ska orka komma igenom de första säsongerna som är ganska förutsägbara. Just nu är jag på säsong 4 av 5 och när jag nu lärt känna alla olika kloner känner jag att de alla har en plats i mitt hjärta.

Likes

Comments

Veckans film

Handling: Utspelar sig i Italien sommaren 1983 då en ung amerikansk-italienare börjar en romans med en amerikansk student som bor över hos hans familj över sommaren. Tillsammans är de med om en oförglömlig sommar som kommer alltid förändra dem.

När jag började se "Call Me by Your Name" trodde jag att den skulle vara full av klyschor och inte alls vara lika intim och genuin som den var. Denna film är väldigt enkel och handlingen är inte särskilt storslagen i sig, men den blir ändå väldigt minnesvärd. Känslorna paret har för varandra är olik något annat jag sett på länge och det är inte för att de riskerar allt för att vara tillsammans med varandra eller något liknande. Det handlar snarare om att de är villiga att utforska vad det kan bli mellan varandra trots rädslan för vad det skulle kunna betyda.

Miljön filmen utspear sig i tror jag är den främsta anledningen till varför jag blev så förälskad i den här filmen. Det är verkligen en stillsam miljö och språken är underbara. Det är ovanligt att Oscarsnominerade Bästa filmer inte utspelar sig i ett engelsktalande land och detta uppskattade jag särskilt mycket. Huvudkaraktären Eliot blev jag speciellt förtjust i. Det är inte för att han lever upp till något ideal, utan för att han vågar vara sann mot sig själv.

Det finns egentligen inget mer jag kan säga om filmen. Jag rekommenderar bara er alla att se den. Troligen kommer den att bli en tidlös klassiker oavsett om den vinner Oscars eller inte.

Likes

Comments

Nostalgisk tv

Handling: Denna film av Hayao Miyazaki utspelar sig 1000 från idag då jorden är ödelagd av vilda dödliga växter och krig, I Vindarnas dal lever prinsessan Nausicaä, älskad av sitt folk. En dag kommer främlingar från en nation i närheten och bestämmer sig för att starta krig med de giftiga växterna och således också jätteinsekterna. Detta leder till att Nausicaä blir en del av kriget och måste agera som en brygga mellan naturen och människorna.

I år har jag lovat mig själv att se filmer från fler länder i världen än the mainstreamade dvs. USA och England. Då jag redan är ett stort fan av animerade filmer bestämde jag mig för att utforska en okänd värld, nämligen anime och kungen över genren är förstås Miyazaki. Därför har jag börjat se några av hans filmer och ska under den närmsta tiden recensera. Förvänta er att se mig blogga mer ofta. Vi börjar med hans första stora film, och eftersom jag inte är uppväxt med några av hans filmer förvänta er att kritiken kan verka hård, men är bara min enskilda åsikt.

När jag ska börja tala om "Nausicaä från Vindarnas dal" måste jag börja med Nausciaä själv. Hon var verkligen otrolig, så mycket styrka i henne samtidigt som hon kan fortfarande visa sin barnsliga och svaga sida. Hon är verkligen mänsklig trots att hon är animerad, mycket mer än någon Disney prinsessa. Hon är älskad av folket och inte för hennes utseende eller godhet, utan för att hon kämpar för dem. Hon är ett av de starkaste elementen i filmen och det överraskar mig att en av Miyazakis första filmer ska ha en så stark och perfekt huvudkaraktär.

Om vi ska gå in i handlingen överraskade den mig också. Att den är satt i framtiden tyckte jag var smart gjort istället för att man bara skulle skapa en slags fantasivärld. Jag skulle kunna tänka mig att framtiden skulle kunna se ut just som filmen visar och konflikten är också verklighetstrogen. Ingen är varken god eller ond i filmen, utan de alla försöker överleva och det är förståeligt.

Om det finns någonting jag ska klanka ned på och som jag märkt har förbättrats i Miyazakis senare filmer är musiken. Jag vet att det var ett tag sedan filmen skapades, men kom igen. Det är som om de bara satte ihop ett enda musikstycke som passar till ett enformigt datorspel, den gav filmen inget liv. Men animationen är fantastisk. Den gav mig verkligen en känsla för vad Miyazakis verk är för någonting och jag kan inte komma på någon annans stil som går att jämföra.

Sammanfattningsvis är det som lyfter fram denna film karaktärerna. Huvudpersonen är fantastiskt och det är också alla andra. Det är en spännande film med en trovärdig konflikt och den får mig att vilja se mer. Även om jag först tyckte att den var lite för lång emellanåt fick jag ut mycket av filmen. Inte bara vackra bilder utan också några funderingar, hur kommer världen se ut i framtiden? Kommer det någonsin vara rätt att ta till våld för att människan ska få överleva? Men som sagt har filmen också brister, och kanske det hade med året filmen är gjord, men det går ändå inte att förbi se. Den är ändå värd att se enligt mig. Ännu mer om du är äldre.

Likes

Comments

Veckans film

Handling: Evakueringen av allierade soldater från England och Frankrike som omringas av den tyska armén på stranden till hamnen av Dunkirk, Frankrike. Baserad på verkliga händelser under Andra världskriget,

Jag är inte mycket för krigsfilmer, jag kan tycka att actionfilmer kan vara spännande att se ibland, men när det är baserat på verkliga händelser gråter jag istället för att svettas och blundar istället för att hoppa. Ändå är "Dunkirk" inte som någon annan krigsfilm. Den utspelar sig under en kort tid och från tre olika perspektiv. Först får vi följa en soldat som försöker ta sig bort från Dunkirk, men varje skepp han hamnar på skjuts ner av tyska krigsflygplan. Samtidigt får vi följa de engelska stridsflygplanen och hur en efter en störtar samtidigt som England inte har tillgång att skicka några nya flygplan som kan hjälpa till att skjuta ner de tyska flygen som annars sänker evakueringsskeppen. Slutligen får vi följa en familj på två söner och en pappa som ska bege sig till Dunkirk för att hjälpa soldaterna. De alla är civila men känner att de även måste bidra för att stoppa kriget.

Det tog en lång stund för mig att komma in i filmen. Det gjorde mig förvirrad att de klippte från den ena handlingen till den andra, men till slut bands allting samman. Filmen är skapad för att visa en hemsk bild av krig och det känns verkligen som om människorna är myror någon annan sätter foten på. Det känns hemskt att se vad människor varit med om och det sker en stor kontrast vid slutet då man får se de som klarat sig hem och måste anpassa sig till det normala livet efter att ha sett så många av sina vänner dött.

Men hur som helst är det ändå en krigsfilm och vinnaren berättar alltid historien. Som alltid ska det ske ett mirakel vilket jag inte tyckte behövdes i filmen, men det var också många uppoffringar. Det speciella med denna film är ändå musiken som påminner mig om ett alarm som aldrig tar slut vilket jag även tror att Zimmer ville skapa. Man vill fly undan, men har ingenstans att ta vägen. Detta tillsammans med ett kort manus och starka krigsbilder gör att filmen ändå blir sevärd. Som sagt är jag inte mycket för krigsfilmer, men åtminstone en lär alltid dyka upp i Oscarsnomineringarna och genom att se denna får jag mer perspektiv på historien och se ett film mästerverk. Denna film är verkligen inte för alla. Inte om en vill att saker ska hända hela tiden. Men den fokuserar på mänskligheten bakom kriget som får en att vilja gråta och blunda istället för att svettas och hoppa.

Likes

Comments

Nyheter

Nu kör vi! Andra året då jag ska se alla Oscarsnominerade filmer, ja, i alla fall nästan alla. Under den kommande månaden kommer jag recensera de Oscarsnominerade filmer jag sett och kommentera om jag tycker att den är en värdig vinnare eller inte. Här nedan delar jag en lista från moviezine.se på alla nominerade.

Bästa film

“Call Me By Your Name”

“Darkest Hour”

“Dunkirk”

“Get Out”

“Lady Bird”

“Phantom Thread”

“The Post”

“The Shape of Water”

“Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”


Bästa regi

Christopher Nolan - "Dunkirk"

Jordan Peele - “Get Out”

Greta Gerwig - “Lady Bird”

Paul Thomas Anderson - “Phantom Thread”

Guillermo del Toro - “The Shape of Water”


Bästa kvinnliga huvudroll

Sally Hawkins - “The Shape of Water”

Frances McDomand - “Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”

Margot Robbie - “I, Tonya”

Saoirse Ronan - “Lady Bird”

Meryl Streep - “The Post”


Bästa manliga biroll

Willem Dafoe - “The Florida Project”

Woody Harrelson - “Three Billboards outside Ebbing, Missouri”

Richard Jenkins - “The Shape of Water”

Christopher Plummer - “All the Money in the World”

Sam Rockwell - “Three Billboards outside Ebbing, Missouri”


Bästa icke-engelskspråkiga film

“En fantastisk kvinna” (Chile)

“The Insult” (Libanon)

“Loveless” (Ryssland)

“Om själ och kropp” (Ungern)

“The Square” (Sverige)


Bästa originalmusik

Hans Zimmer - “Dunkirk”

Johnny Greenwood - “Phantom Thread”

Alexandre Desplat - “The Shape of Water”

John Williams - “Star Wars: The Last Jedi”

Carter Burwell - “Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”


Bästa originalsång

“Mighty River” från “Mudbound”

“Mystery of Love” från “Call My By Your Name”

“Remember Me” från “Coco”

“Stand Up for Something” från “Marshall”

“This Is Me” från “The Greatest Showman”


Bästa produktionsdesign

“Skönheten och Odjuret”

“Blade Runner 2049”

“Darkest Hour”

“Dunkirk”

“The Shape of Water”


Bästa makeup & hår

“Darkest Hour”

“Victoria and Abdul”

“Wonder”


Bästa kostymdesign

“Skönheten och Odjuret”

“Darkest Hour”

“Phantom Thread”

“The Shape of Water”

“Victoria and Abdul”


Bästa originalmanus

Emily V. Gordon & Kumail Nanjiani för “The Big Sick”

Jordan Peele för “Get Out”

Greta Gerwig för “Lady Bird”

Guillermo del Toro & Vanessa Taylor för “The Shape of Water”

Martin McDonagh för “Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”


Bästa animerade långfilm

“Baby-bossen”

“The Breadwinner”

“Coco”

“Tjuren Ferdinand”

“Loving Vincent”

Likes

Comments

Nyheter, Veckans film

Handling: Christine "Lady Bird" går sista året i gymnasiet och bor på "the wrong side of the tracks". Hon längtar efter äventyr och en chans att ändra sitt liv. Filmer tar oss med på hennes första romanser, hennes skolpjäs och hennes ansökan till collage. Fokuset ligger på Lady Birds förhållande med sin mamma som är mer konservativ av sig.

"Man känner igen sig"

Redan under de första minuterna av "Lady Bird" förstår man vilken typ av film detta är. Det är en film som inte behöver mycket bakgrund eller ens dialog för att föra handlingen framåt. Inte för att filmen inte använder sig av rätt mycker musik eller dialog heller, men den använder den vid rätt tillfällen och har även sina tysta stunder då tittaren får chansen att se karaktärernas reaktion till vad som precis hänt. Filmen är helt enkelt mysig. Man förstår snabbt vilken sorts person Christine är, hon är en liberal ganska pinsam tjej som försöker hitta sin plats i världen. Samtidigt har vi hennes mamma som försöker vara förstående till sin dotters beteende samtidigt som hon vill hålla fast vid sina principer. Deras relation får en enorm kontrast till Lady Birds förhållande med sin pappa som förlorat arbetet men fortfarande är den ljuvligaste personen i hela världen. Han älskar sin familj och vill allas bästa.

Lady Bird vill så mycket i livet och tror att allt måste hända under sista året i gymnasiet. Hon får sina första försälskelser vilket leder till att hennes bästa vän spelar en mindre roll i hennes liv. Hon ljuger för att få nya vänner som hon tror kommer få henne att passa in bättre, men inser att hon aldrig behövt passa in för att finna sig själv. Detta tillsammans med allt annat som det innebär att gå sista året i gymnasiet gör att en känner igen sig i Lady Bird. I alla fall om en levt som tonåring under det nya seklet.

What if this is the best version?

Lady Bird utvecklas under filmen, men förblir ändå den hon alltid varit. Hon vill slita sig loss från sin familj och sin barndom, men det är inte förrän hon lämnat sin småstad som hon kan erkänna att hon är tacksam över att hon växt upp där och inte någon annanstans. Det är även då hon äntligen kan medge sina känslor för sin mamma. Som jag tidigare har berättat är hennes förhållande med sin mamma minst sagt komplicerat. Hennes första pojkvän kallar till och med hennes mamma hemsk och elak, vilket Lady Bird då försvarar och säger att hennes mamma bara är komplicerad. Men trots detta bråkar hon med sin mamma konstant under filmen. Det är ändå klart att de älskar varandra. Som då hennes mamma syr in Lady Birds Thanksgiving klänning, trots att hon är sur för att Lady Bird inte ska fira högtiden hemma. Ett annat exempel är då Lady Bird provar balklänningar och kritiserar klänningen Lady Bird älskar. Hon ursäktar sig genom att säga att hon vill bara att hennes dotter ska vara den bästa versionen av sig själv. Lady Bird svarar då att tänk om hon redan är den bästa versionen av sig själv.

Ytterligare något klokt filmens regissör valt att göra är att aldrig låta mamman och dotter direkt visa sin kärlek för varandra. När mamman visar sina känslor för Lady Bird skriver hon antingen brev som hon bestämmer att aldrig ge sin dotter eller så springer hon försent tillbaka till flygplatsen när Lady Bird redan rest iväg. Samma sak är det med Lady Bird som bekänner sin kärlek genom telefonsvararen. Vi får aldrig se den andras reaktion till den andras kärleksförklaring, men vi känner ändå att kärleken är besvarad.

Oscarsnominerad

Jag förstår varför filmen är Oscarsnominerad, men vet inte om detta är den bästa filmen. Självklart, har jag svårt att hitta saker att planka ner på, men om det ska vara någonting så är det filmens handling. Filmen har ingen direkt handling, det är snarare så att vi får följa med Lady Birds liv och människorna i hennes omgivning. Fokuset ligger ändå på hennes relation med sin mamma vilket jag tycker är fint och något som kan räknas som motivationen i filmen är Lady Birds längtan att fly från sin stad. Det är en fin film som inte vill annat än att få oss att känna andras känslor och sätta oss in i någon annans skor i en och en halv timme.

#ladybird #film #veckansfilm

Likes

Comments

Varning för spoilers!

Denna klassiker försökte jag undvika länge, mycket för att mina vänner målat upp en bild av vilken typ av film det här är. Det är egentligen svårt att placera "Pulp Fiction" i någon filmkategori. Man ska vänta sig det oväntade när man ser den och den tar med en på en resa där det är viktigt att inte missa en enda sekund av vad som händer.

Öppningscenen sätter tonen på resten av filmen. Vi får möta ett skådespel där fokuset ligger helt och hållet på den snabba dialogen på ett par som planerar att råna en restaurang. Deras konversation känns vardaglig men det är ändå tydligt att de inte planerar att skada någon. Sedan får vi mötas av ett intro olikt något annat jag har sett. Titeln ser vi i stora bokstäver samtidigt som en bekant musik spelas i bakgrunden och man bli allt mer uppspelt när skådespelarnas namn flyger över skärmen. Sedan får vi möta huvudkaraktärerna Vincent och Jules som har en lika underlig konversation på väg att hämta en väska till sin chef. Jag hade först svårt att veta hur jag gillade Jackson och Travolta som partners. De passade i slutänden väldigt bra tillsammans med Travolta som den mer tillbakadragna men känslosamma torpeden och Jackson som spelar den mer konstnärliga och skrämmande torpeden.

Vidare får vi följa Vincents dejt med sin chefs hustru och det hela slutar med att hon tar en överdos. Hela denna lilla historia tog inte en alltför oväntat väg men det var inget som karaktärerna hade väntat sig att kvällen skulle sluta. Uma Thurman gör i alla fall ett bra jobb som Mia och jag skulle aldrig kunna tänka mig någon annan i den rollen.

Sedan får vi möta en boxare spelad av Bruce Willis som nog är min favorit historia på grund av hur knäpp den är. Det handlar främst om en klocka som boxaren Butch ärvt av sin pappa. Efter att ha dödat en av torpedernas chefs anställda (antar jag) i boxarringen står nu Butch i skult till dem och måste gömma sig, men eftersom att Butch flickvän glömde klockan i deras gamla lägenhet måste han åka i väg för att hämta den. Han klarar sig, ända fram tills att torpedernas chef plötsligt ser honom från ett övergångsställe, Butch kör över honom för att sedan bli jagad av chefen med pistolskott. Butch springer in i en musikbutik där både han och chefen blir kidnappade. Butch lyckas bli fri och så i uppenbarelsens stund vänder han om för att hjälpa den som försökt ta livet av honom några minuter tidigare. Jag gillar verkligen hur man har fått med så mycket handling under knappt 40 minuter, jag satt verkligen som fastklistrad.

Den sista berättelsen tar oss tillbaka till den första med Jules och Vincent som skjuter mot de som har väskan deras chef vill ha. Men det finns någon i lägenheten de inte väntat sig, han har gömt sig i badrummet och har en pistol. Han avfyrar några skott mot torpederna men missar varenda. Jules och Vincent dödar honom och tar med sig en av pojkarna som fortfarande lever i bilen. Där börjar de diskutera hur det var möjligt att samtliga kulor kunde missa dem. Gud? Ödet? Dålig skytt? Jules bestämmer sig i alla fall för att pensionera sig efter händelsen men mitt i detta skjuter Vincent av huvudet på deras passagerare.

Denna händelse tar oss till slut tillbaka till restaurangen som jag kände skulle hända redan från början. Det är en unik film där varje berättelse känns storslagen på sitt egna sätt. Det jag gillar mest med filmen är hur dialogen och karaktärerna får stå i fokus hela tiden. Det är bara då karaktärerna behöver musik som den spelas och annars är det bara dialoger filmen bygger helt på. Det jag även tyckte om var att även om samtliga berättelser slutade lyckligt var det inte som en väntade sig. Vincent har aldrig en affär med Mia trots att han är synligt attraherad till henne och Butch förväntade man skulle lämna torpedchefen men vände om. När vi väl kommer tillbaka till restaurangen förväntar man sig att någon ska dö efter allt blod vi hittills sett, men Jules har bestämt sig för att ändra det.

Likes

Comments